Ett kollage med 7 porträttfoton och 1 tecknat porträtt av tre män och fem kvinnor.
Museer & omvärld bad åtta museichefer sammanfatta året 2025. Foto: (CC BY-NC-ND)

Det här var bäst 2025 – enligt museicheferna

Museiåret lider mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2025. Museer & omvärld frågade åtta museichefer vad som varit bäst under det gångna året – och vad de ser fram emot under 2026.

Kulturkanon, breddad finansiering, plundrade fornlämningar och skadegörelse på Nationalmuseum. Det är ett axplock ur det gångna årets mest omdiskuterade nationella nyheter inom museisektorn under 2025. Men vad har präglat vardagen på museerna? Här bjuder åtta museichefer runtom i landet på en tillbakablick på det gångna året – och på små glimtar av vad som väntar under 2026.

Fabian Arnheim, museichef på Armémuseum i Stockholm. Foto: (CC BY)

Fabian Arnheim, museichef på Armémuseum

En bra museiupplevelse: Ett fantastiskt museum jag nyligen besökt tillsammans med ett gäng kollegor är Nationaal Militair Museum i Nederländerna. Det är ett sammanslaget museum för armé- och flyghistoria. Det är objektivt (🙂) sett ett relevant, roligt och interaktivt museum jag kan rekommendera för vemsomhelst. Man måste inte alls vara intresserad av militärhistoria, men man kan också vara specialintresserad.

Hemma i Sverige var det kul att se utställningen Häxor på Historiska museet. Den var ju lite omdiskuterad, men onekligen nådde den nya målgrupper så den tycks ha uppfyllt sitt syfte. Nordbor har jag besökt många gånger och tillsammans med det övriga utbudet känns numer Nordiska museet som ett rätt komplett museum.

En bra förebild: Det finns så många att jag har svårt att välja. På många sätt har ju Spårvägsmuseet visat att man med relativt små medel kan göra om sig självt och uträtta stora saker. Även Young V&A i London som involverat lokalsamhället i utvecklandet av ett nytt besöksmål.

Min bästa idé: Den väntar att presentera sig till 2026. Armémuseum står inför en total omgörelse åren 2026 – 2031.

Det mest oväntade som hände mig: En ögonöppnare har varit den försvarshistoriska konferens som SFHM anordnade på Flygvapenmuseum i höstas där vi samlade relativt många försvarshistoriska museer för samtal om vad det innebär att vara museer med våra ämnen i förhållande till den samtid vi lever i. Det nya för mig var de otroligt olika förutsättningar vi lever under avseende inte bara finansiering och organisation utan även dagspolitik och historia.

Min konklusion från konferensen är att man kanske inte alltid kan vara så snabb att sätta ramar till hur man ska förhålla sig till samtiden utan att varje land, kanske till och med varje museum har sina unika förutsättningar. Det är stor skillnad att vara ett försvarsmuseum med till exempel Ryssland på andra sidan floden som fallet i Narva, att finnas i Sverige som Armémuseum eller vara ett museum i Berlin med flera stater som huvudman.

En bra kulturupplevelse: Alla barnföreställningar på Operan i små rum, intimt och effektfullt. Scenkonst fungerar väldigt väl i små format även om det förstås är väldigt kostsamt att göra på det viset.

Årets bästa avkoppling från jobbet: Friskvård, gärna med kollegor.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: No regrets.

Ett nyårslöfte: Få hjälp av omvärlden med nya Armémuseum.

Leende man lutar sig mot en grindstolpe framför en röd byggnad
Olov Amelin, landsantikvarie och vd för Jamtli. Foto: (CC BY)

Olov Amelin, landsantikvarie och vd för Jamtli

En bra museiupplevelse: Utställningen ”Ocean” på Louisiana, Danmark. En stark kombination av konst och folkbildning. Utställningen träffade både hjärnan och hjärtat.

En bra förebild: Beamish open air museum utanför Newcastle i England. Ett friluftsmuseum som visar att allt är möjligt. 400 hektar museiupplevelse där allt händer.

Min bästa idé: Fler centralmuseer borde öppna filialer ute i landet eller samarbeta närmare med länsmuseerna.

