I maskinen, som kallas holländare, mals pappersmassan av roterade knivar som sliter i textilmaterialet i stycken. Från Tumba bruksmuseum. Foto: (CC BY)

Hantverkskurs på distans – vad fungerar?

Tumba bruksmuseum har för första gången hållit sin kurs i papperstillverkning på distans. Vissa saker var svårare än väntat. Här delar Elin Ekeroth Kjellgren, enhetschef på museet, med sig av lärdomarna.

Att lära ut konsten att tillverka papper via en digital skärm – hur går det? Hur handleder man kursdeltagare som man kanske inte ens ser?

– Det var inte helt supersmidigt. Nu är det papperstillverkning som är vårt område men broderi kan jag tänka mig lämpar sig mycket bättre för en digital kurs, konstaterar Elin Ekeroth Kjellgren.

Hon och hennes kollega skulle ha hållit en fysisk kurs, men pandemiläget gjorde att de fick tänka om. Kursen skulle hållas hösten 2020 som ett samarbete mellan Tumba bruksmuseum och Studieförbundet Vuxenskolan men i juni valde de att göra om kursen till en online-kurs. Eftersom de redan hade arbetat i Microsoft Teams valde de att hålla kursen på den plattformen.

Fyra personer deltog aktivt i kursen – det var egentligen för få för att göra kursen ekonomiskt hållbar, men de valde att genomföra kursen ändå för att testa formatet.

– Vi skulle nog kunna ha 10–12 deltagare samtidigt. Frågan är vad man är beredd att betala för en digital kurs.

En lärdom är att förutsättningarna och kraven behöver göras tydligare för deltagarna på förhand. När det gäller papperstillverkning krävs till exempel utrustning, såsom baljor och pappersform, samt arbetsytor där de praktiska momenten kan genomföras någorlunda ostört. Och så behöver deltagarna ha bra pappersmassa. Museet vakuumförpackade pappersmassa och skickade ut till deltagarna kostnadsfritt, vilket inte är hållbart i längden. De insåg att museet i större utsträckning behöver ta betalt för materialet för att det ska bli ekonomiskt försvarbart, så nästa gång kommer de att ange det som en extra kostnad så att deltagarna är beredda på det.

Den svåraste utmaningen var att kursledarna inte såg när deltagarna utförde de praktiska momenten.

– Ofta stänger deltagarna av sin kamera. De kan också ha sin tekniska plattform på ett annat ställe än där de arbetar. Kontakten är viktigare än man tror. Det är oerhört svårt som kursledare när man inte ser deltagarna. Det är som att prata i ett svart hål, säger Elin Ekeroth Kjellgren.

Den erfarenheten gör att de nästa gång vill vara ännu tydligare med att deltagarna behöver ha en lösning för att vara uppkopplade även när de arbetar praktiskt, till exempel genom att ha mobiltelefonen på ett stativ i den våtrumsdel där de utför de praktiska momenten.

– Vi märkte också att allt tar kortare tid i det digitala formatet. Passen kan göras kortare än om de hade hållits i fysisk form.

En tydlig fördel är att människor som inte skulle ha kunnat ta sig till museet kan delta i kurserna. Deltagarna på den första kursen hade alla så lång restid till Tumba att de sannolikt inte skulle ha gått kursen om den hade hållits på museet.

– Vi har i uppdrag att nå hela landet så därför är det här en bra möjlighet att göra det, säger Elin Ekeroth Kjellgren.

 

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: