”Museerna behöver synliggöra processerna för hur kunskap skapas”

2024 fick Mediemyndigheten i uppdrag av regeringen att genomföra en nationell satsning för att stärka medie- och informationskunnigheten i befolkningen. Myndigheten definierar begreppet, som vanligtvis förkortas MIK, på följande sätt: ”Medie- och informationskunnighet handlar om att förstå mediernas roll i samhället, kunna finna, analysera och kritiskt värdera information samt att kunna uttrycka sig och skapa innehåll i olika medier och sammanhang.”

Sedan 1970-talet har informationskunnighet och mediekunnighet varit två parallella forskningsgrenar. 2011 lanserade Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, en läroplan i syfte att harmonisera och sammanföra de olika förmågorna och färdigheterna som rymdes i termer som mediekunskap, informationskunnighet och digital kompetens under ett paraplybegrepp, medie- och informationskunnighet.

LÄS ÄVEN: Museer och medie- och informationskunnighet (MIK) – en översikt – K-blogg – Riksantikvarieämbetets blogg

Västra Götaland är den region i Sverige som kanske kommit längst i sitt arbete med MIK-frågor.

Hösten 2022 skapades ett interregionalt nätverk, där alla regioner ingår, efter en nationell MIK-konferens. På konferensen lyftes att bred samverkan saknades.

– Syftet är att skapa en tydlig utveckling som kopplar ihop den lokala, regionala och nationella nivån, samt samverka med nationella aktörer och myndigheter. Numera finns det en kontaktperson i varje region som deltar i forum för erfarenhets- och kunskapsutbyte, med en progression som inkluderar kultur- och bildningssektorn. Tanken är att varje region ska ha en person som strukturerar upp arbetet, driver och samordnar MIK-insatser. Det är ett komplext kunskapsområde, där museernas verksamheter är en viktig del – men gärna i samspel med andra aktörer, säger Pia-Marie Wehrling, utvecklingsledare för MIK-frågor inom Västra Götalandsregionen.

Att utvecklingen har kommit så långt just i Västra Götalandsregionen tillskriver Pia-Marie Wehrling en mängd engagerade aktörer i regionen. Här finns flera drivna föreningar och organisationer som samlas i ett regionalt nätverk. Men framför allt har en person haft stor inverkan: Ulla Carlsson, forskaren som fick världens första UNESCO-professur i yttrandefrihet och som grundade Nordicom, ett kunskapscenter för nordisk medieforskning knutet till Göteborgs universitet.

 

MIK – ett allt bredare begrepp

Pia-Marie Wehrling, som själv kom in i den regionala verksamheten via filmen, kallar Ulla Carlsson för ”urmodern för MIK” eftersom hon introducerade begreppet i Sverige och därefter stort har bidragit till utvecklingen.

Pia-Marie Wehrling har en bakgrund inom film och journalistik och kom in i den regionala verksamheten som filmkonsulent. Hon arrangerade den första MIK-dagen 2013, då med fokus på filmkunnighet. Sedan dess har arbetet vuxit och omfattar nu hela kulturförvaltningen, inklusive fem museer.

Sedan 2022 arbetar Wehrling med MIK-frågor för hela kulturförvaltningen i Västra Götalandsregionen, där fem museer ingår. Hon menar att museerna har mycket att vinna på att integrera MIK i sin verksamhet.

– MIK är ett sätt att rusta människor för att kunna navigera i dagens informationslandskap. Och det gäller inte bara individer – även institutioner som museer behöver den här kompetensen, både för att förstå sin samtid och sin publik men också för att agera själva och bidra på olika sätt, säger hon.

– Museerna har en stark professionell grund, och det är viktigt att värna om den. Men vi lever i en annan värld i dag än för bara några år sedan. Informationsflödet är konstant, människors sätt att ta till sig kunskap har förändrats – och det påverkar hur vi måste tänka kring vår roll, säger Pia-Marie Wehrling.

Hon menar att museerna i grunden redan arbetar med det som är kärnan i MIK: källkritik. Den kunskap som finns på museerna bygger på källkritik, urval och sakkritik – några av de viktigaste förmågorna inom ramverket för medie- och informationskunnighet.