Det mest oväntade som hände mig: Oväntade saker händer varje dag, mest i det lilla någon enstaka gång i det stora. Jag kan inte peka ut någon enskild händelse.

En bra kulturupplevelse: Sverker Sörlins bok ”Snö” som sätter fingret på något som är ett livsvillkor för många och som snart kanske bara är ett minne.

Årets bästa avkoppling från jobbet: För mig är det musik. Körsång eller annat musikutövande.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: Det är väldigt lite jag kommer sakna. År 2025 var fyllt av lågvattenmärken både på det världspolitiska området och det som ligger museisektorn nära. Regeringens kulturpolitik kommer jag inte sakna alls och jag hoppas det blir en ändring i samband med valet.

Ett nyårslöfte: Att fortsätta ha roligt trots komplicerande omvärldsfaktorer.

Åsa Marnell, museichef på Historiska museet i Stockholm.

Åsa Marnell, museichef Historiska Museet

En bra museiupplevelse: Britta Marakatt-Labba Där varje stygn andas/Juohke sákkaldat vuoigŋá på Moderna Museet i Stockholm var helt svindlande. Glädjer mig åt att samernas kultur tar mer och mer plats! Både i litteraturen, på operascenen och i museerna.

En bra förebild: I höstas gjorde jag ett studiebesök på ett museum som ännu inte öppnat – London Museum. Dit kommer hela museisverige vilja åka när de öppnar igen i slutet av 2026. Där håller de på att omforma vad ett museum för London kan vara! Mycket inspirerande.

Min bästa idé: Låna-ett-museibesök. Under året startade vi ett samarbete med både Stockholms stadsbibliotek och Botkyrka kommuns bibliotek. Så numera kan du genom att låna ”Stora historiekortet” gå in gratis på alla Statens historiska museer, inklusive Historiska museet.

Det mest oväntade som hände mig: Att utställningen HÄXOR blev en sådan braksuccé för Historiska museet. Vi ökade våra besöksantal med 65 procent jämfört med samma period året innan.

En bra kulturupplevelse: ”1900 – En audiovisuell konsert: Kontragarde” på Dramaten. Såg den faktiskt två gånger, både i början av året och för några veckor sedan.

Årets bästa avkoppling från jobbet: Somna i tv-soffan ☺️

Det jag minst kommer att sakna med 2025: Kulturkanonutredningen…

Ett nyårslöfte: Att vårt konstnärsresidens på Historiska museet återkommer 2026. Till hösten bjuder vi in en yrkesverksam konstnär att vistas på museet för att skapa ett konstverk med inspiration från våra samlingar. Genom konsten vill vi tillsammans med en inbjuden konstnär öppna upp för nya sätt att möta och reflektera kring historien. Vi tror att det konstnärliga arbetet skapar broar mellan dåtid och nutid!

Gustav Olsson, museichef Kulturen i Lund. Foto: (CC BY)

Gustav Olsson, museichef Kulturen i Lund

En bra museiupplevelse: Jag var på Matissemuseet i Nice i somras, med min hustru. Det är kul att gå på museum med någon som också tycker om det. Museet ligger i en 1600-talsvilla intill de romerska ruinerna i Cimiez och det var en väldigt fin promenad dit från stan. Upplevelsen blev ännu bättre av att det fanns så många tidslager i omgivningen.

En bra förebild: Det finns många och jag vill nog inte lyfta någon samtida men inspireras på olika sätt av flera av mina företrädare som museichefer här på Kulturen, alla har varit starka i något perspektiv. Ska man välja en skulle jag dock vilja gå till min förra arbetsplats Nordiska museet och peka på Artur Hazelius som sade ”penningar, skulle jag väntat på penningar vad hade väl då blivit gjort”. Man måste våga agera och sedan arbeta hårt för att lösa finansieringen under tiden som planerna växer fram.

Min bästa idé: Den har jag skickat till utredningen om breddad finansiering av kultur.

Det mest oväntade som hände mig: Jag fick vara med och flytta kor i somras. Det var en grupp kor, egentligen kvigor, som skulle flyttas från en hage till en annan på vår museigård Kulturens Östarp. Jag är uppvuxen på landet så det var en fin känsla av tidlöshet att få flytta lantrasdjur i ett välbevarat naturbeteslandskap med slingrande bäckar och välhävdade slåtterängar.

