Zandra Yeaman, Curator of Discomfort vid The Hunterian i Glasgow. Foto: (CC BY)

”Vi behöver en större mångfald bland museers personal”

Sedan i höstas arbetar Zandra Yeaman som curator of discomfort, ”obehagskurator”, på Hunterian Museum i Glasgow i Skottland. Hennes uppgift är att få museerna att våga ta tag i de obehagliga frågorna om vårt samhälles historia – och börja berätta den osminkade sanningen.


För Omvärld och insikt berättar Zandra Yeaman om sitt arbete på The Hunterian i Glasgow.

I din roll leder du människor mot att förhålla sig mer kritiskt till frågor om ras, identitet, kön och kolonial historia. Vilken har varit den största utmaningen när det gäller att få museipersonal att anta detta förhållningssätt?
– Den största utmaningen är att alla måste gå igenom en omlärningsprocess och inte bara vidmakthålla status quo. Att utmana kultur, makt, privilegier, praxis och attityder innebär att vi alla måste erkänna att museer under många år har spelat en roll i att berätta berättelser som har upphöjt vissa människor över andra. Viss museipersonal kan se detta som kritik mot det arbete som de utfört medan andra ser det som extra arbetsbelastning. Men om museer vill vara relevanta under 2000-talet måste de bli mer reflekterande, transparenta och öppna för behovet av att ta itu med den här problematiken på ett sätt som inte har gjorts tidigare – och det kan vara obekvämt.

Du har länge arbetat med att bekämpa orättvisor i samhället, men det här är första gången du har möjlighet att påverka ett museum inifrån. ”Jag såg den här rollen som en början på att inleda de obekväma samtal som måste föras internt för att utmana auktoritet och praktik”, har du sagt i en intervju. Hur har museers förhållningssätt till att ta itu med dessa obekväma frågor förändrats över tid?
– Museer har fokuserat på att skapa enstaka utställningar, istället för att sträva efter att resultatet ska bidra till en ökad förståelse för arvet från vår koloniala historia och den inverkan som det har på människors liv idag. Museer i Skottland har varit öppna för att involvera olika samhällsgrupper i samband med engångsprojekt. Det är först relativt nyligen som den typen av samtal har börjat föras internt, att erkänna att museer inte kan engagera sig i frågor som påverkar vardagen för de människor de tjänar – och ännu viktigare, den rasism som ännu finns idag – utan systematiska förändringar av vår attityd till social rättvisa.

Varför är Hunterian först med att anställa en Curator of discomfort? Vilka krav ställer det på ett museum och dess ledning för att hantera de obekväma frågorna?
– Som universitetsmuseum som har Hunterian resurserna, både när det gäller forskning och arkiv, för att ta itu med de obekväma frågorna på ett sätt som andra museer inte har. Att arbeta med forskare och studenter inom olika discipliner samt biblioteket och specialsamlingarna innebär att Hunterian är en bra plats att börja med att föra konversationerna framåt. Högsta ledningen på Hunterian hade strävat mot detta mål under lång tid och tagit fram grunden för projektet. De grundläggande kraven, att inte vara rädd för att experimentera och att prova nya processer som ligger utanför museets komfortzon, fanns på plats och ledningen har varit öppen för att samarbeta med intressentgrupper som historiskt sett har uteslutits från samtal inom museet.

”Det handlar inte bara om att avkolonisera föremålen i utställningarna, det handlar om att avkolonisera människorna som arbetar på museerna”, har Richard Benjamin, chef för International Slavery Museum i Liverpool, sagt i en intervju. Han efterlyser större mångfald inom museer. Hur kan vi arbeta med inkludering av mångfald?
– Jag har hållit workshops för museipersonal från olika institutioner runt Skottland under rubriken Identifying & Dismantling White Supremacy, att identifiera och demontera vit överlägsenhet. Vi utforskar begreppen som ligger till grund för den vita kulturella överlägsenheten och sedan funderar vi över sätten att demontera nuvarande metoder som har fortsatt idag inom museernas funktioner. Detta gör att vi kan tänka på vårt personliga samspel med strukturella metoder som privilegierar en vit kulturell syn och hur vi kan ändra denna praxis. Detta är bara ett av sätten att få museipersonal att tänka på att ändra berättelsen och på meningsfullt samarbete. Vi behöver en större mångfald av arbetskraft på museerna eftersom de bör återspegla det samhälle de tjänar. Sättet att göra det är att aktivt arbeta för positiv handling som uppmuntrar och stöder människor som inte är representerade på arbetsplatsen. Detta arbete är i praktiken all museipersonals ansvar.

Om du tittar internationellt, vilka länder har, enligt dig, varit bäst med att hantera de obekväma berättelserna i sin historia?
– Internationellt sett har jag sett de flesta goda exempel utanför Europa och, intressant nog, i länder som tidigare varit koloniserade av det brittiska imperiet. Det senaste som sticker ut för mig är National Museum of African American History and Culture. De sätter gemenskap och social rättvisa i centrum för sitt arbete och jag tycker att de gör det riktigt bra.

Du är den första tjänstemannen som bär titeln Curator of discomfort. Kommer vi att se fler liknande tjänster på museer under de kommande åren?
– Jag ser redan nu att det annonseras efter tjänster som liknar min. Det är en bra investering för museer framöver och rätt stöd för museipersonalen. Jag hoppas att det är en titel vi så småningom inte kommer att behöva, då vi kommer till en punkt när vi inte längre är obekväma med den osminkade sanningen.

Kategori

Ämnen

, ,

Fredrik Emdén

fredrik.emden@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: