”Tack för att du påminner oss om vikten av internationell samverkan”

Detta är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribenternas egna. Scroll down for an English version.

LÄS ÄVEN: Ett brev från USA

Käre Chip,

tack för ditt generösa och klarsynta brev. Din skildring av museernas nuvarande villkor i USA väcker eftertanke också här, långt från Klippiga bergen. Det du beskriver, de snabba nedmonteringarna, omtolkningarna, den ideologiska pressen, är en påminnelse om hur lätt kulturarvets professionella ramverk kan utmanas. Men också om hur viktigt det är att vi som delar detta fält står upp för det ansvar vi bär.

I Svenska ICOM har vi uttryckt vår oro över de politiska åtgärder som nu påverkar kulturinstitutioner i USA. I likhet med branschorganisationen Sveriges Museer, som också har uttalat sig i frågan, ser vi med stort allvar på den ideologiskt drivna styrningen av kulturarvssektorn. När finansiering dras tillbaka eller verksamhetens inriktning politiseras, hotas både den kulturella mångfalden och tillgången till kunskapsbaserad förmedling. Den exekutiva ordern “Restoring Truth and Sanity to American History” är talande i sin formulering – och djupt problematisk i sin ambition att särskilja berättelser som anses ”splittrande” från dem som godkänns av en statlig norm.

Vi vet att museer inte är neutrala. De är formade av sin tid, sina sammanhang och de val som professionella gör varje dag. Men det är just därför som behovet av etiskt grundat, självständigt och inkluderande arbete är så avgörande. ICOM:s internationella definition från 2022 tydliggör detta: museer ska arbeta för och med samhället, i öppen dialog och med respekt för kulturell och mänsklig mångfald. Dessa principer är varken abstrakta eller idealistiska. De är det professionella ramverk som ger museer legitimitet.

I Sverige fick vi 2017 en museilag som stärker dessa principer genom att slå fast att verksamheten ska vara kunskapsbaserad, självständig och främja fri åsiktsbildning (§4,5,6 Museilagen.) Ändå ser vi även här tecken på att principen om armlängds avstånd inte alltid respekteras. Riksantikvarieämbetets rapport Uppföljning av hur museilagen tillämpas visar att museer ibland hamnar i politiskt eller ekonomiskt beroende som försvårar både långsiktighet och professionell integritet.

Vi ser samtidigt att fler röster höjs. I april i år protesterade 1 047 forskare från fler än 30 svenska lärosäten i en debattartikel i Dagens Nyheter mot vad de uppfattar som en liknande utveckling i Sverige. Med hänvisning till de ”multipla kriser” vi står inför betonade de att vetenskapens roll som kunskapsbärare är viktigare än någonsin, och att det är djupt problematiskt när forskningsbaserade fakta avfärdas som åsikter. Några dagar senare, i Göteborgs-Posten, underströk företrädare för universitetsbibliotek och Svensk Biblioteksförening att ”akademisk frihet är en strukturell förutsättning för att ny kunskap överhuvudtaget ska kunna uppstå”. Att kunna ställa nya frågor och ifrågasätta det givna är inte en frihet bland andra – det är en förutsättning för samhällets utveckling.

Även om våra nationella kontexter skiljer sig åt, delar vi ett gemensamt ansvar: att stå emot de krafter som vill tysta mångfald, osynliggöra orättvisor och skriva om historien utifrån ett förenklat nationalistiskt narrativ. Det är en skyldighet, inte bara för att försvara det oberoende som krävs av en trovärdig kulturarvssektor i Sverige, utan också för att stå vid sidan av dem som internationellt just nu kämpar för att upprätthålla museernas integritet, vetenskapliga grund och demokratiska funktion.

Att arbeta med kulturarv är inte att bara visa föremål. Det är att förmedla sammanhang, perspektiv, erfarenheter. Och i den uppgiften måste vi ibland lyfta fram sådant som inte passar in i den dominerande självbilden. Det är där museet blir ett minnesrum – men också en plats för stilla motstånd.
När vissa teman tystas ned – rasism, kolonialism, migration, genus – är det inte bara utställningsval som står på spel. Det är minnespolitiken i stort. För det vi inte får visa, trycks undan och fråntas sin plats i det offentliga rummet. Och det som osynliggörs, förlorar makt, inflytande och rättigheter, och riskerar att glömmas. Därför blir kampen för museernas professionella integritet en kamp för ett brett och rättvist samhällsminne.
Ditt brev visar tydligt att denna kamp pågår. Kanske inte högljutt, men konsekvent – i val av berättelser, i program och i varje professionell avvägning. Det är i detta tysta arbete som den verkliga kulturkampen förs.