– Det handlar inte om att museipersonal saknar kompetens – tvärtom. Men man behöver arbeta mer aktivt och synliggöra processerna, hur kunskap skapas på museet. Man behöver också förstå hur människor bygger sina verklighetsbilder och orienterar sig i informationsflödet. Utan den förståelsen riskerar man att inte nå ut till den breda allmänheten – och att bli en isolerad ö, om än fylld med kunskap och kompetens.

Pia-Marie Wehrling betonar att det inte räcker att bara slå fast vad som är fakta.

– När människor bygger sina verklighetsbilder utifrån fragmenterade och ibland vilseledande perspektiv, som de hittar i olika digitala ekokammare, då behöver vi som institutioner hjälpa till att synliggöra skillnaderna mellan olika källor. Det räcker inte att bemöta med mer fakta – i stället behöver vi möta upp med frågor.

– Det är mer kraftfullt att väcka människors nyfikenhet och få dem att tänka själva än att bara slå fast vad som är sant. Det är i det egna utforskandet som förståelsen växer, säger hon.

– Om man kan möta människor där de befinner sig – förstå deras världsbilder, hur de tolkar fakta och vad som formar deras sanningar – då kan man börja tala om att vara en relevant aktör i deras liv. Det handlar inte om att ge upp sin kunskap, utan tvärtom om att använda den på ett sätt som möter dagens verklighet, säger Pia-Marie Wehrling.

 

Museerna har enligt Pia-Marie Wehrling ett ansvar att delta i det offentliga samtalet – inte som politiska aktörer, utan som kunskapsbärare.

Hon pekar på att frågor kopplade till MIK, informationsflöden, källtillit och mediekompetens i dag är centrala för vår demokrati. Det är något som uppmärksammats av EU och internationella aktörer som Världsekonomiskt forum i Davos, där desinformation, påverkan och propaganda lyfts fram som några av vår tids största utmaningar.

– Museerna har en viktig roll att spela här. De har ett tydligt bildningsuppdrag och ska bidra till fri åsiktsbildning, vilket ger dem både ett ansvar och en möjlighet att agera som demokratiska plattformar. Det handlar inte om att bli politisk, utan om att stå upp för kunskap och vara en öppen arena för samhällsfrågor som bränner, säger Pia-Marie Wehrling.

Hon menar att museerna borde använda sina plattformar mer aktivt – både i stora samhällsfrågor och i lokala sammanhang. Våga vara förnuftets röst i en dimmig tid. Museerna besitter ofta djup kunskap och den tillit som krävs för att många olika målgrupper ska känna sig välkomna.

–  Det handlar inte om att ta ställning, utan om att öppna för samtal, möten och eftertanke. Ett museum som möter människor där de är, som vågar vara en demokratisk arena och visa att sanningen sällan är endimensionell – det museet gör sitt jobb, säger Pia-Marie Wehrling.

 

Långsam process

Implementeringen av MIK i museiverksamheten i Västra Götalands-regionen har skett stegvis, genom bildningsdagar, föreläsningar och workshops. Särskilda satsningar har gjorts på publik verksamhet. Ett nytt grepp är att prova att arbeta med journalistiska metoder i den pedagogiska verksamheten.

– Vi testar hur olika journalistiska filter och perspektiv, som intervju, ledare eller recension, kan användas för att lyfta fram skillnader mellan subjektivitet och objektivitet i museets verksamhet: vad är fakta och vad är åsikter? Genom att arbeta med pedagogiska moduler kan man visa hur narrativ skapas och hur olika sätt att kommunicera påverkar den som tar del av materialet.

Här har Pia-Marie Wehrling tagit hjälp av sin egen bakgrund som journalist.

– Vi som har jobbat med journalistik vet att det finns många olika sätt att vara journalist på. Man kan vara ledarskribent – då driver man en tes. Man kan vara recensent – då utgår man från sina egna känslor. Eller intervjuare – då lyfter man fram någon annans perspektiv och subjektiva åsikter. Det finns många olika hattar att ta på sig som journalist, säger hon.

