”Sponsring ger företagen goodwill – men gör kulturen mindre fri”

Denna artikel är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna och speglar inte Riksantikvarieämbetets hållning.

Det är ett tufft ekonomiskt läge för de svenska statliga museerna. Sedan åren före pandemin har de statliga anslagen till kultur minskat med omkring 1,5 miljarder kronor, enligt en rapport från fackförbundet DIK. När Tidöregeringen i september 2025 presenterade budgetpropositionen för 2026 stod det dessutom klart att kulturbudgetens andel av statsbudgeten var den lägsta sedan millennieskiftet. Samtidigt måste flera museer hantera ökade kostnader. Nyligen meddelade myndigheten Världskulturmuseerna att de till följd av kraftigt höjda hyror planerar att stänga Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet i Stockholm.

Parallellt med detta pågår en statlig utredning om breddad kulturfinansiering. Enligt kulturminister Parisa Liljestrand (M) är syftet att genom ökad privat finansiering stärka kulturens frihet och oberoende samt skapa en större mångfald av kulturuttryck. Därtill har en annan statlig utredning presenterat förslag som ska göra det mer ekonomiskt fördelaktigt för företag att sponsra kultur.

SE ÄVEN: ”Att söka bidrag är ett hantverk – privat finansiering är en konst” | Museer & omvärld

I klarspråk innebär detta att regeringen genom bland annat avdrag eller skattelättnader för sponsorer vill öka samarbetet mellan museer och företag. Vad retoriken om oberoende och mångfald döljer är en medveten strategi för att minska statens ansvar och öka företagens inflytande över det offentliga kulturutbudet.

Goodwill för företagen

Kultursponsring innebär att museerna agerar reklamkanal för företagen. Medan filantropiska gåvor i regel ges utan krav på motprestation bygger kultursponsring på ett affärsmässigt utbyte av tjänster. Det innebär att museet måste kompensera företaget för det ekonomiska bidraget, vilket ofta sker genom marknadsföring. Hur denna marknadsföring tar sig uttryck varierar, men det är vanligt att företagets logotyp exponeras i utställningstexter, kataloger, på hemsidor och tackplakat.

Att företaget vill synas i dessa sammanhang beror bland annat på att det når ut till den köpstarka målgrupp som många museibesökare tillhör. Genom att finansiera kulturen får företaget även så kallad goodwill, vilket innebär att det stärker sitt förtroendekapital hos presumtiva konsumenter. De företag som syns i museala sammanhang kan dessutom komma att associeras med de positiva värden som konst och kultur representerar. Företag som sponsrar museer har alltså något konkret att vinna på detta.

SE ÄVEN: Kommunerna: Sponsorpengar till kulturen – ja tack | Museer & omvärld

Att en ökad förekomst av kultursponsring skulle främja ett fritt och mångfacetterat kulturliv är ytterst tveksamt. Kombinationen av sänkta anslag, ökade omkostnader och större krav på privat finansiering riskerar att öka beroendet av sponsorintäkter. Det kan få museerna att prioritera utställningar och aktiviteter som attraherar sponsorer. Som en konsekvens kan smala satsningar som inte lockar en stor publik väljas bort.

Museer som inte attraherar sponsorer kan därtill få svårare att utveckla sina verksamheter. Även om företagen formellt inte har rätt att påverka det konkreta innehållet i museernas program kan det ökade behovet av sponsring alltså få en indirekt effekt på kulturutbudet. Sammantaget innebär detta att museernas arbete i allt större utsträckning skulle styras av företagens ekonomiska drivkrafter.

Inget nytt fenomen

Regeringen framställer det som att ökad privat finansiering är nödvändig för att museerna ska uppnå de kulturpolitiska målen. I dessa mål ingår att främja allas möjlighet till kulturupplevelser. I linje med detta menar regeringen att privat finansiering kan locka nya målgrupper till museerna och därmed göra kulturen tillgänglig för fler. Detta argument faller dock platt med tanke på att regeringen 2023 avskaffade den fria entrén på statliga museer. Särskilt tydligt blir det eftersom besöken till dessa museer minskade med 21 procent året efter reformen. I stället för att förlita sig på privat finansiering hade regeringen med statliga anslag enkelt kunnat säkerställa allmänhetens tillgång till det gemensamma kulturarvet.

SE ÄVEN: Så ska lågpriskedjan sälja regalskepp | Museer & omvärld

Att företag sponsrar statliga museer är inget nytt fenomen i Sverige, utan något som har förekommit sedan 1980-talet. Kultursponsring behöver inte heller vara problematisk då den kan ge museerna välbehövliga ekonomiska tillskott i samband med nya utställningar och publikationer. Problemet uppstår när de statliga anslagen inte räcker till och då sponsringen blir nödvändig för att museerna ska kunna uppfylla sina uppdrag. Utöver att indirekt påverka vilka utställningar och aktiviteter som väljs kan beroendet av sponsring få flera negativa konsekvenser för museerna. Privat finansiering ges ofta i projektform och är mer konjunkturkänslig än statliga anslag, vilket kan försvåra museernas långsiktiga arbete.

Kan påverka museernas trovärdighet

Sponsring kan påverka museernas trovärdighet, särskilt när sponsorn har stort inflytande över verksamheten och samtidigt förknippas med kontroversiella eller negativa företeelser. Även om museerna väljer att enbart samarbeta med pålitliga företag kan detta inte fullt ut förhindra riskerna, eftersom det på förhand inte alltid är tydligt om företaget är en lämplig partner. Det framgår bland annat av att Liljevalchs konsthall ingick i ett sponsorsamarbete med en fransk bank som senare fick betala ett stort skadestånd för sin inblandning i folkmordet i Sudan. Om sponsring underlättas genom skatteavdrag innebär det dessutom mindre pengar i statskassan – medel som hade kunnat användas för att garantera museernas långsiktiga och självständiga arbete.

Att det skulle krävas privat finansiering för att möjliggöra en fri, mångfacetterad och tillgänglig kultur stämmer inte. Att regeringen kan hävda detta beror på att den själv har minskat museernas möjligheter att uppfylla dessa mål. När statliga anslag minskar och reformer som fri entré avskaffas skapas ett problem som sedan används som argument för att öka den privata finansieringen. I praktiken riskerar detta att stärka företagens inflytande över det offentliga kulturutbudet. Vill regeringen värna ett fritt och tillgängligt kulturliv finns det därför en betydligt enklare väg än fler sponsorsamarbeten: att säkerställa en stark och långsiktig offentlig finansiering av de statliga museerna.

Tintin Hodén
affilierad forskare i idéhistoria vid Södertörns högskola

SE ÄVEN: Replik från Kajsa Hartig: ”Frågan är inte om – utan hur – vi ska samarbeta med företag” | Museer & omvärld

Ovanstående text är en debattartikel publicerad på Museer & omvärld, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du kommentera texten i ett eget inlägg? Läs mer här.