András Szántó, författare till boken "The future of the museum". Foto: (CC BY)

”Det har varit ett ödmjukhetens år”

Boken The Future of the Museum: 28 Dialogues bygger på samtal med framträdande ledare inom museisektorn från hela världen. ”Jag tycker mig se glimtar av en större benägenhet att testa oortodoxa idéer”, säger författaren András Szántó.

Den i New York bosatte författaren och kulturstrategen András Szántó ägnade stora delar av 2020 åt att föra samtal om museernas framtid med några av branschens internationellt mest kända företrädare. I boken The Future of the Museum medverkar bland andra Anne Pasternak från Brooklyn Museum, Koyo Kouoh från Zeitz Museum i Kapstaden, Victoria Noorthoorn på Museo de Arte Moderno i Buenos Aires och Tania Coen-Uzzielli på Tel Aviv Museum of Art, samt svenske Daniel Birnbaum, som idag finns på Acute Art i London. Samtalen rör sig mellan högt och lågt och berör demokrati och sociopolitiska dilemman, men handlar såklart även mycket om pandemins påverkan på museernas förändringstakt.

För Omvärld och insikt berättar András Szántó om några av sina slutsatser från arbetet med boken.

När vi i framtiden, låt oss säga om 20 år, tittar tillbaka på det konstiga året 2020, vad kommer vi då betrakta som den största förändringen i museibranschen?
– Vad vi har lärt oss av tidigare pandemier är att samhällen återställs snabbt och att folk i allmänhet helst glömmer bort vad det var som hände. Till skillnad från efter ett krig finns det ingen härjad infrastruktur eller förstörda städer att bygga upp. Man vill att livet ska återvända snabbt, gärna jättesnabbt. Så småningom kommer institutioner att återhämta sig, både sett till besökare och resurser. Men jag tror att det kommer att finnas en känsla av att det har skett en kursändring.

– Ett område där förändringen redan hade satts igång, men som fick en skjuts under dessa omständigheter, var den digitala mognaden. Men vi fick också se hur statusen för dem som är ansvariga för digitala kanaler på institutionerna växte. Det var också året då institutioner verkligen öppnade sig för sin omgivning. En annan vändpunkt, både i vår bransch och andra, är hur vi organiserar våra liv. För många museianställda kommer distansarbete att bli vanligare. Ytterligare en vändpunkt har att göra med affärsmodeller: jag tycker mig se glimtar av en större benägenhet att testa oortodoxa idéer och kanske en vilja att offra några heliga kor.

– Men jag misstänker att den mest troliga varaktiga förändringen, framför allt här i USA, kommer att kunna spåras till omständigheter som bara delvis är knutna till pandemin. Det är den omfattande orättvisan och ojämställdheten, som tydligt markerar rasförhållandena i USA, och som också har en omedelbar koppling mellan konstinstitutionernas och Europas koloniala plundring – sådant som har lett till omfattande och plågsamma omtolkningar av synen på samlingar, programplanering, anställningsmetoder och styrning. Min känsla är att denna förändring fortfarande kommer att vara ganska synlig 2040.

På vilket sätt har pandemin påverkat museernas tro på framtiden? Hur har museernas självbild förändrats under den här krisen?
– Å ena sidan har nedstängningarna under pandemin påmint många om hur mycket de älskar sina museer, hur mycket de saknar dem när de är borta. Det är det positiva, att vi på så många områden har förnyat vår uppskattning för sådant som vi tidigare har tagit för givet. Å andra sidan har det varit ett ödmjukhetens år. Vi har länge, inom vårt område, intalat oss själva att museer är oumbärliga institutioner. Men regeringarnas domar har visat något annat: muséer har hållits stängda längre än många affärer, kyrkor och frisersalonger. Oavsett hur förespråkare har argumenterat för museernas relevans och deras relativt lindriga hälsorisker, har nedstängningarna pågått mycket längre än någon kunnat ana. Jag tror att detta måste påverka självbilden. Det är en strategiskt viktig fråga att ställa sig: vad kan vi göra för att den här typen av beslut inte ska kunna fattas om museer i framtiden?

– Något positivt, som också min bok visar, är hur den här händelsen har synliggjort en bild av ett mer samhällstillvänt, mer demokratiskt, mindre hierarkiskt, kort sagt, mer mänskligt museum. I likhet med andra stora paradigmskiften är det inte så att dessa idéer och ambitioner har saknats tidigare. Jag vill jämföra pandemin med en hjärtinfarkt. Personen har tidigare vetat exakt hur den borde leva sitt liv, men först efter att väckarklockan har larmat ändrar personen sina vanor på ett varaktigt sätt.

”The future of the museum: 28 dialogues”, utgiven av Hatje Cantz.
Foto:
(CC BY)

Var i världen har optimismen varit störst när det gäller museer?
– Generellt sett ser jag idag mest optimism – inte bara när det gäller museer, utan många aspekter av livet – på det södra halvklotet, och särskilt i de snabbt utvecklande delarna av Asien. Det påminner en hel del om USA för ett sekel sedan, som präglades av en generation som hade vuxit upp med konstant tillväxt och fått en känsla av till synes gränslösa möjligheter. Detta påverkar även museerna. Det byggs idag fler museer i Kina än någon annanstans. Det går att vara kritisk mot dessa museer – och precis som européerna talade med förakt om de tidiga amerikanska museerna, med sina gipskopior av europeiska klassiska verk, är mycket av kritiken är berättigad – men med tiden kommer denna expansionsvåg att leda till mognare institutioner som på sikt även kommer att börja göra ett mer progressivt avtryck.

– Om du definierar optimism som att inte tyngas av konventioner utan att vilja prova nya saker, då måste jag säga att några av de afrikanska museerna som förekommer i boken, trots sina många svårigheter, hör till de mest optimistiska.

Pandemin har påskyndat implementeringen av digitaliseringen. När du har arbetat med boken, vilken slutsats har du dragit om det framtida fysiska museets betydelse?
– Jag har alltid tänkt att digital och personlig upplevelse inte utesluter varandra. I själva verket visar historien att när vi gör något tillgängligt i förmedlad form, ökar det bara önskan om att få uppleva originalet. Minns du hur det sades att video skulle döda biofilmen? Nu har miljontals människor fått veta vad ett museum är, de har till och med fått smaka på upplevelsen av det. När de får chans att besöka det personligen kommer de att vilja göra det.

– Med det sagt tror jag att det finns en viktig diskussion att föra, inte om relevansen av det fysiska mötet med föremål, vilken är djupt rotat, utan om karaktären av den personliga upplevelsen i museet. För det är något annat. Även om föremålen i museet inte har tappat en gnutta av sin betydelse – dess ”aura”, om du vill använda den termen – så är det min uppfattning att branschen har mycket att diskutera när det gäller hur vi kan omdefiniera upplevelsen av museibesöket, till och med hur vi designar museibyggnaderna. Det kunde vara ämnet för en helt annan bok.

Läs mer om boken ”The Future of the Museum” här.

Kategori


Fredrik Emdén

fredrik.emden@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: