Museet i en politiserad tid
Medelhavsmuseets utställning ”Nakba: Palestinska berättelser från 1948” kritiserades av Judiska Centralrådet och Sverigedemokraternas Björn Söder. Hur ser framtiden ut för utställningar som anses kontroversiella? Och hur kan man tolka museilagens krav på allsidighet?
Medelhavsmuseet i Stockholm är inrymt i en gammal bank.
– Det är därför vi har så märkliga lokaler, förklarar Rani Kasapi. Hon är chef för lärande och innehåll på Världskulturmuseerna, där Medelhavsmuseet ingår.
Genom den stora utställningssalen sveper det som en gång i tiden användes som bankdisk. I änden av rummet finns ingången till ett av museets minsta rum. Fram till häromdagen visades här ”Nakba: Paestinska berättelser från 1948”.
– Vi anpassade utställningen efter det rum som fanns tillgängligt, berättar museiintendenten Sofia Häggman. Eftersom det är en audio-utställning fungerar det bra att utrymmet är begränsat. På så sätt hålls ljudet inne, och man kan sitta ner i lugn och ro.
Ljudberättelserna kommer från Bernt Hermeles intervjubok Nakba: Katastrof inför våra ögon, som lästs in av skådespelare från Riksteatern. I två mindre glasmontrar visas minnesföremål från en handfull av de 750 000 palestinier som drevs på flykt år 1948 när staten Israel bildades.
En rostig nyckel tillhör Rachid Alhajeh från Uppsala, född i Safad 1946. Han har också lånat ut en liten glasburk med hål i locket.
”När jag för första gången återsåg mitt barndomshem i Safad 2005 tog jag med mig ett granatäpple och en näve jord därifrån”, står det bredvid. ”Jag har dem i en burk så att jag kan lukta på dem när jag inte mår bra (…). Jag luktar på dem minst en gång i veckan, ibland oftare.”
”Vi hade många diskussioner”
Medelhavsmuseet började planera utställningen tillsammans med Bernt Hermele i början av 2023.
– Då hade 75 år passerat sedan Nakba, vilket bland annat lyftes av FN:s generalförsamling, minns Rani Kasapi.
När Hamas terrorattack i Israel ägde rum 7 oktober samma år hade arbetet med utställningen alltså redan kommit en bit på väg.
– Vi hade många diskussioner på museet. Men att ta tillbaka beslutet om utställningen kändes inte rätt.
Bland annat spelade de involverade personernas höga ålder in, förklarar Sofia Häggman och Rani Kasapi.
– Man vet inte hur länge äldre människor finns kvar. Därför kändes det extra viktigt att deras berättelser skulle dokumenteras och få en plats. Det här är ju ett kulturarv som tillhör även Sverige.
I det lilla utställningsrummets stillsamma dunkel syns en kaktushäck med skotthål på en vägg. På den andra: Medelhavet, fotoprintat på en akustikpanel. Intill en fåtölj står en trave böcker.
Kunskaper om Nakban finns i kretsar med starkt Palestinafokus. Rani Kasapi menar dock att de inte är särskilt utbredda bland allmänheten.
– Och ett av de uppdrag som museerna har är ju att ge möjligheter att fördjupa kunskaper som gör det lättare att förstå den samtid vi lever i.
Kritik från flera håll
Redan i och med pressutskicket kritiserades Nakba-utställningen av Judiska centralrådet, som i ett öppet brev till Världskulturmuseerna kallade utställningen ”enögd och selektiv”. I en debatt i riksdagen en månad senare uppmanade Sverigedemokraternas Björn Söder kulturminister Parisa Liljestrand att vidta åtgärder gentemot utställningen:
”Att ett statligt museum ägnar sig åt ensidig politisk aktivism torde bryta mot museilagens sjätte paragraf, som statuerar att verksamhet vid ett museum ska präglas av allsidighet.”
Men museilagens krav på allsidighet går inte att uppfylla med en enda utställning, menar Rani Kasapi.
– Det är omöjligt, eftersom en utställning aldrig kan inrymma allt. Men vi gör många saker över tid. Och på längre sikt kan vi täcka upp fler olika tidsperioder, områden och kulturer.
Det finns också ett gemensamt ansvar inom museisektorn, lägger hon till.
– Jag hoppas att museerna och det övriga kulturlivet tillsammans kan erbjuda en allsidighet. Vi har ju olika nischer och kompetensområden.
”Museer har alltid varit politiska”
Olga Zabalueva är lektor i museologi vid Umeå universitet. Hon knyter inte gärna ordet ”allsidighet” till museernas verksamhet, även om det står i museilagen.
– Jag föredrar ord som diskussion, dialog och samtal, säger hon.
Frågar man Olga Zabalueva finns det inte heller några opolitiska museer.
– Det går att låtsas att man är opolitisk, eftersom det ingår i museets funktion. Men museer är och har alltid varit politiska, eftersom de behandlar frågor som rör makt, kunskap och identitet.
