Dyrare, krångligare, långsammare – därför kärvar museilånen

Museilagen är tydlig. ”Museerna och museihuvudmännen ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser, bland annat genom att ställa föremål ur de egna samlingarna till varandras förfogande”, klargör elfte paragrafen.

Men många museianställda erfar att inlån har blivit både dyrare och mer administrativt komplicerade över tid. Det framkom när frågan nyligen väcktes i Facebook-gruppen För museer av Johanna Berg. I sitt inlägg efterfrågade hon erfarenheter – föranledd av lagens tydlighet på just den här punkten.

– Museilagen är annars ganska mjukt hållen, men här står det faktiskt att museerna ska låna ut saker till varandra. Jag arbetar inte själv direkt med lån, men när jag läste lagtexten blev jag nyfiken på hur det ser ut i praktiken, säger Johanna Berg, verksam vid Världskulturmuseerna.

Goda skäl

Flera av dem som svarade gav uttryck för viss frustration över de svårigheter som kan vara förknippade med att göra inlån, inte minst för mindre och regionala museer.

– Kostnaderna, kraven och handläggningstiderna, särskilt hos centralmuseerna, har ökat enormt för låneärenden. Det gör inlån svårare till nästan omöjliga för mindre organisationer, säger Larissa Borck, enhetschef för samlingar vid Östergötlands museum.

Hon betonar att det finns goda skäl till många av kraven. Samlingsförvaltningen har professionaliserats och museerna arbetar i dag betydligt mer systematiskt med klimatkontroll, säkerhet, skadedjursförebyggande åtgärder genom IPM, digital dokumentation och beredskap än för tio–femton år sedan. Haken är att resurserna inte har ökat i samma takt.

– Det jag upplever är att många museer har mindre resurser medan standarden för samlingsförvaltning höjs. Kravspecifikationerna är långa. För små museer är det svårt att hänga med i de storas standardhöjning. Det försvårar tillgången till samlingar som egentligen är allas vårt delade kulturarv.

Larissa Borck menar att utvecklingen accentuerar museisektorns eviga målkonflikt: bevara eller tillgängliggöra.

– De flesta föremål mår bäst av att inte ställas ut – instängda i mörker, i perfekt klimat. Men det går ju tvärs emot anledningen till att vi har dem.

Dyrt uppnå utställningsbart skick

Kostnaderna kan snabbt bli betydande för ett enskilt lån, konstaterar utställningsproducenten Lena Landerberg vid Sörmlands museum. Förutom administrativa avgifter tillkommer ofta kostnader för konserveringsarbete, speciallådor, transporter och kurirer.

– Tillsammans blir det mycket pengar.

En kostnad som kan dra i väg är den för åtgärder som det utlånande museet anser krävs för att föremålet ska nå utställningsbart skick.

– Inlånaren får då betala en konservatorskostnad per timme. Det kan bli jättemycket pengar om det utlånande museet anser att det behövs mycket åtgärder. Men det är ju helt och hållet upp till det utlånande museet att avgöra, det är svårt att ha åsikter om det, säger Lena Landerberg.

Däremot ifrågasätter hon de administrativa avgifterna mellan museer.

– Om man ser lånen som ett utbyte museerna emellan kanske man skulle kunna slopa låneavgifterna och bara ta betalt för det vårdarbete som krävs?

Får inte transportera själva

Vissa museer ställer krav på att transporter sker med en auktoriserad konsttransportör. Det kan gälla även när den låntagande institutionen själv har utbildad personal och specialanpassade fordon, vilket är fallet för exempelvis Sörmlands museum.

– Vi har egen lastbil och kompetent personal, men får ändå inte alltid transportera själva. Det är klart att det blir dyrare när vi tvingas hyra in den tjänsten. Där tycker jag att det skulle kunna finnas viss flexibilitet vid korta transporter, säger Lena Landerberg.

