Två röster om Future Talks
Arkitektoniska detaljer i plast, konstverk med levande fiskar och elektroakustiska ljud är nu kulturarv. Det var några av programpunkterna på Future Talks 2021, en konferens om bevarande av samtidskonst och modern design. Vi frågade konservatorerna Josephine Bobeck och Michaela Florescu om vad de anser vara det viktigaste för museerna att ta med sig från konferensen.
Future Talks är en biennal konferens om konservering av det moderna som arrangeras av Die Neue Sammlung – Design Museum i München. Denna sjunde gång var konferensen digital. Vi bad två konservatorer från Sverige dela med sig av sina tankar från konferensen.
Michaela Florescu, du är skulpturkonservator på Moderna museet, kan du berätta om konferensen?
– Future Talks är en central konferens för de som arbetar med det moderna och samtida kulturarvet. Det speciella är att arrangörerna verkligen strävar efter att blicka in i framtiden. Future Talks fokuserar på konservering och dokumentation, men arrangörerna bjuder också in designers, produkttillverkare och konstnärer som berättar om nya materialprototyper och nya konstinriktningar. Till exempel berättade ljudkonstnären och –designern Renzo Vitale om hur han designar ljud för bilindustrin, alltså hur framtidens bilar ska låta när de till exempel accelererar och saktar ner. Det är en intressant tanke att vår ljudmiljö blir styrd genom design.
Vad var nytt i konferensen i år?
– Det var en mycket spännande session om just ljud som kulturarv, ett ganska ovanligt ämne. Bevarande av ljud är intressant eftersom resonemangen kan appliceras på annat i museernas samlingar. Hos ljud finns en intrikat koppling mellan immateriella och materiella aspekter av kulturarvet. Hur ett ljud låter beror väldigt mycket på de akustiska egenskaperna i rummet och på de komponenter och material som producerar det ljudet. Elektroniska komponenter har oftast en bestämd teknisk livstid. Det är förstås en utmaning för oss som arbetar med bevarande på museer, men det är också det som är vår uppgift. Konservering innebär att vi ibland måste gå emot det som ett material tillverkades för från början.
Fysiskt material är inte alltid utbytbart eftersom det i vissa fall kan innebära att objektets ursprungliga funktion går förlorad. Den idén kan utforskas mer inom konservering av andra typer av objekt i samlingar, tycker jag, särskilt när det gäller rörlig konst och det som ibland kallas för ”handling collections”. Om en komponent i en maskin byts ut till en nytillverkad version kommer ljudbilden som den maskinen producerar att förändras. Funktionaliteten hos ett objekt hänger ihop med materialet.
Har du något exempel på hur ljud konserverades från konferensen?
– Ja, konservering av en studio för elektroakustisk musik i samlingen hos Deutsches Museum i München. Här ställdes den klassiska förvaltningsfrågan, om att köra eller inte köra objektet, på sin spets. Å ena sidan slits komponenterna sönder när studion används, å andra sidan innebär långa perioder av stillastående att irreversibla skador på elektrolytkondensatorerna uppstår. ”To play or not to play” frågade Luise Richter som presenterade detta exempel. Är det möjligt att bevara objektet och dess funktion för framtiden?
För museet var dokumentation av objektets funktion avgörande och de ville rekonstruera delar av studion. De tog fram ett kopplingsschema för att beskriva den elektroniska funktionen, och här behövdes konservatorer, elektronikexperter, ingenjörer, och musikologer. Men det finns ju en risk att dokumentera genom rekonstruktion – hur mycket variation tål ett objekt? Det är alltid viktigt att kunna gå tillbaka till originalet, annars är det svårt att veta hur ursprungsljudet verkligen lät.
Är detta något som du kommer att använda i ditt arbete?
