Skogarnas svarta hemligheter − kulturhistoriska skatter
Det moderna skogsbruket går hårt åt skogens kulturmiljöer och kulturlämningar. Skogsstyrelsens statistik visar höga och ihållande skadenivåer. För att öka kunskapen om skogens kulturlämningar har Riksantikvarieämbetet låtit ta fram en rapport om kolbottnen, våra skogars vanligaste kulturlämning.
− Rapporten syftar till att föra diskussionen framåt och underlätta att finna vägar till lösningar på skadeproblemet och en ändamålsenlig antikvarisk hantering av lämningarna, säger riksantikvarie Lars Amréus.
Skogens vanligaste kulturlämning
Av skogens många kulturlämningar är kolbottnen, grundresterna efter milan, den talrikaste. Det är också den som därför blivit mest utsatt för skogsbrukets skador. I Fornminnesregistret finns 50 000 registrerade kolrelaterade lämningar och ytterligare 13 500 skogsbrukslämningar, där en majoritet innehåller kolningslämningar och kolarkojor. Förteckningen är inte komplett, siffran kan mycket väl vara mångdubbelt högre ute i landskapet, men det stora antalet ger en fingervisning om kolningens stora omfattning och hur viktig den faktiskt varit för den ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige från tidig medeltid och framåt. Ändå är kunskapen om kolningens historia liten.
Den historiska betydelsen
För att öka kunskapen om kolningens historiska betydelse har Riksantikvarieämbetet därför låtit sammanställa resultaten av de olika arkeologiska undersökningar och insatser som gjorts de senaste decennierna. Resultaten är spännande. Till exempel brukar resmilan kopplas till när vallonerna dök upp i landet under 1600-talet. Lämningar pekar på att den snarare introducerades redan på 1400-talet. Vi kan också se konstruktionselement hos milorna som visar på en närmast okänd teknikutveckling genom åren.
Hela rapporten hittar du här: ”Spår av kolning: arkeologiskt kunskapsunderlag och forskningsöversikt”.
Här hittar du Skogsstyrelsens senaste statistik över skador i skogen.
Om rapporten
Kunskapssammanställningen är gjord av doktorand Andreas Hennius vid Uppsala universitet. Den har finansierats av Forsknings- och utvecklingsbidrag från Riksantikvarieämbetet.