Andra kostnader syns inte lika tydligt. För att få låna ett föremål måste ofta omfattande standard- och säkerhetsrapporter fyllas i. De kan omfatta 20–25 sidor med frågor om allt från byggnadskonstruktion till klimatförhållanden – tidsödande eftersom det ska göras inför varje inlån.

–  Det här tänker jag att man borde kunna förenkla. När det gäller lån museer emellan, varför kan inte alla ha en gemensamt utformad standard- och säkerhetsrapport som man är skyldig att hålla uppdaterad och som man kan hänvisa till?, säger Lena Landerberg.

De museer som huvudsakligen står för utlån är centralmuseerna. Med några undantag har de sina säten i Stockholm. Genom utlån sprids det gemensamma kulturarvet i landet.

Magnus Hagberg, överintendent för Statens historiska museer och ordförande för Centralmuseernas samarbetsråd, menar att de ökade kraven måste förstås som en del av en pågående utveckling.

– Vi befinner oss i ett internationellt sammanhang och behöver förhålla oss till de riktlinjer och regelverk som finns, som Spectrum och andra standarder. Jag skulle inte säga att centralmuseerna driver på utvecklingen, även om det säkert kan uppfattas så. Vi är stora aktörer och många har en mycket professionell samlingsförvaltning. För mindre museer kan nog våra krav upplevas som omfattande, men kraven hänger ihop med det ansvar vi tar när vi lånar ut föremål, säger Magnus Hagberg.

Två områden där kraven har skärpts är säkerhet och klimat.

– Kulturhistoriska objekt som har ett ekonomiskt värde behöver i dag skydd av säkerhetsmontrar. Det är dyrt att anskaffa och att inneha. Tyvärr tror jag att behovet av säkerhetsmontrar kommer att fortsätta öka i och med de stölder vi sett. När det gäller ljus och klimat är rekommendationerna ganska stränga i dag, men där är det också en fråga om en bedömning för varje objekt.

Magnus Hagberg delar inte bilden av centralmuseerna som särskilt restriktiva.

– Vi har i allra högsta grad ett rörligt kulturarv. Om jag tar de sju museerna i min egen organisation, Statens historiska museer, som exempel, så har vi för tillfället utlån till samtliga regioner, och föremål spridda över hela landet. Vi lånar ut väldigt frekvent.

Lång framförhållning

Det finns också exempel där lånesystemet fungerat väl. När Uppsala slottshistoriska byggde basutställningen Slottsliv 2025 saknade museet i princip egna samlingar. Verksamhetsledaren Tina Helmersson Landgren berättar att flera museer i staden bidrog genom omfattande utlån.

– Våra kollegor har varit otroligt stöttande, säger hon.

Föremål lånades in från bland andra Upplandsmuseet, Gustavianum och Uppsala konstmuseum. Samtidigt beskriver hon hur olika långivare arbetar på olika sätt och hur vissa processer kräver mycket lång framförhållning.

– Vissa museer kräver minst ett halvår. Det är inte säkert att man alltid har det när man gör mindre utställningar.

Diskussionen om lån hakar i frågor om museernas uppdrag och resurser. De senaste årtiondena har ambitionsnivån inom samlingsförvaltning skruvats upp, utan motsvarande resurstillskott. Den pressade ekonomin präglar verksamheten på alla nivåer. I Centralmuseernas samarbetsråd är säkerhet och beredskap regelbundet på agendan, medan hyresfrågor ständigt befinner sig där, konstaterar Magnus Hagberg.

Precis som Larissa Borck vid Östergötlands museum ser han utlån, och förutsättningarna för att genomföra dem, som ett tydligt exempel på museernas ofrånkomliga dilemma.

– I förvaltandet ligger att bevara, men också att tillgängliggöra och att göra samlingarna användbara. Det går inte att välja, du måste klara båda. Det vi förvaltar tar vi bara hand om just nu, en kort stund, för kommande generationer. Det är där man ska ha siktet ställt.

___________________________________
av Jenny Damberg
frilansskribent