Med egenmakten för ögonen
ESSÄSTAFETT Biblioteken, som av Mediemyndigheten har identifierats som en särskilt god modell för MIK-arbetet i Sverige, arbetar varje dag med att hjälpa människor att hitta trovärdig kunskap. ”Att kunna tolka och förstå information ger en känsla av egenmakt”, skriver Marika Alneng, verksamhetsutvecklare och författare.
Detta är andra inlägget i Museer & omvärlds essästafett om MIK, medie- och informationskunnighet. Läs det första inlägget här.
Egenmakt.
Jag återkommer ofta till detta ord och tänker att det rätt väl sammanfattar vad medie- och informationskunnighet, MIK, handlar om. Eller snarare syftar till: att vi som individer själva kan ta kontroll över våra omständigheter och med självständighet påverka våra egna liv. Det är principer som är lätta att skriva under på, vi vill ju alla vara självständiga. Det är också lätt att sätta sig in i den obehagliga känslan av att inte vara det, hur ovärdigt det kan kännas att inte förstå Försäkringskassans hemsida när man är sjuk, att ha blivit lurad att klicka på en märklig länk i ett sms eller att inte kunna betala för parkeringen utan en telefon med rätt installerad app. Vår samtid kräver en rad olika färdigheter och förmågor, inte minst att kunna söka, sålla och värdera information på ett medvetet sätt.
Ordet egenmakt beskriver också vad flera av våra samhälleliga institutioner strävar efter. Vi som är verksamma inom bibliotek eller museer främjar på olika sätt möjligheten till bildning; vi uppmuntrar människor att ta intryck, ge uttryck och göra avtryck. Men i takt med att samhället förändras väcks frågor om hur vi kan agera bättre, vara tydligare och bli mer synliga i vårt uppdrag – och om hur vi kan samverka på ett mer sinnrikt sätt.
Fakta konkurrerar med desinformation
Begreppet MIK är ett resultat av samverkan, sprunget ur insikten att ingen ensam kan möta de utmaningar som ett snabbt föränderligt medielandskap för med sig. Redan på 1980-talet samlades flera av Unescos medlemsländer med syftet att stärka människors förmåga att orientera sig i en alltmer komplex informationsvärld. Tanken var enkel och samtidigt kraftfull, kunskap och medvetenhet utgör skydd mot manipulation och odemokratiska budskap. Men medielandskapet är än mer komplext i dag, då vi har tillgång till informationsflöden som aldrig sinar, där fakta konkurrerar med desinformation och där algoritmer påverkar den information vi möter.
Ansvaret för att kunna navigera i detta föränderliga medielandskap ligger stor utsträckning på den enskilde, men gemensamma platser där färdigheter kan utvecklas är centralt i en demokrati. Här finns bibliotek, museer, studieförbund, folkhögskolor och universitet för att nämna några. I Unescos uppdaterade ramverk Media and information literate citizens: think critically, click wisely som kom 2023 beskrivs några antaganden som alla aktörer med fördel kan utgå ifrån i sitt arbete. Ett av dessa antaganden som är särskilt intressant handlar om att förutsätta att det finns behov av medie- och informationskunnighet även då det inte uttrycks explicit. Om vi antar detta, hur påverkar det våra verksamheter?
För bibliotekens vidkommande har vi fördelen att ha bibliotekslagen att luta oss emot. Det är glädjande men också förpliktigande att Mediemyndigheten i sin kartläggning över MIK-aktörer identifierat bibliotek som en särskilt god modell för MIK-arbetet i Sverige. Som jag ser det handlar det till stor del om att bibliotek finns i alla kommuner, att de är öppna för alla utan motprestation och att de dessutom är avgiftsfria. Här finns ofta datorer och skrivare, men också ett vänligt bemötande och en miljö som bjuder in till kunskapsinhämtning och reflektion. Platsen, urvalet och kompetensen är våra främsta tillgångar.
