”Frågan är inte om – utan hur – vi ska samarbeta med företag”

Denna artikel är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna och speglar inte Riksantikvarieämbetets hållning.

De ekonomiska villkoren för museer i Sverige har försämrats under senare år. Kostnadsökningar, i kombination med uppräkningar som inte hållit jämna steg, har successivt minskat det faktiska handlingsutrymmet i många verksamheter. Samtidigt har förväntningarna på museerna ökat, inte minst när det gäller den enorma uppgiften att aktivt bidra till långsiktigt hållbara samhällen.

För museer är behovet av en stabil och långsiktig grundfinansiering därför fortsatt helt avgörande. Den är en förutsättning för att kulturen ska fungera i vardagen, men också för att museerna ska kunna verka som en del av samhällets orubbliga infrastruktur i tider av kris, beredskap, och ytterst i krig.

I ett läge där många museer upplever ett mer ansträngt ekonomiskt utrymme blir det samtidigt också naturligt att diskutera sponsringens roll. Tintin Hodéns debattartikel lyfter flera viktiga frågor som behöver tas på allvar. Sponsring kan påverka prioriteringar, det finns potentiella trovärdighetsrisker, och ett ökat beroende av extern finansiering kan få stora konsekvenser för verksamhetens långsiktighet.

Villkoren är avgörande

Här finns en viktig poäng i kritiken. Problemet uppstår när de statliga anslagen och därmed grundfinansieringen inte räcker till, och sponsring eller annan extern finansiering i praktiken blir en förutsättning för att upprätthålla verksamheten. I ett sådant läge förskjuts balansen: det som är möjligt att göra påverkas i högre grad av vad som går att finansiera med externa medel. Därmed är inte alla samarbeten med externa kommersiella aktörer problematiska i sig. Det avgörande är under vilka villkor de sker, om de fungerar som ett komplement inom tydliga ramar, eller om de blir en förutsättning för verksamhetens grundläggande funktion.

SE ÄVEN: ”Fundraising handlar inte bara om pengar” | Museer & omvärld

Det som kanske saknas i debattartikeln är en mer nyanserad bild av vad företagsrelationer faktiskt innebär. I debatten används sponsring ofta som ett samlingsbegrepp, men i praktiken rör det sig om olika former, från sponsring till partnerskap och samarbeten. Traditionell sponsring handlar i grunden om reglerad exponering i utbyte mot finansiering. Partnerskap öppnar för andra relationer: att tillsammans utveckla innehåll, nå nya målgrupper och skapa värde för publiken. Det är inte en semantisk skillnad, utan en avgörande praktisk fråga. Den handlar om vilken roll museet tar, som en yta för exponering, eller som en aktiv aktör som sätter syfte, innehåll och ramar för samarbetet.

Erfarenheter från den internationella museisektorn visar att de mest uppmärksammade och långsiktigt hållbara samarbetena sällan bygger på ren exponering, utan på samskapande av innehåll och upplevelser. Ett konkret exempel är samarbetet mellan Institut du Monde Arabe i Paris och spelutvecklaren Ubisoft, där arbetet med spelet Assassin’s Creed utvecklades till en museiutställning. Genom att kombinera spelutvecklarnas visuella värld med museets kunskap och samlingar skapades ett nytt sätt att berätta historia, samtidigt som helt nya publikgrupper nåddes.

Genomarbetade riktlinjer nödvändiga

Men, oavsett om det handlar om sponsring eller kreativa samarbeten finns förstås alltid risker. Frågan handlar inte bara om hur samarbeten utformas, utan i hög grad om med vem. Valet av partner kan påverka museets trovärdighet, skapa legitimitetsproblem och i vissa fall leda till anklagelser om greenwashing eller att museer används för att stärka företags varumärken i kontroversiella sammanhang. Den typen av kritik påminner om att inte heller samarbeten är neutrala, de blir en del av hur museer positionerar sig i samhället. Av den anledningen har många museer i dag också utvecklat mer genomarbetade riktlinjer, med tydligare krav på transparens, oberoende och etiska ställningstaganden.

