Riktlinjer ska ge stöd i samtidsdokumentation

Museet har i uppdrag att samla och bevara. Samtidigt har det ett ansvar att inhämta kunskap på ett genomtänkt och rättvist sätt.  För att ge råd och guidning i de moraliska dilemman som kan uppstå när ett museum eller arkiv vill dokumentera en viss företeelse har nätverket Dokumentation av samtida Sverige (DOSS) sammanställt etiska riktlinjer för samtidsdokumentation.

Museer & omvärld ställde fem frågor till Sofia Breimo, etnolog och medlem i DOSS styrgrupp, som tillsammans med Diana Chafik och Elin von Unge författat riktlinjerna.

Varför behövs etiska riktlinjer för samtidsdokumentation?
– Det har varit efterfrågat länge. Vi i nätverket DOSS har sett att etiska perspektiv på samtida insamling är något som diskuteras, om och om igen. Vi har arrangerat träffar som specifikt handlar om etik, men också i andra sammanhang har frågorna om etik kommit upp. Så vi som samlar och dokumenterar brottas mycket med de här frågorna. Därför har vi känt att vi behöver något som samlar oss kring etiska frågor rörande samtidsdokumentation, något att utgå ifrån när vi arbetar.

– Internationellt har ICOM bra etiska regler för museiarbetet generellt och i Storbritannien har det faktiskt nyligen tagits en skrift om etik och samtidsdokumentation, vilket har varit till nytta för oss. Så det finns publikationer som påminner om vår. Men etiken är rörlig och beroende på situation och kontext – och deras situation ser ju annorlunda ut.

Vem är de etiska riktlinjerna till för?
– Kollegor som samlar samtidsmaterial; etnologer, fotografer, antikvarier, arkivarier. Samlande museipersonal i första hand. Men sedan är det viktigt att hela museiorganisationen tar del av det här, att det talas om i hela organisationen. De behöver vara genompratade kring frågan – särskilt när det är svåra, tunga eller konfliktfyllda frågor som ska dokumenteras.

I de etiska riktlinjerna tar ni upp slitningen mellan det etiska hänsynstagandet och museernas uppdrag. Hur har den kommit att utvecklas?
– En sak som vi skriver om i riktlinjerna är hur uppkomsten av nya lagar, till exempel GDPR, blir svårt att förena med vårt uppdrag. Under vilka omständigheter får vi samla och publicera personuppgifter? Det har inte landat riktigt än hos oss som dokumenterar vår samtid, och det har skapat en viss ängslighet. Konsekvensen av det riskerar att bli att vi får ett tunt material som inte berättar så mycket om samtiden. Att människor ”försvinner” ur materialet, och att deras berättelser inte tillgängliggörs.

– Ett annat exempel på vad som kan göra det svårt är att vi alltid har att göra med tidigare generationers sätt att samla material och berättelser, att möta informanter. Många museer sitter idag på problematiskt insamlat material, där olika etiska avvägningar behöver göras inför tillgängliggörande eller förmedling. Etiken präglas av sin samtid – och framtiden kommer förstås även att se på oss på ett visst sätt.

I texten nämns attentatet på Risbergska skolan i Örebro och flyktingkrisen 2015 som exempel på händelser som dokumenterats – och där etiska frågeställningar varit aktuella. Vad har ni dragit för lärdomar av dessa?
– Vi har haft god nytta av att prata med varandra inom museisektorn. I riktlinjerna skriver vi att det är viktigt att inte stå själv med stora, tunga frågor, utan att bolla med och ta hjälp av varandra. Oavsett om det är i det egna arbetslaget eller inom sektorn i stort. Under pandemin hade vi ett stort möte med museerna som dokumenterade covid-19, det var bra. Vi behöver prata med varandra, inte uppfinna hjulet själva.

Hur länge kommer dessa riktlinjer leva?
– Det kommer att få visa sig. Men vi har tänkt att det ska vara ett levande dokument, att det ska ses över om några år. Det skulle kunna bli utdaterat fort, beroende på hur samhället och samtiden utvecklas. Men det känns efterlängtat att äntligen ha en gemensam utgångspunkt för fortsatta diskussioner om de etiska utmaningar vi möter på i vårt arbete.

Här kan du läsa riktlinjerna.