– Vi pratar ofta om vikten av källkritik och källtillit, men jag tror inte att man verkligen förstår de begreppen på djupet förrän man själv börjar använda dem. Det är som med litteracitet – när man växlar mellan att läsa och producera text själv, kan en djupare förståelse växa fram. Man behöver pröva hur det är att försöka förmedla något för att förstå hur de valda vinklarna påverkar mottagaren. Genom att bjuda in elever blir museireportar under sitt skolbesök lyfts både MIK och museets kunskapsområde.

Genom samarbeten med andra sektorer och professioner kan man få in nya verktyg och perspektiv. Själv har hon inte en bakgrund inom museivärlden – och det kan ibland vara en styrka.

– Museerna är fantastiska kunskapsorganisationer, men kan behöva nya arbetssätt och perspektiv för att kunna vara angelägna för fler i framtiden. Kanske behöver man göra en kunskapsresa på flera plan för att museerna klara sina framtida uppdrag och mål? undrar  hon.

Och vad händer om den resan inte blir av? Det syns kanske redan nu, menar Pia-Marie Wehrling, och pekar på museernas besöksstatistik, där sammansättningen av publiken kan ge en fingervisning.

– Att skolor kommer med sina elever är fantastiskt – alla barn, oavsett bakgrund, behöver introduceras till museerna. Andra målgrupper som ofta kommer är turister, medelklass och högutbildade. Men det finns många som inte alls besöker museer, för att de inte upplever dem som relevanta. Om museerna inte lyckas bli angelägna för en bredare del av befolkningen – finns det då en risk att samhället inte längre vill finansiera dem genom skatter? Eller att de blir verktyg för vissa politiska ideologier eller agendor?

Lär av varandra

I utmanande tider är det särskilt svårt att bereda plats för nya tankar och arbetssätt. Att implementera MIK-tanken behöver inte nödvändigtvis vara så svårt för museerna, säger Pia-Marie Wehrling. Hon tycker att museerna sitter på alla nycklar – kunskapen finns i professionen. Det krävs bara ett nytt sätt att se dem och att göra en inventering av vad man behöver skruva på.

– Det är det tuffaste i resan, att omprioritera. Vad är det för kompetenser vi behöver? Vad är det för perspektiv vi behöver? Om något nytt ska in, vad ska då bort? Vem kan vi samarbeta som kan ge oss den kunskapen som vi inte har idag? Hur når vi dem som behöver oss mest? Det kan jag verkligen inte svara på. Men jag tror att det är absolut nödvändigt att man hittar sätt att göra det på, säger Pia-Marie Wehrling.

Det är inte en resa som någon behöver göra på egen hand.

– Det finns väldigt mycket kompetens hos andra människor. Jag har själv doppat tårna i journalistik, fotografi, barnkultur och film och sett olika sektorer. Alla aktörer har en tendens att leva i sina egna stuprör, men framåt behöver vi använda våra gemensamma resurser smartare och lära av varandra. Det är därför jag tänker att det interregionala MIK-nätverket kan bli viktigt framåt – här ska bred kompetens samlas och vi kan lära mycket av varandras erfarenheter och kunskap genom att samverka mellan olika sektorer.

– Våra regionala politiker har tyckt att demokrati, MIK och kultur hänger ihop och att det är viktiga frågor för museet. Därför är det inskrivet i vår kulturstrategi och uppdrag. För oss är det inte längre en fråga om vi vill eller inte – det står nu inskrivet i våra mål.

– Till andra museer vill jag säga: våga ta första steget. Vänta inte på att allt ska vara perfekt eller att alla resurser ska finnas på plats. Börja i det lilla – med en engagerad medarbetare, en ny idé eller ett samarbete med någon helt oväntad aktör. Det är i mötet mellan olika kompetenser som verklig utveckling sker. MIK-frågorna är inte ett sidospår – de är en del av vårt kärnuppdrag. Och förändring börjar alltid med några som vågar.

Denna artikel inleder Museer & omvärlds essästafett om MIK.