Referenssamtalet viktigt verktyg
Bibliotekarier har en diger kunskap grundad i informationsvetenskapen och har en god förmåga att guida människor att hitta trovärdig kunskap. I en tid då informationskanalerna är fler än någonsin, och källkritik utgör en nödvändig färdighet, är referenssamtalet ett av våra viktigaste verktyg. Det är här vi förstår människors informationsbehov och hjälper till att inte bara hitta rätt information – utan också att förstå, värdera och använda den.
Men det är också här utmaningen blir tydlig. Till biblioteken kommer människor med livets alla frågor – från att skriva ut myndighetsbeslut till att förstå hur BankID fungerar och vad AI egentligen är. Inte sällan har dessa frågor uppstått som ett resultat av att andra viktiga samhällsfunktioner digitaliserats och personliga kontaktytor försvunnit. Statistik som organisationen Digidel samlade in 2024 visar att 60 procent av alla ärenden på biblioteken är kopplade till skrivaren och av dessa är det många som gäller myndighets- och bankärenden. Det är i ljuset av det en utmaning att avgränsa vad som är just vår professions roll och ansvar, att synliggöra den och att hänvisa till andra när det är nödvändigt, utan att samtidigt bidra till ytterligare distans och utanförskap.
Det är avgränsning som jag och Jonna Steinrud har försökt att bidra till i vår bok ”MIK i praktiken! Biblioteken visar vägen” som gavs ut hösten 2024. Vi har inspirerats av Unescos ramverk och identifierat MIK- områden som är relevanta för bibliotek med särskilt fokus på informationskunnigheten. Att värdera information och att förstå hur kunskap skapas och påverkas av medieformat, nya teknologier och plattformar är kärnan. Där sociala medier och nyheter är präglade av snabbhet ligger vår relevans snarare i det eftertänksamma och trovärdiga. Att arbeta långsiktigt, strategiskt och systematiskt låter förmodligen inte särskilt innovativt och roligt, men avgörande i verksamheter som har viktiga värden att värna. Vi har ett tydligt uppdrag och inom det finns mycket att göra.
MIK i praktiken
I det dagliga arbetet på biblioteken i landet finns redan många exempel på hur MIK stärks i praktiken. Det bjuds in till föreläsningar på aktuella teman, som AI och nätsäkerhet, eller prova-på-tillfällen för att testa VR, AR eller 3D-teknik. Det finns också otaliga exempel på satsningar som stärker barn och ungas läsning och källkritiska kunskaper men också riktade insatser för nyanlända och språksvaga, som nyhetscaféer och digital hjälp.
Informationskompetensen värderas högt i tider av beredskap för att stävja otillbörlig informationspåverkan och desinformation. Allmänheten beskrivs ibland som första linjens försvar i ett digitalt informationskrig. Här har vi som verksamma med ett MIK-uppdrag en roll att spela. Särskilt om vi just förutsätter att det finns ett behov av MIK även om det inte uttalas.
I arbetet med boken intervjuade jag bibliotekspersonal om olika satsningar de genomfört. Ett exempel som lever kvar extra starkt är ett långvarigt projekt i Umeå som biblioteket hade tillsammans med en grupp deltagare i daglig verksamhet för funktionsnedsatta. För varje vecka fick deltagarna testa olika tekniker, diskutera nyheter och digital säkerhet. Relationer skapades och kunskaper utvecklades och i takt med det även självförtroendet. I slutet av projektet tog några av deltagarna till och med över och ansvarade för själva lärtillfället, från planering till genomförande. Det är för mig är en fin bild av just precis det vi eftersträvar – att forma, stärka och värna egenmakten.
—–
Marika Alneng är verksamhetsutvecklare bibliotek med fokus på MIK, digital delaktighet och skapande i Region Gävleborg. Som författare har hon skrivit böckerna ”MIK i praktiken: biblioteken visar vägen” (2024, tillsammans med Jonna Steinrud) och ”Folkbibliotek i förändring: navigera med medie- och informationskunnighet” (2017).