Och vi delar det ansvaret.

Vi tackar dig för att du påminner oss om vikten av internationell samverkan. Museernas trovärdighet vilar ytterst inte i maktens acceptans, utan i allmänhetens förtroende, och i vår förmåga att arbeta etiskt, transparent och samhällsrelevant.

 

Med respekt och solidaritet,

För Svenska ICOM:
Helena Westin, ordförande
Karl Lysén, ledamot och kassör
Christian Penalva, Ledamot och sekreterare

 

 

 

Dear Chip,

Thank you for your generous and insightful letter. Your account of the current state of museums in the United States is deeply thought-provoking—even from afar, here far beyond the Rocky Mountains.

What you describe — the rapid dismantling, the reinterpretations, the ideological pressure — serves as a stark reminder of how fragile the professional frameworks safeguarding cultural heritage can be. But also of how vital it is that those of us who share this field stand firm in the responsibilities we carry.

At Swedish ICOM, we have expressed our concern about the political measures currently impacting cultural institutions in the United States. Like the professional association Sveriges Museer, which has also spoken out on the issue, we view the ideologically driven governance of the cultural heritage sector with great concern. When funding is withdrawn or institutional agendas are politicized, both cultural diversity and access to knowledge-based interpretation are at risk. The executive order “Restoring Truth and Sanity to American History” is telling in its phrasing—and deeply troubling in its aim to separate narratives deemed “divisive” from those sanctioned by a state-defined norm.

We know that museums are not neutral. They are shaped by their time, their context, and by the choices professionals make every day. But it is precisely for this reason that ethically grounded, independent, and inclusive work is essential. ICOM’s international definition from 2022 makes this clear: museums are to work for and with society, in open dialogue and with respect for cultural and human diversity. These principles are neither abstract nor idealistic—they form the professional foundation that gives museums their legitimacy.

In Sweden, the Museum Act introduced in 2017 reinforces these principles by establishing that museum activities must be knowledge-based, independent, and promote freedom of opinion (§4, 5, 6 of the Museum Act). Yet even here, we see signs that the principle of arm’s-length governance is not always upheld. The Swedish National Heritage Board’s report Monitoring the Application of the Museum Act shows that museums at times find themselves in political or financial dependency, which undermines both long-term planning and professional integrity.

At the same time, more voices are speaking out. In April of this year, 1,047 researchers from over 30 Swedish universities published an debate article in Dagens Nyheter, protesting what they perceive as a similar development in Sweden. Referring to the “multiple crises” we are facing, they stressed that the role of science as a bearer of knowledge is more vital than ever—and that it is deeply problematic when research-based facts are dismissed as mere opinions. A few days later, in Göteborgs-Posten, representatives of university libraries and the Swedish Library Association underscored that “ academic freedom is a structural prerequisite for new knowledge to emerge at all”. The ability to ask new questions and challenge established truths is not just one freedom among others—it is a precondition for the advancement of society.

Even though our national contexts differ, we share a common responsibility: to resist the forces that seek to silence diversity, obscure injustice, and rewrite history based on a simplified nationalist narrative. This is an obligation—not only to defend the independence essential to a credible cultural heritage sector in Sweden, but also to stand in solidarity with those who, around the world, are currently striving to uphold the integrity, scholarly foundation, and democratic role of museums.

Working with cultural heritage is not merely about displaying objects. It is about conveying context, perspective, and lived experience. And in that work, we must at times bring to light what does not align with the dominant self-image. That is where the museum becomes a space of memory—but also a place of quiet resistance.

When certain themes are silenced—racism, colonialism, migration, gender—it is not just curatorial choices that are at stake, but the politics of memory as a whole. What we are not allowed to show is pushed aside and denied its place in the public sphere. And what is rendered invisible loses power, influence, and rights—and risks being forgotten. That is why the fight for the professional integrity of museums is, at its core, a fight for a broad and just collective memory.

Your letter makes it clear that this struggle is ongoing. Perhaps not loudly, but with quiet determination—in the stories we choose to tell, in programmes, and in every professional judgment. It is in this steady, often silent work that the real cultural struggle takes place. And we share that responsibility.

Thank you for reminding us of the importance of international solidarity. The credibility of museums rests not in the approval of power, but in the trust of the public—and in our ability to act ethically, transparently, and in ways that are socially relevant.

With respect and solidarity,

 

For Swedish ICOM:
Helena Westin, Chairman of the Board
Karl Lysén, Board Member and Treasurer
Christian Penalva, Board Member and Secretary

 

Ovanstående text är en opinionstext publicerad på Museer & omvärld, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna. Vill du kommentera texten i ett eget inlägg? Läs mer här.