En bra kulturupplevelse: Beethoven, kanske särskilt pianokonserterna.

Årets bästa avkoppling från jobbet: Samma som ovan.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: De riktigt besvärliga stora frågorna. Krigshot och klimatförändringar till exempel, det hade varit skönt att inte behöva oroa sig för det. Att arbeta med de långa tidshorisonterna kan vara en hjälp, det förflutna kan hjälpa oss att förstå framtiden, samspelet mellan människa och natur eller hur man skapar bestående fred är eviga frågor som delvis kan ha eviga svar.

Ett nyårslöfte: Nästa år ska jag försöka ta mig ut i Europa och träffa kolleger inom museieuropa. Det är viktigt att träffas – och roligt.

Cajsa Lagerkvist, avdelningschef Göteborgs museer och konsthall. Foto: (CC BY)

Cajsa Lagerkvist, avdelningschef Göteborgs museer och konsthall

En bra museiupplevelse: Jag är ny på jobbet som avdelningschef för Göteborgs museer och konsthall och måste därför nämna de upplevelser jag haft bakom kulisserna. Det har varit fantastiskt att se alla samlingar. Över 1 miljon föremål håller på att packas ihop i våra olika museer inför flytt till nya magasin. Det görs ett jättearbete och samlingarna är helt otroliga!

En bra förebild: I oktober hade vår ledningsgrupp möjligheten att åka på brittiska Museums Associations konferens i Cardiff och jag fick då träffa en stor förebild och inspiratör som för över 25 år sen var min lärare i Museum Studies på Leicester University: professor Richard Sandell. Han bedriver forskning om museer och mänskliga rättigheter och har varit banbrytande för förståelsen om museernas samhällsroll.

Min bästa idé: Jag fick idén att bjuda in Richard Sandell till Göteborg nästa år och han tackade ja vilket kommer ge angelägen kompetensutveckling till all personal inom Göteborgs museer och konsthall. Vi planerar för att fler kommer kunna ta del av hans erfarenheter när han är här.

Det mest oväntade som hände mig: Jag deltog i en presentation av verket Varelse – Værelse inom projektet Fältstudier som drivs av Göteborgs konsthall. Med hjälp av konstnärer utforskas konsthallens nya plats och människor i Gamlestaden. Konstnären Ulrika Jansson Wihlstrand tog oss på en historisk resa från Göteborgs stora vassar till vassarna vid Nilens strand och vi fick ägna tankarna åt de fågelarter som försvunnit och de fåglar som i alla tider levt i de stora vassarna och som varit viktiga för ekosystemet och vår historia – en så fin och existentiell upplevelse som fick mig att resa i tiden.

En bra kulturupplevelse: Föreställningen Hamlet av Mattias Andersson på Elverket i Stockholm med en av mina favoriter: Gizem Erdogan. En av de bästa teaterupplevelser jag haft någonsin!

Årets bästa avkoppling från jobbet: Träna ute i skogen, oavsett väder, året om.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: Att lämna en fantastisk plats och människor i Halland där jag hade fem fina år som länsmuseichef, och att vara ny på jobbet. Roligt men otroligt tröttande…

Ett nyårslöfte: Fortsätt vara dig själv. Allt ordnar sig.

Åsa Stenström, museichef Hälsinglands museum, Hudiksvall. Foto: (CC BY)

Åsa Stenström, museichef, Hälsingslands museum

En bra museiupplevelse: På hemmaplan, alltså på Hälsinglands Museum, ger varje dag med den fantastiska personalen bra museiupplevelser så det är svårt att välja! Dock har vi haft ett magiskt utställningsår där utställningarna ”Lim-Johan – konstnären från den sjungande dalen”; ”Ursinnlighetens tid är vår” – med Per Norén, alias Spångossen, som tagit hela världen med storm med sina täljda verk; samt ”Andersson, Bengtsson & Billgren” – samtidskonst på allra högsta nivå med Karin Mamma Andersson och Ernst Billgren och deras tidiga inspiratör Dick Bengtsson, är några exempel på museiupplevelser som kommer att finnas med länge. Samt mötet med Rosa Taikons systerdotter som höll en visning för personalen i utställningen ”Rosa Taikon – konsten och kampen” – en mycket stark upplevelse som berörde.

