”Regeringar struntar i Unescos uttalanden”

På frågan hur han, som iranier, ser på kriget i Iran brukar Omid Oudbashi svara att det är en känsla någonstans mellan glädje och sorg.

– Vi vet hur situationen har varit i Iran, särskilt under de senaste tre–fyra åren. Folket har varit under press på grund av restriktioner från regeringen och ekonomiska problem. Samtidigt vet vi att Iran är ett rikt land. Iran har stora resurser – olja, gas och annat – så människor borde egentligen inte ha det så här. De borde kunna leva normalt: ekonomiskt, med mer frihet, men också politiskt, säger han.

Men jämte hoppet om ett annat liv ser han med sorg på hur kriget dödar civila människor. Men även hur Irans infrastruktur, som är viktig för landets framtid, attackeras och förstörs.

– Och eftersom vi inte vet något säkert om framtiden kan vi inte riktigt säga om vi är glada eller ledsna, för vi vet inte vad som händer sedan. Men jag hoppas – och jag vet att många iranier håller med mig – att framtiden blir bättre än nu, säger Omid Oudbashi, som arbetar som universitetslektor i kulturvård vid Göteborgs universitet.

Han har en bakgrund inom metall- och stenkonservering av arkeologiska föremål. Han började sin yrkesbana som forskningsassistent vid världsarven i Iran och arbetade under ett år med forskning på The Metropolitan Museum of Art i New York innan han för två och ett halvt år sedan kom till Göteborg.

Häromdagen meddelade Irans kulturarvsministerium att 56 museer eller kulturplatser hittills har skadats under kriget. Omid Oudbashi påtalar att siffran är svår att få bekräftad, eftersom internet är nedstängt i Iran och att det saknas en oberoende nyhetsbyrå.

Ingen medveten förstörelse

Fjorton år på Institutionen för bevarande av kulturella och historiska fastigheter vid universitetet i Esfahan i Iran ger Omid Oudbashi ytterligare ett perspektiv på kriget.

– Om uppgifterna stämmer så känner jag till några av platserna som har skadats. Till exempel Golestanpalatset i Teheran och Chehel Sotun-palatset i Esfahan. Det är väldigt vackra och viktiga historiska byggnader och platser och självfallet mår jag inte bra av det. Jag har många minnen kopplade till de här byggnaderna, särskilt de i Esfahan, säger han.

I Ukraina och Palestina har Ryssland och Israel anklagats för att medvetet förstöra kulturarv och därigenom det angripna landets historia. Sker samma sak i Iran?
– Nej, jag tror inte att de vill göra det. Jag tror inte att någon av dem vill göra det medvetet. Och de kan inte heller, för då skulle de behöva miljontals bomber. Iran har mer än en miljon historiska platser. Men de attackerar inte platserna direkt. Ofta uppstår skadorna som bieffekter, som vid Chehel Sotun, där en kommunbyggnad låg i närheten.

Även borgen Falak-ol-Aflak i Omid Oudbashis hemstad Khorramabad i västra Iran har angripits. Byggnaden är belägen på en hög kulle, som under lång tid har varit omgiven av militärbaser. Länge har det pågått förhandlingar om att flytta baserna, och staden har erbjudit sig att betala för ny mark och ny infrastruktur. Men det islamiska revolutionsgardet har blivit kvar.

Används den historiska platsen som en sköld för militären, anser du?
– Det kan vara så. Jag är inte säker, kanske fanns andra skäl. Men i slutändan blev det så. Och om området attackeras kan borgen påverkas: fönster kan gå sönder, sprickor kan uppstå. Så när experter säger att militärbaser inte ska ligga nära kulturarv, då borde man lyssna. Men det gör man inte alltid.

Omid Oudbashi konstaterar att detta är en ganska vanlig strategi i krig. Det var likadant i Gaza, där Hamas gömde styrkor i sjukhus eller under sjukhus. På så sätt utgör kriget i Iran inget undantag.