De senaste årens politiska högersväng har enligt Zabalueva lett till att politiker allt oftare har åsikter om vad som visas på museerna. Hon hänvisar till statsvetaren Tobias Hardings forskning om svensk kulturpolitik.
– Många högerpartier är intresserade av nationell historia och nationens identitet. Vilka är vi och vilka är de andra? Hur definieras vi?
I sådana här frågor är kulturarvet och museer viktiga verktyg, konstaterar hon. Hennes avhandling ”Not all museums: Museums, memory politics and museum activism on the move” fokuserar på samspelet mellan museerna, politik och kulturella minnen. Bland annat studerade Zabalueva Rörelsernas museum, en förstudie till ett nytt nationellt demokrati- och migrationsmuseum i Malmö. Försöksverksamheten inleddes 2016 men avvecklades efter fyra år när Kulturdepartementet inte gav förlängd finansiering.
– Motiveringen från departementet var att det redan finns många andra museer i Sverige som behandlar frågor om demokrati och migration, förklarar Olga Zabalueva.
Hon skrattar till, skakar på huvudet. Själv känner den disputerade forskaren i museologi inte till något svenskt överflöd av såna museer.
Migration och mångfald fortsatt kontroversiella
Jag frågar Olga Zabalueva om vilka ämnen som anses vara mest kontroversiella i museivärlden.
– Just nu är det antisemitism och konflikten i Gaza. Generellt är det känsligt med pågående konflikter.
För två år sedan ansågs Rysslands invasion av Ukraina känslig, förklarar hon. Nu har frågan däremot svalnat.
– Men migration, mångfald, integration och rasism är fortsatt polariserande ämnen.
2020 visade Norrköpings stadsmuseum ”Medlöperi och motstånd”, en utställning om nazismens historia i staden Norrköping. Utställningen innehöll bland annat ett tidningsurklipp med rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”, vilket ledde till att Sverigedemokraterna i Norrköping polisanmälde museet för förtal.
Olga Zabalueva följde själv händelserna på nära håll.
– Jag forskade vid Linköpings universitet Campus Norrköping då och allt ägde rum precis utanför mitt doktorandkontor. Det förekom direkta hot mot museets pedagoger, bland annat från Nordiska motståndsrörelsen.
Företrädare för Sverigedemokraterna besökte visningarna av utställningen om nazism och gjorde anspråk på rummet, berättar hon.
– De talade om för guiden vad som borde berättas på museet.
Museet kallade in väktare och vissa dagar behövde man hålla helt stängt. På Förintelsens minnesdag hittades en väska utanför museientrén med antisemitiska budskap. Polisanmälan mot museet lades ned, men på inrådan av kommunens jurist valde man att ta bort artikeln från utställningen – för att senare sätta upp den igen.
Allt vanligare med självcensur
Följden av den här sortens politiska påtryckningar är att självcensur blir vanligare på svenska museer, menar Olga Zabalueva.
– Ett realistiskt framtidsscenario är att man väljer bort det som uppfattas som politiskt eller känsligt och istället väljer frågor som anses safe.
Det handlar om resurser. Museerna kan vara rädda för att inte få fortsatt finansiering. Dessutom kostar det pengar att ha personal med den sorts spetskompetens som behövs för att kunna stå upp för museet när det blåser.
– I grunden handlar det om att museisektorn är en underfinansierad bransch som försöker överleva, konstaterar Olga Zabalueva och refererar till den rapport som nyligen presenterades av fackföreningen DIK.
– Man orkar helt enkelt inte bära det ansvar som brännande politiska frågor kräver.
Hon säger sig känna igen utvecklingen från det Ryssland hon lämnade för tio år sedan, där museisektorn efter starka påtryckningar började ge vika för det politiska styret.
Men trots farhågorna vad gäller svenska museer vill hon också peka ut ljuspunkter.
– Min forskning visar att individuella aktörer spelar roll och att enskilda, engagerade personer som vågar driva svåra frågor kan göra stor skillnad. Det kan göra att hela institutioner följer efter, och vågar.
”Att backa bidrar inte till förtroendet”
Åter till Medelhavsmuseet, där utställningen om Nakba år 1948 är på väg att plockas ned.
Nyckeln, glasburken och granatäpplet har förpackats varsamt i en låda. I dagarna ska Sofia Häggman återlämna dem till Rachid Alhajeh i Uppsala.
Rani Kasapi nämner allmänhetens förtroende för svenska museer, som enligt en undersökning från Sveriges Museer fortfarande är högt.
– Att backa när man får motstånd bidrar inte till ett högt förtroende, tror jag. Däremot att öppna upp och erbjuda plattformar för att prata.
Jag frågar henne om Björn Söder eller Judiska Centralrådet besökte utställningen om Nakba.
– Vad gäller Björn Söder vet vi inte, säger Rani Kasapi. Men Judiska Centralrådet kom hit. Då hade vi även möjlighet att visa dem vår pågående utställning om Egyptens judar.
av Ida Säll
frilansskribent