En bra förebild: Gänget på Riksantikvarieämbetet som år efter år sätter samman Samlingsforum som fler vill åka på och delta i än det finns platser. Alltid viktiga utgångspunkter för museisektorn kopplat till samlingar och samlingsförvaltning (eller samlingsutveckling), alltid inspirerande och matnyttigt – och supertrevligt! Proffsigt och lärorikt oavsett hur mycket eller hur länge en arbetat med samlingsrelaterade frågor.

Min bästa idé: Att bjuda in nätverket DOSS – Dokumentation av samtida Sverige – att hålla sitt höstmöte på Hälsinglands Museum. Temat var etik och det blev viktiga diskussioner utifrån de etiska riktlinjer som DOSS tagit fram, som jag rekommenderar alla i museisektorn att läsa och arbeta utifrån. DOSS höstmöte samlar främst etnologer och dokumentärfotografer, och jag tror alla var lika fyllda av inspiration efter mötet som jag själv och mina medarbetare som deltog. Längtar redan till nästa höstmöte – och då hoppas jag fler museichefer också kan delta!

Det mest oväntade som hände mig: Att i samband med arbetet med en förhistorisk utställning möta en enorm runsten på kyrkogården vid Hälsingtuna kyrka någon mil från Hudiksvall och därefter se fler runstenar några kilometer bort, invid Högs kyrka. Några med ”vanliga” runor och några med stavlösa hälsingerunor. Lär mig att hela området haft stor betydelse under hela järnåldern då det varit en segelbar vik som nått ända dit. Även idag syns många spår, området är proppfullt med gravar, högar och stensättningar – och superintressant. Och i samma projekt lite senare åka båt tillsammans med kollegor från både Hälsinglands Museum och Länsmuseet Gävleborg till Drakön – en mycket otillgänglig ö utanför Hälsinglands kust – och där klättra över stock och sten för att plötsligt se lämningarna från den medeltida S:t Olofs hamn uppenbara sig som en stor rektangulär myr. Det var inget jag hade förutsett när året började, men fantastiska upplevelser!

Annat oväntat är att få frågan av en besökare vid en vernissage vad vi nu ska göra i museet nu när utställningen är invigd, är det semester? Inser att det som sker bakom kulisserna i museisektorn fortfarande behöver förmedlas mer. 😊

En bra kulturupplevelse: Är otroligt imponerad av Nordiska Museets utställning Nordbor. Har sett den flera gånger, men får liksom inte nog… Besökte den senast tillsammans med kollegor och samarbetspart från Trolska skogen i Nordanstigs kommun, som erbjuder magiska upplevelser för barn och deras vuxna. Vid det tillfället blev dock den största behållningen att vi fick tillträde till Tidsvalvet trots att vi inte hade barn med oss, tack till Nordiska för det, en superbra utställning som väckte upptäckarlust hos oss alla som deltog (medelålder runt 50). Rekommenderar Tidsvalvet till alla med barn i sin närhet – museimagi!

Årets bästa avkoppling från jobbet: Fika med döttrarna, busa med barnbarnet, läsa en bra bok, äta glass vid havet samt göra en och annan utflykt.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: Det är nog allt som följer med en flytt till en ny stad 60 mil bort – samt efterarbetet från ett jobb man haft i många år… Har kört flyttlass, försökt packa upp, belamrat förråd och sovrum med kartonger från eget hem samt ett föräldrahem som behövt tömmas, sålt föräldrahem och försökt sälja egna villan, packat ytterligare kartonger och kört ytterligare flyttlass…

Sedan, som lojal person, har en hjälpt till att ta samarbetsprojektet ”Bilderbokens möjligheter” från tidigare museet i Vetlanda i hamn, tillsammans med bilderboksförfattare Lotta Geffenblad och tidigare kollegor, och behövt jobba några veckor också med det utslaget på året. För att förtydliga: projektet är superbra och viktigt läsfrämjande, men tiden har inte riktigt räckt till för mig med allt under året. Kommer inte heller att sakna att åka 60 mil enkel väg för att kunna packa och flytta saker – och inte heller de influensor och förkylningar som kommit i kölvattnet på ett lite väl intensivt år!

