Hopp och oro bland USA:s museer

I slutet av förra året skickade American Alliance of Museums ut en enkät för att få reda på hur allmänheten ser på museerna. Organisationen, förkortad AAM, bildades i början av 1900-talet och representerar idag mer än 25 000 amerikanska museiarbetare och volontärer, 4 000 institutioner och 150 företag.

En av frågorna i enkäten löd: ”Tycker du att museer ska censureras?”

För tio år sedan skulle ingen ens ha kommit på tanken att ställa en sådan fråga. Men USA är idag ett land med ett pågående kulturkrig, anfört av en president som vill rensa bort ”splittrande eller anti-amerikansk ideologi” från landets museer.

Under sina första månader på ämbetet undertecknade Donald Trump tre presidentdekret som direkt vände sig mot museerna.

– Det är en väldigt tuff tid att vara museiprofessionell. Jag ser hur våra medlemmar kämpar, säger Marilyn Jackson, vd och generalsekreterare på AAM.

Museiarbetare lämnar sektorn, vakanser är svåra att tillsätta, eftersom många känner oro inför museernas pressade situation – och uppdragens bredd.

– Man måste samla in pengar, leda en institution och driva stora investerings- och byggprojekt. Med all negativ uppmärksamhet på museer funderar många på hur yrkets framtid ser ut, säger hon.

Men det finns ljuspunkter.

– Samtidigt ser jag institutioner som blomstrar, som säger ifrån, lyckas samla in pengar och öppnar fantastiska nya utställningar. Det vi ser är alltså ett spektrum. Jag brukar också påminna mitt team om att det är tuffa tider för många yrkesgrupper i USA. Lärare, vårdpersonal och tech-arbetare kämpar, många sägs upp, och det skapar osäkerhet inför framtiden. Och museiprofessionella är inte immuna mot det.

Inte armlängds avstånd

När vi träffas har Marilyn Jackson varit i Sverige en vecka. Hon har bland annat hunnit besöka Nordiska museet och Scenkonstmuseet. Och Vasamuseet, såklart. Strax efter att vi ses ska hon få en guidad rundtur på Skansen.

Hon är märkbart förtjust.

Men det verkliga syftet med hennes resa har varit att berätta om situationen i hennes hemland för svenska kollegor. Hon var en av huvudtalarna på Sveriges museers vårmöte i Uppsala och har även deltagit i ett seminarium vid Uppsala universitet.

Under sina möten med svenska museirepresentanter har hon framför allt lärt sig två saker. Det första är att den svenska museisektorn är väldigt diversifierad och väldigt bred (”mycket större än jag hade föreställt mig”).

Det andra är diskussionen om statlig kontra privat finansiering.

– Och den spänning som finns i opinionen här kring att inte vara beroende av företag och enskilda givare, och tanken att det skulle kunna påverka ett museum eller riktningen på verksamheten, säger Marilyn Jackson.

Hon kommer på en sak till.

– Det är också intressant att det står inskrivet i lagen att politiken ska hålla armlängds avstånd till museerna.  Vi har inte riktigt det på samma sätt i USA, säger hon.

LÄS ÄVEN: Ett brev från USA – Riksantikvarieämbetet

I USA har museer – och organisationer generellt – kunnat verka inom de ganska breda ramar som utgörs av den konstitutionella yttrandefriheten, som ger rätt till fria yttranden och att protestera.

– Men nu ser vi, med de senaste presidentdekreten, att museer pressas att kuratera innehåll på ett visst sätt, säger Marilyn Jackson och berättar om National Museum of African American History and Culture, som inrättades efter ett kongressbeslut den 16 december 2003, och efter decennier av opinionsarbete.

President George W. Bush undertecknade ordern som innebar att Smithsonian fick sitt 19:e museum.

Sedan dess har museet fått strålande recensioner, uppnått popularitet med höga besökstal.

Men nu är det ett av de museer som granskats hårdast under Trump-administrationen, eftersom det berättar historien om afrikaner och afroamerikaner i USA utifrån svarta amerikaners erfarenheter.

Museet påstås främja en ”splittrande, rascentrerad ideologi”.

– Jag säger inte att det är första gången i historien det händer, men det är första gången på väldigt länge, säger Marilyn Jackson och tar upp kommunistskräcken under det kalla krigets McCarthy-era som fick konstnärer att tystas. Liknande aktioner ägde rum i samband med Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen.