– Att göra kopplingsscheman tror jag är användbart för många objekt i de tekniska museernas och konstmuseernas samlingar. Jag har provat på den typen av dokumentation tidigare och skulle vilja utforska det mer. Mer och mer av kulturarvet är ju elektroniskt och även det digitala kulturarvet har ofta elektroniska bärare.
En stor del av konferensen handlade om nya material, kan du berätta om det?
– Ja, innovation och nya material är ett återkommande. Det har länge varit stor fokus på konservering av plast, och det är det fortfarande, men den mest brännande frågan just nu är hållbarhetsfrågorna.
Till exempel berättade tillverkare och designers om produktprototyper av biologiskt nedbrytbara material som alternativ till fossilbaserade produkter. Vi konservatorer vill hålla koll på vilka nya material som framställs eftersom dessa inom kort säkerligen kommer finnas i museernas samlingar. Till exempel behöver vi redan nu börja fundera på hur vi ska handskas med material som är tänkt att brytas ner inom 30 år. I den museala kontexten vill vi ju bevara materialet så länge som möjligt, men här kanske vi måste tänka om kring vilka bevarandemål vi kan sätta upp.
Det låter som en utmaning, att bevara något som är tänkt att brytas ner?
– Precis, moderna material har ofta en kortare livstid än de traditionella materialen. Vi måste bli bättre på att sätta upp bevarandemål och realistiskt uppskatta hur länge ett objekt kan bevaras i ett visst tillstånd. Begreppet livslängd kan vara ett bra verktyg för att kommunicera bevarandefrågorna med andra som inte är konservatorer.
Hej Josephine Bobeck, du är konservator och höll en presentation på konferensen – kan du berätta om den?
– Jag berättade om en skulptur av Eva Hesse där jag använt organogeler från Nanorestore för att rengöra ytan. Dessa geler passar särskilt bra för vattenkänsliga material. Tack vare dem kunde jag utveckla en metod för att ta bort produkter som hade fastnat i ytan. Sedan pratade jag om hur man kan tänka kring patina på naturlatex samt Eva Hesses konstnärliga intention. Projektet var del av min masteruppsats som jag gjorde i samarbete med Hamburger Bahnhof – Museum für Gegenwart Berlin.
Har du tidigare deltagit på Future Talks?
– Jag har varit på konferensen i München två gånger tidigare och tycker att det är en av de absolut bästa konferenserna för moderna material. Därför var det självklart väldigt roligt att få vara med. Det finns alltid något att ta med sig från denna konferens – lärorika föredrag, intressanta case studies och en massa trevliga människor såklart. Alla presentationer kommer också att publicerats i en fin bok som i sig också är en värdefull källa till kunskap.
Du började med att utbilda dig till konservator vid Göteborgs Universitet, men har sedan dessa fortsatt din utbildning och även arbetat internationellt. Kan du berätta mer om hur du har arbetat?
– Ja precis, jag ville inrikta mig på moderna material och samtidskonst. Detta tog mig till Hamburger Bahnhof och sedan en master i moderna material på HTW Berlin. Jag försökte samla så mycket erfarenhet under mina studier som möjligt; jag gjorde praktik på SMK i Köpenhamn och började arbeta på Moderna Museet i Stockholm. Sedan dess har jag bland annat jobbat med ljusinstallationer och konceptbaserad konst både i Sverige och Tyskland. Nu senast har jag varit på Nationalmuseum. Med utgångspunkt i Stockholm försöker jag nu bygga upp min egna ateljé med fokus på privata konstsamlingar. Det internationella perspektivet har varit viktigt för mig. Därför är jag glad över att få vara del av nätverket INCCA – International Network for the Conservation of Contemporary Art.
Hur kommer det sig att du har inriktat dig på konservering av plaster?
– Konservering av plast och samtida konst i stort kan vara utmanande och jag gillar att hitta kreativa lösningar och jobba med komplexa frågeställningar. Just därför är Future Talks också en sådan viktig mötesplats.
Här kan du läsa mer om Future Talks