Ett nyårslöfte: Jag ska se till att planera in vila när jag är ledig. Och självklart fortsätta utveckla och bidra i museisektorn tillsammans med mina fina kollegor. Och få in mer samtidsdokumentation i verksamheten!

En teckning i färg föreställande ett kvinnoansikte.
Porträtt av Maria Lind, chef för Kin museum för samtidskonst. Foto: (CC BY)

Maria Lind, chef, Kin museum för samtidskonst

En bra museiupplevelse: ”Rosa Taikon – konsten och kampen” på Hälsinglands museum. Otroligt fint iscensatt liten utställning som gör rättvisa åt såväl konstnärskapet som det politiska engagemanget för romernas rättigheter i Sverige.

En bra förebild: Gunnar Östman Inga, pensionerad museiman och renskötare och en av dem som skapat Samiska museet på Samegården, en dold skatt i Kiruna. En gudabenådad förmedlare som generöst delar med sig av sin djupa kunskap och breda erfarenhet.

Min bästa idé: ”Samtidskonsten sporrar”, en seminarieserie om möjligheter och utmaningar att jobba med samtidskonst på andra typer av museer, på fem olika museer i landet med fem olika internationella föreläsare som arbetat spännande med just detta. Senast på Röhsska museet med Victoria Lynn från Tarrawarra Museum utanför Melbourne.

Det mest oväntade som hände mig: Att varken Kiruna kommun eller Region Norrbotten, huvudmän för Kin museum för samtidskonst, vill ge museet uppräkning av budgeten – trots att ingen uppräkning skett sedan öppningsåret 2018.

En bra kulturupplevelse: Otobong Nkangas projekt i textil och keramik och med performance på Museum of Modern Art i New York och Bukhara-biennalen där konstnärer samarbetat med hantverkare kring verk som presenterades känsligt och lättillgängligt i den uzbekiska välbevarade staden längs Sidenvägen.

Årets bästa avkoppling från jobbet: Vandra i det andlöst vackra landskapet i norr och när det är snö, spänna på mig de nyinköpta längdskidorna utanför dörren och på skakiga ben ta mig ut i grannskapet.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: Chockerande nyheter från LKAB om att ytterligare 30 procent av Kiruna ska rivas inom 10 år, levererade med absolut tondövhet för människors liv och verklighet.

Ett nyårslöfte: Ger vanligtvis inte nyårslöften men tänker mycket på att konsten och poesin mer än någonsin hjälper oss att ta till oss, och greppa, den svåra tid vi lever i. Därför vill jag se mer konst och läsa mer poesi – just nu är det Den sista fjärilen av Nima Hasan.

Porträttfoto på kvinna med långt hår.
Nina Eklöf, museichef på Västerås museer. Foto: (CC BY)

Nina Eklöf, museichef, Västerås museer

En bra museiupplevelse: En formidabelt bra visning av utställningarna på Dalarnas museum i september i år. Jag önskade att den visningen aldrig skulle ta slut. Fint gestaltade utställningar och genom visningen lärde jag mig mycket, bland annat om dräkttraditioner i Dalarna genom tiderna och att Dalarna och Västmanland hörde till de mer läskunniga delarna av Europa under 1700-talet. Jag vill verkligen lyfta antikvarie Sebastian Zelvén på Dalarnas museum som gav mig denna fantastiska museiupplevelse. Så kul att få lyssna på en kunnig och engagerad museikollega. Tack!

En bra förebild: Kajsa Hartig, kulturchef i Avesta kommun, tidigare Västernorrlands museum. Kajsa har länge, ända sedan jag började intressera mig för digitala immersiva upplevelser, varit en person med kunnig omvärldsblick kring digital utveckling. Hennes förmåga att tänka strategiskt och arbeta praktiskt samtidigt som hon alltid har ett internationellt perspektiv där hon bidrar med analyser gör henne till en person jag verkligen ser upp till.