– Men i vår moderna historia är det här är ovanligt. Det har verkligen skakat om vår sektor, säger hon.

Inte alls förberedd

Marilyn Jackson påbörjade sin tjänst på American Alliance of Museums i april 2024, nio månader innan Donald Trump svors in som USA:s president.

Var hon på något sätt förberedd på att det kunde hända?

Hon skrattar högt.

Jackson har sin bakgrund inom marknadsföring, strategi och publikutveckling. Hon värvades från Muhammad Ali Center i Louisville, Kentucky, där hon var vd, för att först och främst arbeta med programutveckling, kommunikation, att öka medlemskapet och att ta fram en ny strategisk plan för AAM.

Nej, hon var inte förberedd.

– Det här är väldigt nytt för vår tid, de senaste 20–30 åren har museer inte varit utsatta på det här sättet. Så det här var verkligen inte vad jag väntade mig – och ärligt talat inte heller vad jag var tränad för, säger hon.

Museisektorn vände sig direkt till hennes organisation: ”Vad tänker AAM göra åt det här?”

– Jag är verkligen tacksam för samarbetet med flera kollegor i andra museiorganisationer. Vi gick samman, tittade noggrant på presidentdekreten och försökte reda ut dem, och hjälpa museisektorn att förstå vad de faktiskt betydde, vad man var tvungen att göra, vad man inte var tvungen att göra, och att mobilisera sektorn för påverkansarbete – för att kunna göra motstånd mot administrationens beslut.

När Marilyn Jackson förra året hamnade på Blooloops lista över den globala museisektorns mest inflytelserika personer var det främst hennes ledarskap som hyllades.

Att lyssna, samarbeta och lösa problem kännetecknar hennes ledarstil, hävdar hon själv.

– Det jag menar är att det finns många olika typer av museer i USA, och AAM behöver vara ett hem för alla. Det innebär att vi behöver stötta strategier som gör museerna starkare och mer framgångsrika, säger hon.

– För mig som ledare handlar det om att ta in rösterna från yrkesverksamma museianställda i organisationen, så att mitt team förstår vad de behöver för att lyckas – och vad de vill ha ut av AAM.

Beredskap för det oväntade

Under sin tid på AAM har hon hunnit med att fastslå en ny strategisk plan, ta fram en ny webbplats (som lanseras i sommar) och tecknat avtal för nya plattformar avseende bland annat lärande, så att organisationen kan erbjuda kurser och certifikat.

Ett nätverksprogram ska ge yrkespersoner möjlighet att samarbeta kring utställningar, pedagogik och annat, och inom fem–sex månader ska ett nytt CRM-system, en digital plattform för kunddata, vara på plats.

– Allt detta gör vi för att kunna möta sektorns behov bättre och på sikt växa medlemskapet, säger hon.

Hon säger att hon ”skulle rekommendera” att museerna skaffade sig en beredskap inför den här typen av situationer.

– Jag skulle inte säga att vi borde ha sett det komma. För vi vet att museer är omtyckta av både republikaner och demokrater. Men vi visste sedan den förra Trump-administrationen, 2016 till 2020, att det fanns många saker han ville göra för att förändra kulturella normer, men som han inte hann genomföra, säger hon.

Kommunikation mellan politiken och museerna är väldigt viktig, eftersom politiken finansierar verksamheten. När hon går på museievenemang har hon noterat att många museer har bjudit in borgmästaren, guvernören, lokala beslutsfattare, delstatsrepresentanter.

– För mig är det ett museum som tänker: ”Jag måste hålla mig nära mina folkvalda och dela med mig av det goda arbete vi gör”, så att de hålls uppdaterade och kommer ihåg det – att de kan se det, känna det och ha tillgång till museet, och att vi har tillgång till dem. Det är viktigt, säger Marilyn Jackson.

Hon återkommer till den svenska principen om armlängds avstånd.

– Det är en fin tanke att tro att museerna har den här bufferten, att de är oberoende och att den statliga finansieringen kommer att fortsätta. Men i mina samtal med svenska museiprofessionella jag mött under den här veckan verkar finansieringen inte vara tillräcklig. De arbetar med väldigt strama budgetar och väldigt små personalstyrkor, säger hon.

Hon har fått höra talas om hur taket på Naturhistoriska museet i Stockholm riskerade att rasa och att museet behövde stänga ett tag tills det kunde renoveras.

