”Att skapa platser med – och inte bara för – unga utmanar museinormer”

Förberedelserna inför ett nytt Nobelcenter fortgår. Ännu finns det ingen fysisk plats att visa upp ögonblicket som får Sverige att glimma till på världskartan varje höst: Nobelprisen. Byggstarten ligger fortfarande några år framåt i tiden.

Det är många ambitioner som ska rymmas. Litteraturen ska bakas ihop med medicinen, med fysiken, med kemin. Freden ska få ett hörn. Men framför allt ska Nobelcentret fungera som en social mötesplats, konst ska skapas och diskuteras, kreativiteten ska glöda och mänsklighetens framsteg visas upp. Det riskerar att bli trångt i dörren in.

Detta är kanske anledningen till varför Nobelstiftelsen initierat formatet ”Nobel Center Talk”, som arrangeras i syfte att lägga pusselbitar till vad det faktiskt blir för typ av Nobelcenter i slutändan. Talk-serien är en serie samtal i olika format där Nobelprismuseet utforskar ämnen av intresse för sin framtida utveckling. Serien har pågått under de senaste två åren. Veckans samtal, som arrangerades i samverkan med Riksantikvarieämbetet, var det nionde.

Vän av museologi förvånas knappast över trenden att museer idag förväntas vara mer än bara föremål och utställningar. De ska vara allt och mer därtill. De ska gärna chocka och utmana den traditionella bilden av ett museum. Allt detta anses positivt och framåtsyftande.

Plats för medskapande

Kan man dra lärdom från biblioteksvärlden? Precis som museer har barn och unga blivit museernas kanske viktigaste målgrupp. Riksantikvarieämbetet fick nyligen i uppdrag av regeringen att utreda förutsättningarna för en gemensam ingång till museernas digitala utbud, anpassat för skolor.

Merete Lie, bibliotekschef på Oslos största folkbibliotek Deichman menar att böcker fortfarande är kärnan i bibliotekets uppdrag – men att det krävs ”annat” också. Att till en trygg plats med hjälp av medskapande.
Samtidigt visar Lie med hjälp av ett bildspel hur biblioteket behöver vara både anpassat för horder av skolklasser och samtidigt en lugn plats för en farbror att läsa tidningen på. Genom exemplet sätter hon fingret på den problematik som även museerna står inför: att välja mellan så många kringelikrokiga korsvägar att man till slut inte vet vart manär på väg.

Helen Charman, som är Director of Learning på Victoria & Albert Museum i London, menar att ett arbete med unga inte bara ska ske genom fokusgrupper eller konsultationer

– Att skapa platser med, och inte bara för, unga människor är något som utmanar de normer som styr museerna, säger hon.

En viktig del är enligt Charman att det finns pengar och tid för att tillsammans med unga utveckla en utställning – något som för tankarna till debatten om hur de svenska kulturinstitutionerna vänder på kronorna. Ta unga på allvar, men samtidigt hålla på vår expertis, betonar hon.

Michael John Gorman, chef för MIT Museum i Boston, är en av dem som ser museet som en experimentell och social mötesplats. MIT:s motto, ”Mens et manus” (”Sinne och händer”) anspelar på idealet att kombinera teoretisk kunskap med praktiska färdigheter. Men mottot har förändrats, menar Gorman, och tillägger att det ska tolkas på ett ytligt och ett djupt plan samtidigt. Det behövs båda för att attrahera framtidens museipublik. Sött ömsom salt.

Värdet att förstå sin publik – och planera utifrån den – är något som både Merete Lie och Michael John Gorman framhäver. MIT har halvtidsanställda så kallade ”mediators”: studenter som samlar ihop frågor från besökare om deras upplevelse.

Eva Insulander, universitetslektor och docent i didaktik vid pedagogiska institutionen på Stockholms universitet, har länge studerat just museum som en plats för lärande och kommunikation. En översättning av det tyska begreppet Bildung är ”bildning genom reflekterande kring kunskapen”, en sorts personlig men också kulturell utveckling. Genom att beskriva museet som en upplevelse kommer vi närmare en förståelse för begreppet och hur det kan användas museipedagogiskt. Att lära sig är inte bara en ekonomisk transaktion.

– Curatorn borde välja demokratiskt och reflekterande innehåll, säger Eva Insulander.

 

Henry McGhie, brittisk konsult inom hållbarhet, börjar med att förklara hur hållbarhet inte bara handlar om miljöfrågor, utan också hur vi tar oss an lärande. Det är eftermiddagens mest riviga anförande, som utgår ifrån McGhies text om Nobelcenter. Genom att ta bort ordet ”besökare” och ersätta det med ”människor” (people), tar man i en handvändning, enligt McGhie, bort en marknadifiering av platsen. Det gynnar ingen att beskriva människor som besökare, menar han.

– Vi måste se på publiken som att de också har en agenda, och inte är passiva. Det är hållbar utveckling på riktigt, säger Henry McGhie.

”Museum handfallna vid politiskt brännande frågor”

Eva Insulander är inne på samma spår när hon i den efterföljande paneldebatten menar att det demokratiska samtalet gynnas av att se människan i det hela. Hon säger detta som svar på en fråga om en nyligen publicerad rapport från fackförbundet DIK som visar att vissa museer undviker ämnen som kan skapa kraftiga reaktioner, eftersom verksamheten då kan utsättas för hat, hot eller yttre påtryckningar. Enligt McGhie är museer ofta oförberedda och handfallna inför samtidens politiskt brännande frågor – även om de har visionsdokument och tydliga regleringsbrev att förhålla sig till.

McGhie sätter också fingret på, eller ger en känga till, något som präglat eftermiddagens föreläsningar. Den sociala mötesplatsen som alla vill att museet ska vara och bli måste också vara fylld av något. Att medverka för att göra ett museum – vad är det? frågar han sig. Att mötas är positivt, om mötet fylls med mening. Vad är dialogen till för?

– Det kan bli till en kapitalistisk idé, att bli för nöjd. Att berätta att ”allt blir bra”. Hur ger vi folk de verktyg de behöver, de känslomässiga, för att hantera till exempel en klimatkollaps?

Här hade det varit intressant med en paneldebatt tillsammans med McGhie och Michael John Gorman, som beskrev hur MIT och andra museer ibland kan uppfattas som en ”barriär” i en tid av osäkerhet. Gorman lånar ett begrepp ”age of entanglement”, att vi befinner oss i en tidsålder han beskriver som ett virrvarr av idéer som är omöjliga att separera från varandra.

Att arbeta tillsammans med barn och unga i medskapande processer är enligt de flesta av talarna nyckeln till framtidens museipedagogik. Vilka gränser finns det, och hur ser de ut? Är museet en förlängd lekpark, eller något annat?

 

—–
Fredrik Thorén
frilansskribent