SE ÄVEN: Så påverkas arbetsmiljön av museernas ekonomiska situation | Museer & omvärld

Som flera svenska museer visar handlar frågan i dag inte bara om sponsring i traditionell mening, utan om hur externa relationer i stort utformas. Statens historiska museer arbetar med tydliga ramar där sponsring aldrig får vara en förutsättning för verksamheten. Andra aktörer, som Tekniska museet, utvecklar mer långtgående samarbeten kring innehåll och samhällsfrågor. Det kan tyda på en förskjutning i sektorn: från att söka finansiering i form av sponsring med ren exponering, till att aktivt utveckla samarbeten där externa aktörer bidrar till innehåll, räckvidd och relevans, men inom ramar som museet själv sätter.

Samtidigt prövas i dag också nya former för finansiering och samverkan, som går bortom traditionell sponsring. Ett svenskt exempel är Kultur- och samhällsfonden i Luleå (KOSA), där näringsliv, offentlig sektor och andra aktörer tillsammans bidrar till långsiktiga satsningar på kultur och samhällsutveckling. Initiativet, som också kopplar till Vinnovas arbete med nya finansieringsmodeller, bygger inte på exponering i utbyte mot medel, utan på en gemensam ambition att stärka platsens attraktionskraft och utveckling. Den typen av modell illustrerar en möjlig riktning där externa resurser inte enbart ses som sponsring, utan som en del av ett bredare ansvarstagande för kulturens roll i samhället, samtidigt som det ställer höga krav på tydliga mandat, transparens och en fortsatt stark offentlig kärnfinansiering.

Mer än finansiering

Möjligheten för museer att ingå samarbeten med näringslivet handlar alltså i dag om betydligt mer än finansiering. Det handlar om att bredda museernas roll, nå nya målgrupper och utveckla verksamheter som är hållbara över tid. Museer verkar inte längre i isolering, utan som en del av ett större sammanhang, i nära relation till föreningsliv, näringsliv, utbildning och civilsamhälle.

I ett sådant ekosystem blir samarbeten en fråga om vad som tillförs, inte bara vad som finansieras. De kan bidra med kunskap, kompetens och nya perspektiv som annars inte finns i organisationen. Rätt utformade stärker de därför inte bara de ekonomiska förutsättningarna, utan också innehållets relevans och räckvidd.

I Avesta kommun befinner vi oss just nu i uppstartsfasen av en ny museiupplevelse med fotboll som tema. Här finns krav på intäkter, men också ett tydligt uppdrag att utforska sponsring och partnerskap. Samtidigt visar aktuella erfarenheter från sektorn att sponsring i dag fortfarande utgör en relativt liten del av museernas intäkter. Att skapa förutsättningar för donationer, sponsring och samarbeten kräver både tid, kompetens, nya arbetssätt och dedikerade resurser för att fungera långsiktigt.

SE ÄVEN: Sponsorintäkter en del av budgeten för Avestas  fotbollsmuseum | Museer & omvärld

För oss i Avesta handlar frågan därför mindre om att hitta en snabb finansieringslösning, och mer om att utforska vilka möjligheter samarbeten faktiskt kan öppna för verksamheten. Ambitionen är att kunna göra mer och nå längre: genom fler publika aktiviteter, närmare samverkan med föreningslivet, fler möten med skolor och ett innehåll som rymmer fler erfarenheter av fotboll som sport, kultur och samhällskraft.

I det sammanhanget blir sponsring och samarbeten inte bara en fråga om resurser, utan om att tillföra kompetens, perspektiv och nätverk som kan bredda arbetet och skapa nya ingångar för publiken. Det gör också att frågan inte stannar vid om vi ska samarbeta, utan hur, vilka ramar som sätts, vilken roll museet tar och vilket värde som faktiskt skapas.

Kajsa Hartig
kulturchef i Avesta kommun

Ovanstående text är en debattartikel publicerad på Museer & omvärld, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du kommentera texten i ett eget inlägg? Läs mer här.