Krigets lagar skyddar kulturarv i väpnade konflikter

Sverige har anslutit sig till Unescos 1954 års Haagkonvention – Konventionen om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt – som ålägger stater både att skydda och att förbereda skyddet av kulturarv vid väpnade konflikter.

Konventionen är en del av den internationella humanitära rätten, även kallad krigets lagar, vars syfte är att begränsa lidande och värna mänsklighet under krig.

Ett gemensamt ansvar för mänsklighetens kulturarv

Haagkonventionen utgår från att kulturarv är ett gemensamt arv för hela mänskligheten, där alla kulturer bidrar till helheten. Därför krävs ett kollektivt ansvar för att skydda detta arv även under krig. Ett effektivt skydd förutsätter starka internationella regler och att skyddsåtgärder vidtas redan i fredstid, både nationellt och internationellt.

Mer än två tredjedelar av världens länder har anslutit sig till konventionen. Det gör den till det mest omfattande internationella avtal som uteslutande reglerar skyddet av kulturegendom i väpnad konflikt.

Överträdelser av konventionen – till exempel plundring eller avsiktlig förstörelse av kulturarv – kan utgöra krigsbrott. Ansvar kan utkrävas både nationellt och internationellt. I Sverige regleras detta ansvar i 6 § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.

Konventionsstaternas huvudsakliga skyldigheter

Stater som anslutit sig till Haagkonventionen har två övergripande skyldigheter:

1. Att respektera kulturegendom

Detta innebär att stater ska säkerställa respekt för kulturarv i alla led. Det omfattar bland annat att införa och upprätthålla nationell lagstiftning som skyddar kulturegendom i krig samt främja en anda av respekt för kulturarv inom både det militära och samhället i stort.

Försvarsmakten har ett särskilt ansvar eftersom de utgör förstalinjen vid ett väpnat angrepp. De måste respektera konventionens bestämmelser både på svenskt och på främmande territorium. Detta genom att avstå från fientliga handlingar riktade mot kulturegendom, samt att inte använda kulturegendom för militära syften – eftersom detta riskerar göra platsen till ett legitimt militärt mål.

2. Att vidta skyddsåtgärder redan i fredstid

Konventionen och dess tilläggsprotokoll kräver att konventionsstaterna i fredstid genomför förberedande åtgärder för att kulturegendom ska kunna skyddas vid en framtida konflikt. Dessa åtgärder omfattar bland annat:

• upprättande och uppdatering av inventarieförteckningar,
• planering för undanförsel av flyttbar kulturegendom till säkra platser,
• skyddsåtgärder på plats för kulturegendom som inte kan flyttas, exempelvis brandskydd eller förstärkning av byggnader,
• att utse behöriga myndigheter med ansvar för skyddet av kulturegendom.

Åtagandet att planlägga undanförsel av kulturegendom till säkra platser är införlivad i svensk rätt genom 5 § lagen (1992:1402) och 2–3 §§ förordningen (1993:243) om undanförsel och förstöring. Dessa bestämmelser ålägger tolv statliga kulturarvsförvaltande organisationer samt länsstyrelserna att planera hur arkivhandlingar, böcker, konstverk samt natur- och kulturhistoriska föremål ska undanföras.

Haagkonventionens kännetecken – den blåvita skölden

Haagkonventionen möjliggör utmärkning av kulturegendom med ett särskilt internationellt kännetecken – den blåvita skölden. Symbolen togs fram i samband med konventionens tillkomst för att underlätta identifiering av kulturegendom och tydliggöra för väpnade styrkor, både nationella och utländska, vilken egendom som omfattas av folkrättsligt skydd. Emblemet används även för att identifiera personal med uppgift att skydda sådan egendom.

Om en angripare inte respekterar folkrätten fyller utmärkningen en ytterligare funktion: den underlättar möjligheten att utkräva ansvar efter konfliktens slut om kulturegendom skadas eller förstörs. En tydlig märkning minskar risken för oavsiktlig förstörelse och försvårar påståenden om bristande kännedom om objektets skyddsstatus. Därmed kan märkningen stärka bevisningen och öka möjligheten till fällande domar för överträdelser – ett verktyg för rättvisa, upprättelse och försoning.

I Sverige är det länsstyrelserna som ansvarar för att välja ut vilken kulturegendom som ska märkas ut, i enlighet med 25 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12). Riksantikvarieämbetet är tillståndsgivande myndighet för användandet av själva emblemet enligt 20 a § samma förordning.

Den blåvita skölden är ett skyddat kännetecken inom den internationella humanitära rätten, på samma sätt som det röda korset enligt Genèvekonventionerna från 1949 markerar skydd för civila, sårade och vårdpersonal under väpnad konflikt. Straffansvaret för olovlig användning regleras i 9 § lagen (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella humanitära rätten.

Andra internationella regleringar för skydd av kulturarv

Haagkonventionen från 1954 är central för skyddet av kulturarv i krig, men den kompletteras av flera andra internationella regelverk.

1977 antogs två protokoll till Genèvekonventionerna som hänvisar till och inkorporerar Haagkonventionens bestämmelser om skydd av kulturarv. I artikel 53 i det första protokollet och artikel 16 i det andra protokollet förbjuds det att rikta fientliga handlingar mot historiska monument, konstverk eller platser för gudstjänst som utgör folkens kulturella eller andliga arv. Det är också förbjudet att använda dessa objekt för militära ändamål.

Genom tilläggsprotokollen blir detta grundläggande skydd av kulturarv i krig även en del av sedvanerätten, vilket binder samtliga parter i en konflikt, oavsett om de har ratificerat avtalen eller inte.

Att skyddet av kulturarv ingår i protokollen till Genèvekonventionerna förstärker Haagkonventionens genomslagskraft. Det tydliggör också att skyddet av sårbara grupper från underkastelse, förtryck och folkmord även omfattar respekt för de platser och föremål som människor värderar och har skapat över tid.
I internationell straffrätt skyddas kulturarv ytterligare genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Enligt artikel 8 utgör avsiktliga attacker mot kulturegendom krigsförbrytelser, och individer kan dömas bland annat för förstörelse, plundring eller annan allvarlig skada på sådan egendom.