Kunskap – det viktigaste immateriella kulturarvet

Detta är tredje inlägget i Museer & omvärlds essästafett om MIK, medie- och informationskunnighet. Läs det tidigare inläggen här. Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.

Tack för stafettpinnen, Marika Alneng, och tack för att du lyfter egenmakten. Alla människor, gamla och unga, vill ju kunna klara sig. Också de små barnen som tidigt hävdar: ”kan själv!”. Och det med starkt eftertryck.
Vi vill vara individer, odelbaringar. Vi vill få lov att finnas. Det existentiella, ibland totalt egotrippade, står högt på värdelistan. Tankefrihet och yttrandefrihet, att få lov att agera som en egen enhet inuti det gemensamma, prioriteras högt. Och toleransen är låg för inskränkande övergrepp och förbud från familj, kultur, samhälle och samtid.

Frihetssträvan och egenmakt fick ett speciellt fäste under 1700-talets upplysningstid och dessa utgjorde också viktiga hörnstenar för de framväxande demokratierna. Vid det här laget har det gått över tio generationer sedan upplysningstiden, och det är alltså vid det här laget många som varit med om både att utveckla de individuella friheterna och skörda frukterna av dem.

Trumpfientlig verksamhet

Det är därför inte så konstigt att det gör nu gör gruvligt ont att ha ett damoklessvärd hängande över både individer och samhällen. Det hängdes upp när DEI, Diversity, Equity och Inclusion (mångfald, rättvisa och inkludering) plötsligt bannlystes i USA och när samhälls- och kunskapsinstitutioner där hängdes ut som onyttiga och samhällsfördärvliga inslag. Detta påverkade inte bara USA:s invånare och institutioner utan också hela det så kallade världssamfundet och oss som världsmedborgare. Vilket jag funderade över när jag inför min stafettsträcka här läste in mig inte bara på Marikas bidrag utan också på hur Riksantikvarieämbetet själv presenterar den egna verksamheten.

Om jag hade läst den presentationen med MAGA-ögon (”Make America Great Again”-blick) hade jag bara haft ett att säga om RAÄ: ”Denna verksamhet ska omedelbart läggas ned! Kan det inte ske genast, så förbjud åtminstone på direkten dess woke-vidriga webbpresentation!!” Varför? Jo, för att ord som mångfald, delaktighet och inkludering duggar tätt på RAÄ:s sidor om er verksamhet, kanske tätare än ni tänkt på. USA-ledningen skulle ha sett er verksamhet som inte bara onödig och slösaktig utan också som skarpt Trumpfientlig. Det hade inte tagit många veckor för Musk et al att göra slarvsylta av hela alltet.
Revolutionära förändringar sker som alltid utan pardon och med orkanens hastighet.

I det här fallet skulle det kallats presidentdekret och som sådant övertrumfa existerande etablerade beslutsformer. Demokratins institutioner och verktyg skulle försatts ur spel och hamnat hopplöst på efterkälken.

Kunskaps-preppare

Dessbättre slipper det svenska Riksantikvarieämbetet sin nedläggning eftersom det ju finns här. I Sverige, inte i USA. Till gagn för oss medborgare. Dess uppdrag är att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Men eftersom jag ser just kunskap som det viktigaste immateriella kulturarvet, kan jag inte låta bli att göra tankeexperimentet att kanske Riksantikvarieämbetet nu borde få ett tilläggsuppdrag. Ett ännu större än det befintliga. Nämligen uppdraget att bevara, använda och utveckla kunskapen i dess vidaste bemärkelse.

Efter USA-kollapsen förefaller det åtminstone mig helt orimligt att kunskapen, detta det viktigaste immateriella kulturarvet, skulle lämnas lika oskyddad som den hittills varit och därmed även i framtiden sakna myndighetsstöd. Även i Sverige finns det ju gott om exempel på hur kulturen, samhället och nationen varit tämligen värnlösa mot kunskapsrelativism och kunskapsförakt när de nu har fått in sina tentakler i alla möjliga skrymslen och vrår trots att de nyss var otänkbara. Visst är trumpismen i USA ett bokstavligen enastående megaexempel i all sin kunskapshänsynslöshet.

Men dess småkusiner härjar också här.

När jag skrev boken ”FactUp!” (2024) hade jag ännu inte kommit på idén att det kanske kunde vara Riksantikvarieämbetet som skulle få ett utvidgat ansvar för det immateriella kulturarvet bakåt och framåt. I stället gjorde jag där ett annat tankeexperiment och föreslog att man skulle kunna komplettera MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, med ett MKB, Myndigheten för Kunskapsskydd och Beredskap. I analogi med MSB:s broschyr ”Om krisen eller kriget kommer” skulle MKB ha uppdraget att göra oss till kunskaps-preppare med broschyren ”Om kunskapen försvinner”. Vilket vore ett vida svårare uppdrag än MSB:s.

För tänk efter: vad av allt det du gjort sedan du vaknade i morse skulle du kunnat göra utan kunskap? Det vore verkligen inte mycket. Men dessbättre är du förhandsförsäkrad mot att bli kunskapslös, för människan är en gång för alla så gjord att hen inte kan låta bli att lära sig. Du är alltså inte dömd att behöva göra om samma misstag livet igenom. Tvärtom: den kunskap som du bygger upp på egen hand eller med hjälp av andra är något av det mest innovativa, tidsbesparande och trygghetsskapande som du alls möter i livet.
Det som hotas i USA och i mindre skala också här är inte det individuella lärandet men väl den kollektiva kunskapen. Mänsklighetens kunskap, alltså. Dess bevarande, utveckling och påfyllnad är avgörande för hur vi idag kan leva så fantastiska liv som vi gör. Samtidigt utgör den (inklusive alla nu levande generationers bidrag) det viktigaste kulturarv som vi i vår tur lämnar efter oss.