– Och det är verkligheten: många museer finns i väldigt gamla byggnader som kräver stora investeringar i infrastruktur och underhåll. Om den statliga finansieringen inte hänger med institutionernas behov – vad händer då? Antingen måste man vara väldigt aktiv och kämpa för mer finansiering, eller hitta andra sätt att överleva.

Trump skrämmer bort finansiärer

I USA finns en längre tradition av att jobba med det som i Sverige just nu kallas ”breddad finansiering”, med donatorer, sponsorer och fonder.

– Jag tror att det är det som har hänt i USA: investeringarna i konst, museer och kultur har minskat sedan 80-talet, och därför har museer behövt bli mer som ideella ”företag”, de försöker hitta sätt att skapa intäkter och få budgeten att gå ihop, säger Marilyn Jackson.

När museer anklagas av landets ledning för att utöva ”otillbörlig, splittrande eller antiamerikansk ideologi” ökar inte direkt viljan hos privata donatorer att stötta dessa.

Trumps utspel skrämmer bort potentiella finansiärer.

– Ja, Trump har helt klart kylt ner flera typer av finansiering – särskilt för våra ”etniska” museer, museer som arbetar med urfolks historia, afroamerikansk historia och latinamerikansk historia. Det är platser där företag tidigare brukade ha evenemang under Black History Month – och det har i stor utsträckning upphört, säger hon.

– Men vi måste fortsätta att driva på och prata med våra finansiärer i lokalsamhällena, hålla finansieringen vid liv och hålla relationerna levande och starka, så att de förstår hur viktigt det är att fortsätta stötta museer.

I USA måste museer dessutom, berättar Marilyn Jackson, offentliggöra sina skattedeklarationer. Erfarna givare tittar på dessa för att säkerställa hur ekonomin har skötts över tid.

– En givare som ska göra en större investering kommer att väga in sådana data. Så bra ledning och ordning i ekonomin är viktigt för sektorn, säger hon.

Hopp trots allt

Det finns ljusglimtar. Marilyn Jackson berättar om konstnären Amy Sherald, som av rädsla för censur drog tillbaka en planerad utställning på Smithsonian’s National Portrait Gallery.

Istället valde hon att visa den på Baltimores konstmuseum, som sedan dess har slagit publikrekord.

Ett annat av AAM:s medlemsmuseer, Conner Prairie i Indiana, var länge inne på att basutställningen ”Promised Land as Proving Ground”, vars laddade ämne (”en immersiv resa genom svart historia från det förkoloniala Afrika till dagens Amerika”) riskerade att drabbas av konservativa krafters vrede, skulle ställas in. Men när museet till slut valde att visa den blev utställningen en publiksuccé.

Den undersökning som AAM gjorde i slutet av förra året, den som innehöll frågan om censur, är en annan orsak till att Marilyn Jackson känner hopp.

Visserligen svarade en av tio amerikaner att det är acceptabelt att censurera museerna, vilket bekymrar henne.

Desto mer gläds hon åt siffrorna som visar att 95 procent av det amerikanska folket ser museerna som en tillgång för utbildningsväsendet och att 89 procent ser att museerna bidrar till ”ekonomisk vitalitet”.

96 procent stöttar en fortsatt eller rent av utökad statlig finansiering av museerna.

– Och det ser likadant ut oavsett partitillhörighet – demokrat, republikan eller partipolitiskt obunden. De här resultaten talar lite för sig själva om museernas uppdrag, säger hon.

Medan det råder stor oenighet i det amerikanska samhället kring frågor om utbildning eller sjukvård, finns det en desto större samsyn kring sådant som många kan enas kring.

Som museerna.

– Det ger mig hopp eftersom medborgarna spelar roll i USA:s politiska system. Systemet bygger på väljarna: om väljare säger till sina folkvalda att ”det här är viktigt för oss”, så verkar det kunna påverka lagstiftning och investeringar, säger hon

Känner sig Marilyn Jackson mer bekväm i rollen som vd nu, två år efter att hon blev AAM:s generalsekreterare och vd – och  femton månader efter att Trump blev president? Nja. ”Den dagen jag känner mig bekväm är det dags att gå vidare”, konstaterar hon.

Men den resiliens hon ser hos de amerikanska museerna, och den mobiliserande kraften som krisen har utlöst och som innebär att fler av AAM:s medlemmar kommunicerar och samverkar med varandra, triggar henne.

– Jag vaknar varje dag och försöker förstå vad vi kan göra bättre och vad vi kan göra mer.