– Ingen av sidorna i det här kriget bryr sig tillräckligt mycket om kulturarvet för att förhindra att viktiga platser och byggnader skadas. Till exempel attackerade USA eller Israel provinsens regeringsbyggnad i Esfahan, som ligger intill Chehel Sotun-palatset. Och inne i det där regeringskomplexet finns också en liten historisk paviljong eller byggnad. Jag hoppas att den inte blev träffad, för det är en mycket vacker byggnad, säger han.

Efter uppgifter om attackerna mot Iran gjorde Unesco ett uttalande där organisationen uttryckte ”oro över skyddet av kulturarvsplatser i det eskalerande våldet i Mellanöstern”.

Omid Oudbashi ser inte att den typen av uttalande gör någon skillnad.

– Tyvärr gör de inte det. Medborgare och experter bryr sig, men regeringar struntar i Unescos tankar, riktlinjer eller regler. De försöker nominera arkeologiska och historiska platser till Unescos lista, men efter det… då slutar de med allt, säger han.

De som arbetar på Unesco gör sitt bästa, understryker Oudbashi, men i slutändan hänger allt på länders regeringar; huruvida de personligen bryr sig om kulturarv eller inte.

Riktlinjerna inte problemet

Det finns två saker som är avgörande när det gäller överenskommelser kring kulturarv i krig, enligt Omid Oudbashi: att båda sidor i konflikten faktiskt bryr sig om det och att det finns resurser – experter, pengar, budget, infrastruktur – att hantera kulturarvet.

Omid Oudbashi befarar att det likadant med Haagkonventionen, att den inte tas på allvar .

– Men den är viktig och de är användbar. Alla stater borde ta hänsyn till den, för den framtagen genom långvarigt arbete av experter. Det är som vaccin, som kommer från medicinsk expertis, säger han.

LÄS ÄVEN: Krigets lagar skyddar kulturarv i väpnade konflikter – Riksantikvarieämbetet

Problemet är inte kvaliteten på riktlinjerna. Problemet är auktoriteten hos FN eller Unesco, menar Omid Oudbashi.

– USA är det rikaste landet i världen. De har hur mycket pengar som helst. Men använder de sina pengar för att skydda kulturarv på bästa nivå? Nej. Resurserna finns, men de går inte till skydd av kulturarv, säger han.

USA lämnar Unesco vid årets slut. Vilken betydelse får det?
– Jag tror att det spelar roll, eftersom USA är inblandat i många konflikter i världen, ibland för att stoppa dem, ibland för att starta dem, ibland både och. USA har stöttat Unesco ekonomiskt, men nu slutar de med det. Kanske tvingar det Unesco att tänka: ”Hur kan vi bli mer effektiva? Varför påverkas vi så mycket av att ett land lämnar?”.

– Det säger också något om FN-systemet. Om USA, Ryssland eller Kina lämnar, kan systemet kollapsa eftersom det bygger på pengar. Och om fler länder lämnar för att de tycker att organisationerna inte är praktiska eller effektiva… då är framtiden väldigt oroväckande.

Kulturarv används som ett verktyg i politiska diskussioner, konstaterar han.

– Vi måste vara realistiska. Kulturarv är tyvärr inte det viktigaste i världen om man jämför med mat, hälsa och så. De flesta regeringar, och till och med människor, bryr sig mer om kultur när de har pengar. Det betraktas som lite av en lyx i livet. I fattiga länder säger människor: ”Jag behöver ett hem, utbildning, mat.” Människors liv är viktigare än kulturarv, även om kulturarv borde prioriteras mycket högre.

Omid Oudbashi minns sin uppväxt i västra Iran under 1980-talet, då kriget mellan Iran och Irak pågick. Även då bombades borgen Falak ol-Aflak.

– Så det händer igen och igen, eftersom man inte tar hänsyn.

Artikeln har redigerats. En tidigare version innehöll felaktiga påstående om Iran och Blue shield.