Runsvenska skrifttraditioner – och ett supplement till Upplands runinskrifter

Den vikingatida runraden, den så kallade futharken, användes från Grönland i väster till Ryssland i öster. Men den ser inte likadan ut överallt. I detta projekt studeras likheter och olikheter i det vikingatida skriftsystemet med utgångspunkt i de uppländska runinskrifterna.

I runskriftens långa historia framstår vikingatiden som ett särskilt händelserikt skede. Den äldre 24-typiga futharken hade redan på 700-talet reducerats till en runrad med endast 16 tecken, som relativt snabbt började användas över hela Norden.

Den nya runraden uppträdde också i olika varianter och genomgick under loppet av vikingatiden flera förändringar som så småningom ledde fram till de medeltida runorna.

Syftet med projektet är att undersöka hur dessa förändringar har gått till och hur den vikingatida runraden användes som skriftsystem på olika platser. Undersökningen utgår från det uppländska runstensmaterialet, men med utblickar mot andra delar av Sverige och det övriga Norden.

Världens runstensrikaste område

I projektet ingår också att publicera ett supplement till Upplands runinskrifter. Uppland är världens runstensrikaste område och de flesta av landskapets runstenar gavs ut i verket Sveriges runinskrifter mellan åren 1940 och 1958.

Redan innan detta arbete var avslutat hade många nya runfynd gjorts och man planerade för ett supplementband, som tyvärr aldrig blev verklighet. Början till ett sådant supplement har nu publicerats digitalt på Riksantikvarieämbetets webbplats och kommer att fortsätta som en del av Runverkets löpande arbete.

Projektet har genomförts som en postdoktoral tjänst vid Riksantikvarieämbetet med stöd från Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond. Här finns en översiktlig artikel om projektet liksom slutrapporten.

Runblock U 112 Kyrkstigen, Eds sn, Uppland
Runblocket U 112 vid Kyrkstigen i Eds socken (dagens Upplands-Väsby). Blocket bär två olika ristningar. Inskriften på den södra sidan lyder: “Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi, sin moder, Onäms dotter, hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.” Foto: (CC BY)

 

Publikationer från projektet

Projektet Runsvenska skrifttraditioner (och min övriga forskning vid Riksantikvarieämbetet) har förutom artiklar i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter hittills resulterat i nedanstående tryckta publikationer.

Magnus Källström:

2022

2021

  • Apokalypsen i Hunnestad, i: Våra härader 2020. Ljunits och Herrestads hembygdsförening 53. S. 14–20.
  • Bland runristare och skalder i vikingatidens Sigtuna, i: Populär arkeologi 2021:3. S. 42–45.
  • Det franska runmysteriet satte svenska munkar sten i Orléans?, i: Populär arkeologi 2021:2. S. 44–49.
  • Ett försvunnet personnamn på runstenen U 494 i Husby-Långhundra kyrka, i: Namn och bygd 109. S. 35–45.
  • Ett oläst kvinnonamn på runstenen U 932 från Uppsala domkyrka, i: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2021. S. 5–14.
  • Elias Wesséns runstensundersökningar i Södermanland 1928 och 1929, i: Mindy MacLeod, Marco Bianchi & Henrik Williams (red.), Reading Runes: Proceedings of the Eighth International Symposium on Runes and Runic Inscriptions, Nyköping, Sweden, 2–6 September 2014. Runrön 24. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. S. 249–269.
  • Gotland – är det här dalrunorna har sitt ursprung?, i: Populär arkeologi 2021:4. S. 40–45.
  • När Fenrir rände i Norrala, i: Hälsingerunor. En hembygdsbok 2021. S. 40–55.
  • Plugget på vikingatiden. Att lära sig läsa och skriva i vikingatidens och medeltidens Sigtuna, i: Populär arkeologi 2021:5. S. 42–47.
  • Rec. av Hans-Peter Naumann et al., Metrische Runeninschriften in Skandinavien: Einführung, Edition und Kommen­tare (2018), i: Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020). S. 183–188.
  • Rec. av Klaus Düwel, Robert Nedoma & Sigmund Oehrl, Die südgermanischen Runeninschriften (2020), i: Historisk tidskrift 2021:4. S. 746–748.
  • Resa till Ranrikes runor – en studie i rött, i: Populär arkeologi 2021:5. S. 50.
  • Tillsammans med Laila Kitzler Åhfeldt: Runverket (Årsberättelse från vissa forskningsföretag m.m. Verksamhetsåret 2020), i: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien årsbok 2021. S. 182–184.
  • Världens sämsta runristare, i: Populär arkeologi 2021:6. S. 44–49.
  • Ännu ett exempel på den stungna l-runan, i: Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020). S. 173–176.

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

 2010

2009