SE ÄVEN: Kajsa Hartig: ”Vi kommer inte undan frågan om immersiva upplevelser”

Min bästa idé: I vintras gjorde jag en översyn av verksamheten med anledning av flera vakanser som skulle tillsättas. Det öppnade för att tänka mer långsiktigt kring vilka kompetenser som verkligen kan stärka vårt uppdrag framåt. En fråga jag återkom till var hur vi säkerställer att Västerås museer har den forskningsförankring som museilagen förutsätter och som vårt höga förtroende vilar på.

Ur det växte idén fram att skapa en ny roll – en forskningssamordnare – med ansvar för att utveckla och driva forskningen för hela museiorganisationen. För mig handlar det om att ge forskningen en självklar plats i museernas arbete som en grund för allt vi gör. Utan forskning och aktivt kunskapsbyggande riskerar vi att tappa både relevans och trovärdighet och gå miste om den fördjupning som vår verksamhet ska bidra med.

Det mest oväntade som hände mig: Det går ju inte att komma undan att plundringen på Anundshög i början av maj var det mest oväntade som hände mig 2025. Kulturarvsbrott förekommer, men att det skulle ske på en så välbesökt och välkänd plats var både omvälvande och oväntat. I efterhand känner jag att erfarenheterna från de första dygnen är värdefulla. Jag har blivit kontaktad av museikollegor som hört av sig för att förstå hur vi gjorde: vem är ansvarig för att anmäla ett kulturarvsbrott när flera aktörer delar ansvar för en plats? Vilka aktörer behöver kontaktas? Hur hanterar man media?

Men framför allt tar jag med mig erfarenheten av att kommunicera något så känsligt med tydlighet och lugn, samtidigt som upprördheten var stor hos allmänheten. Händelsen satte också Anundshög i nationellt fokus. Det som först kändes tungt blev också ett tillfälle att lyfta Anundshög som kulturarv. Vi behövde hålla balansen mellan saklighet och känsla och samtidigt ta initiativ i att berätta om platsens betydelse mitt i det som aldrig borde ha inträffat. Det här har blivit en erfarenhet jag nu delar med andra som vill stärka sina rutiner, förbereda sig för det oväntade och samtidigt kunna nyttja situationen för att kommunicera vårt värde.

En bra kulturupplevelse: En fin konsert i Visby den 19 april med gotländske artisten Eric Palmqwist. Som gäst hade han med sig Catti Brandelius, känd från Doktor Kosmos och konst-/performanceprojektet Miss Universum. Det blev en liten, personlig och såklart fullsatt kväll. I andra sammanhang arbetar de tillsammans med musikaliska visningar på konsthallar eller i andra miljöer för att ge nya ingångar i konsten, förstärka konstupplevelsen och ge en ny dimension till verken. Och jag är starstruck av Miss Universum.

Årets bästa avkoppling från jobbet: Jag har återuppväckt mitt syintresse från tonåren och syr mycket på kvällar och helger. Det är ett fantastiskt bra sätt att få alla tankar och all stress att tryckas bort eftersom allt – mönsterpassning, tillskärning och sömnad – kräver full koncentration. Under året har det blivit mer och mer av min fritid som gått till att sy. En underbar och adrenalinfull helg var när jag tillsammans med tre synördiga ”stygnade” i 48 timmar.

Det jag minst kommer att sakna med 2025: Supersvårt att komma på något faktiskt vad gäller Västerås museer, året har varit en virvelvind av händelser, vilket jag trivs med. Så 2025 ser jag som ett toppenår. Privat kommer jag minst sakna de två tillfällen då vår bil brakade ihop: en gång på midsommardagen längs Dalarallyt Orsa–Stockholm och en gång i juli med punktering mitt i värsta åskregnet utanför Hofors.

Ett nyårslöfte: Mitt löfte inför året är att öppna för samarbeten som förankrar konstens värde i stadens näringsliv och därigenom stärker Västerås. Det som är aktuellt nu är den stora ombyggnationen av resecentrum. Vi står inför en av stadens största omvandlingar, där framtidens Västerås kommer att ta form. Här ser jag en möjlighet att tillsammans med näringslivet lyfta platsens identitet genom offentlig konst. Västerås har en stark tradition av att låta konsten vara en självklar del av det offentliga rummet, inte minst om vi tittar historiskt på när stadshuset och stadsbiblioteket byggdes.

Kategori


Fredrik Emdén

fredrik.emden@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: