Regelverk och resurser
Det finns ett antal europeiska och internationella regelverk och riktlinjer som styr arbetet med föremålskontroll, en process som kallas Due diligence.
Här finns en sammanfattning av de regelverk och resurser som understödjer due diligence-arbetet.
Innehållsförteckning
- Unescos 1970-års konvention
- 1995 års Unidroitkonvention
- EU:s direktiv (2014/60) om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium
- EU:s förordning om införsel och import av kulturföremål (2019/880)
- ICOM:s etiska riktlinjer och röda listor
- Washingtonprinciperna och Terezin-deklarationen
Unescos 1970-års konvention
, om åtgärder för att förbjuda och förhindra olaglig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom, är det första internationella ramverket som syftar till att motverka den illegala handeln med kulturföremål.
Konventionen slår fast att det är olagligt att förvärva eller föra in föremål som har exporterats i strid med lagstiftningen i det land där de har sitt ursprung. Den innehåller även bestämmelser som ska underlätta återlämnande av stulna eller olagligt exporterade kulturföremål till deras ursprungsländer. Sverige ratificerade konventionen år 2003. Eftersom konventionen inte är retroaktiv gäller den inte för föremål som exporterats till eller från Sverige före 2003.
Trots att konventionen inte är retroaktiv så har året 1970 använts som ett vägledande årtal vid bedömning av ett föremåls proveniens, särskilt för arkeologiska och förhistoriska objekt. De senaste åren har dock praxis förändrats och flera internationella aktörer, såsom Unesco och ICOM, rekommenderar nu att man utgår från lagstiftningen i ursprungslandet för att avgöra om ett föremål olagligt förts ut eller inte. I många fall trädde relevanta lagar i kraft långt före 1970.
Unesco har tagit fram en databas för samtliga medlemsländers nationella kulturlagstiftning så att man på ett enkelt sätt kan undersöka hur lagstiftningen kring utförsel och handel ser ut i olika länder.
1995 års Unidroitkonvention
Unidroitkonventionen om kulturföremål som stulits eller förts ut olagligt
reglerar två huvudområden: återlämnande av stulna kulturföremål och återlämnande av olagligt utförda kulturföremål. Sverige anslöt sig till konventionen 2011, och dess bestämmelser infördes i kapitel 7 och 8 i kulturmiljölagen. Idag har konventionen ratificerats av över 50 stater.
Artikel 3 slår fast att innehavaren av ett stulet kulturföremål ska återlämna det. Detta omfattar även föremål som olagligen grävts ut eller behållits olagligen efter en utgrävning. Konventionen kompletterar Unescos 1970 års konvention genom att möjliggöra internationella återlämnanden via domstolsprövning. Statsparter kan väcka talan om återlämnande i det land där föremålet finns.
En central princip i konventionen är kravet på due diligence, eller tillräcklig omsorg, för att förvärvare ska kunna begära ersättning för ett återlämnat stulet eller olagligt utfört föremål.
I bedömningen av om innehavaren har iakttagit tillräcklig omsorg ska hänsyn tas till alla omständigheter vid förvärvet, däribland i vilken egenskap parterna agerat, det pris som betalats, om innehavaren har gjort efterforskningar i register över stulna kulturföremål som han rimligen kunde få tillgång till, annan relevant information och dokumentation som han rimligen kunde inhämta och om innehavaren har konsulterat tillgängliga organ eller vidtagit några andra åtgärder som en förnuftig person skulle ha vidtagit med hänsyn till omständigheterna (Art 4.4)
Konventionen ger också stater rätt att begära återlämnande av olagligt exporterade kulturföremål genom domstol eller annan behörig myndighet i en annan konventionsstat.
EU:s direktiv (2014/60) om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium
EU:s inre marknad med fri varucirkulation begränsar möjligheten till gränskontroller. Motivet bakom införandet av återlämnandedirektivet var därför att skydda kulturföremål, som i medlemsstaterna klassas som ”nationella skatter”, mot olaglig utförsel.
Enligt direktivet så ska kulturföremål som, efter den 31 december 1994, olagligt förts bort från en stat inom europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som påträffas i en annan medlemsstat återlämnas. För Sveriges del infördes direktivet i svensk rätt genom nya bestämmelser i kapitel 6 i kulturmiljölagen. Reglerna gäller för väckande av talan om återlämnande i svensk domstol för föremål som, efter en olaglig bortförsel från en annan stat, påträffas i Sverige.
Det är Riksantikvarieämbetet som är den centrala kulturarvsmyndigheten i Sverige och som kan väcka talan om återlämnande i ett annat EU-land.
Återlämnandedirektivet innehåller gemensamma kriterier för hur man ska tolka kravet på due diligence när det gäller anskaffarens rätt till ersättning för föremål som ska återlämnas. Det är innehavaren som ska visa att kraven på due diligence har uppfyllts för att få ersättning för sitt återlämnade förvärv.
EU:s förordning om införsel och import av kulturföremål (2019/880)
syftar till att förhindra att kulturföremål som olagligen förts ut från länder utanför EU förs in i unionen. Förordningen förbjuder införsel av kulturföremål som exporterats i strid med ursprungslandets lagar. Överträdelse kan leda till misstanke om smuggling.
Förordningen reglerar också hur import av kulturföremål får ske lagligt. Importörer måste, genom EU:s elektroniska importsystem (ICG-systemet), kunna bevisa att föremålet exporterats från sitt ursprungsland i enlighet med nationell lagstiftning. Detta kan göras genom att bifoga exportlicenser, ägarbevis, försäljningsavtal eller andra styrkande handlingar. Due diligence är en central del av importprocessen och innebär att importörer aktivt ska kontrollera och dokumentera föremålets proveniens och lagliga status.
Även museer omfattas av förordningen och måste registrera alla importer från tredjeländer i systemet, både vid temporära inlån och vid permanenta förvärv. Importsystemet innehåller dessutom en översikt av tredjeländers relevanta lagstiftning, vilket ska underlätta bedömningen av ett föremåls legala status.
ICOM:s etiska riktlinjer och röda listor
Många museer i Sverige är anslutna till ICOM (International Council of Museums). ICOM ger ut etiska regler som utgör en minimistandard för museiprofessionen. Enligt riktlinjerna ska museer vidta due diligence-åtgärder för att säkerställa att föremål som erbjuds inte erhållits på olagligt sätt eller är olagligen exporterat.
Inför förvärv måste alla åtgärder vidtas för att säkerställa att ett föremål som erbjuds antingen som köp, lån, byte eller som testamentarisk eller annan gåva inte erhållits på olagligt sätt i eller olagligen förts ut ur sitt ursprungsland eller från något land som fungerat som transitland och där föremålet kan ha varit lagligen ägt (inräknat det land där museet finns). Due diligence/grundlig granskning i detta avseende bör klargöra föremålets hela historia, ända från tidpunkten för dess upptäckt eller tillkomst (punkt 2.3).
I ICOMs etiska regler finns ett undantag från denna princip. Det är vad som i paragraf 2.11 benämns som ”museet som sista förvaringsplats”. Här anges att de etiska riktlinjerna inte ska hindra ett museum från att ställa upp som auktoriserad förvaringsplats för att skydda kulturföremål med oklart ursprung, som är olagligt insamlade eller bärgade i det landområde som museet har lagligt ansvar för.
ICOM sammanställer sedan år 2000 så kallade röda listor över kulturföremål i fara. Listorna, i form av illustrerade broschyrer, innehåller sammanställningar av de kategorier av kulturföremål som är mest sårbara för illegal handel från särskilt utsatta länder. Med hjälp av listorna kan föremål som är i riskzonen lättare identifieras och faran för att de omsätts eller exporteras olagligt reduceras.
Washingtonprinciperna och Terezin-deklarationen
Washington-principerna och Terezin-deklarationen
är internationella riktlinjer som syftar till att vägleda arbetet med att identifiera, utreda och återlämna konst och kulturföremål som konfiskerades eller plundrades av nazisterna och deras kollaboratörer. Målet är att uppnå rimliga och rättvisa lösningar för offren och deras efterlevande. Sverige har undertecknat båda dokumenten.
Enligt Washingtonprinciperna, som antogs 1998, ska plundrad konst identifieras och tillkännages för att möjliggöra krav på återlämnande från ursprungliga ägare eller deras arvingar. Om arvingar kan identifieras ska skyndsamma åtgärder vidtas för att nå en rättvis lösning. Även när arvingar inte kan spåras uppmanas staterna att hitta andra former av rättvisa lösningar.
Terezin-deklarationen, som antogs 2009, stärker Washingtonprinciperna och uppmanar både offentliga och privata aktörer att tillämpa dem. Deklarationen utvidgar definitionen av nazi-konfiskerad konst till att även omfatta föremål som såldes under tvång, övergavs eller konfiskerades genom övertalning och hot. Även här betonas vikten av fortsatt proveniensforskning samt att resultaten görs tillgängliga. Staterna uppmanas att utveckla effektiva system för att handlägga återlämnandekrav inom rimlig tid och med hänsyn till all relevant dokumentation.