Sju grundläggande perspektiv för kunskap

Kanske har du – i likhet med många andra – inte funderat så mycket över själva kunskapens värdegrund. Det har heller inte behövts tidigare, för kunskap har så självklart varit omgivet av positiva förtecken. När nu dessa inte längre är så självlysande och positiva som tidigare, har det blivit hög tid för oss människor att medvetandegöra kunskapens värdegrund och ställa upp till dess försvar. Det är som om tiden tänker – men handlar, det gör den inte. Det måste människorna göra.

Som alltid.

I mitt eget funderande över de viktigaste grundläggande perspektiven för kunskap-i-dess-sammanhang har jag fastnat för sju:

1. Hur kunskap hänger ihop med tid och trygghet.

2. Vad kunskapsföraktet ställer till med.

3. Kunskapsföraktet kan redan ha börjat avta – hos oss.

4. Skolans och folkbildningens roller.

5. Barnens och tonåringarnas utsatthet i en kunskapsrelativism.

6. Kunskapens existentiella funktioner

7. Kunskapens betydelser för gemenskaper och demokrati.

Det är inga oskyldiga små krusningar som uppkommer när kunskapen blir så hotad att dess värdegrund berörs. Låt mig börja bakifrån på min lista och ta demokratin först. Den skulle omöjligt kunna fungera utan beslutsunderlag – och hur skulle sådana kunna tas fram om var och en hävdar sin rätt att hålla sig med egna fakta hopblandade med egna åsikter till en enda sörja som ingen annan kan förstå? Låt mig gå vidare till det existentiella: hur skulle du kunna existera i denna värld med dess oändliga krafter om du inte hade åtminstone föreställningen att omvärlden tack vare förfäder och medmänniskor och det egna intellektet går att något så när förstå och hantera.

Immunförsvar mot förvillelser, lögner och bedrägerier

Jag skulle (med glädje!) kunna orda om alla sju perspektiven men det gör jag på uppdragkunskap.se varenda vecka, så det kan du kolla där om du vill. Jag avslutar här med det viktigaste: punkten 5 i uppräkningen, den om barn och tonåringar. De är fullt upptagna med att utveckla sin NI, sin Naturliga Intelligens. De har ännu inte hunnit skaffa sig något immunförsvar mot förvillelser, lögner och bedrägerier men de borde ha rätt att tro att de lever i en värld som vill dem väl, nu och framöver, och att deras omvärld är noga med att sanningar finns och också kan visa på dessa. Det är inte barnens och tonåringarnas fel att de är i sin mest sårbara tid just nu när all denna förvillelse råder. Vi får hjälpas åt så gott det någonsin går att skydda dem. Men fullt ut kan vi inte kompensera för att stora delar av vuxenvärlden för närvarande inte har någon självklar trygghet att dela med sig av. Man är fullt upptagen av att inte veta vilka av de många svaren på en och samma fråga som är ”rätt”. Och hur skulle man kunna göra det?! Det är ju långt bortom människans förmåga att kunna förstå allt och det genast. Det är ju det vi ska klara tillsammans, det är det som är mänsklighetens uppdrag, inte individens.

Det är alltså hög tid för en omstart där du ”bara” har ett individuellt ansvar för att fakta dig – efter dina förmågor och efter ditt intresse. I övrigt ska du kunna lita på experter och myndigheter och dina företrädare i olika sammanhang. Också samspelet mellan vars och ens NI och den fortsatt utvecklade artificiella intelligensen, AI:n, kommer att få stor betydelse för den individuella kunskapsutvecklingen. Men vi måste framöver kunna lita på att kunskapen som ett sammanhållande element oss människor emellan inte plötsligt kan försättas ur spel och att då samhällen och dess individer står där handfallna.

Vi har nu sett vad som kunde ske i USA och vilka effekter det kunde få på den regelbaserade världsordningen. Och vi kan ännu inte se slutet på det pågående kaoset.

Ett försvar för kunskapens värdegrunder

Med det här inlägget vill jag lyfta fram att museerna och Riksantikvarieämbetet är så väl grundade kunskapsmässigt att den viktigaste uppgiften framåt inte så mycket borde vara att putsa den egna medie- och informationskunnigheten (MIK) för att därigenom bättre kunna förhålla sig till fake news, faktaresistens, alternativa fakta, des- och missinformation, hybridkrigföring och ifrågasatt vetenskaplig konsensus. Det ni kan är viktigare än så.

Mitt stafettutspel är i stället: finns det medarbetare på Riksantikvarieämbetet eller museer som åtminstone hypotetiskt skulle vilja skissa på ett utvidgat uppdrag till er som också omfattar ett aktivt försvar för kunskapens värdegrunder? Eller finns det medarbetare som vet vilken annan myndighet de med varm hand kan skicka propån vidare till?

 

—–
Bodil Jönsson är författare, föreläsare, folkbildare och professor emerita vid Lunds Universitet. Hon har nått en bred publik med sin bok ”Tio tankar om tid” och sin medverkan i programmet ”Fråga Lund”. 2023 utkom hennes bok ”Så fint att kunskap finns” och i samband med det startades initiativet Uppdrag kunskap.