”Inget kan vara viktigare än att förmedla museernas MIK-kunnande”

Detta är fjärde inlägget i Museer & omvärlds essästafett om MIK, medie- och informationskunnighet. Läs det tidigare inläggen här. Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.

Bodil Jönsson ställer frågan till den svenska museivärlden om det finns något museum därute som vill ta på sig, eller skissa på ett uppdrag för att aktivt försvara kunskapens värdegrund. Svaret är naturligtvis från oss alla ett rungande ja!

Det är inte bara så att vi vill ta på oss detta uppdrag, enligt museilagen är vi också skyldiga att göra så.

Museilagen behandlar kunskap i tre av sina 12 paragrafer:

4 § Ett museum ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning.

6 § Utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet

8 § Ett museum ska bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde

Museilagen har ett storasyskon i form av bibliotekslagen som i två paragrafer också tar upp hur kunskap står i centrum för bibliotekens uppdrag. Så det rungande svaret ja kan sägas vara välunderbyggt. Eller är det skillnad på att leva efter museilagen och främja kunskap, kunskapsbaserad allsidighet, kunskapsuppbyggnad och att försvara kunskapens värdegrund som Bodil Jönsson efterfrågar?

I slutklämmen på sin text antyder hon att så är fallet då hon skriver att museerna inte bara ska applicera sitt MIK-kunnande på sin egen verksamhet, utan också vända sig utåt och förmedla. Jag håller med! Inget kan vara viktigare.

Platons definition av kunskap

Men, jag ska börja med att säga att jag har lite svårt för Jönssons begrepp. Vad betyder ens kunskapens värdegrund och i förlängningen, vad betyder det att den är hotad?

Om vi börjar med definitionen av kunskap. Jag gör det enkelt för mig och kollar vad Wikipedia skriver. Artikeln landar i Platons definition av kunskap; ”trosföreställningar som är både sanna och man har goda skäl att tro på”. Det låter rimligt.

Ordet värdegrund är krångligare och Wikipedia hänvisar till Nationalencyklopedin och ett cirkelresonemang som säger: ”En värdegrund är grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar.” Hjälper det oss att förstå Jönssons term kunskapens värdegrund?

Efter mycket om och men tolkar jag det som att Bodil Jönsson menar att hotet mot kunskapens värdegrund består i att vi människor slutar att tro på att det överhuvudtaget finns kunskap som inte kan relativiseras, det vill säga att det faktiskt finns saker som är rätt och saker som är fel, sant och falskt. Jag drar den slutsatsen utifrån det Jönsson skriver om att samhällen inte kan fungera utan beslutsunderlag och hur kunskap ska ses som ett sammanhållande element som inte får tillåtas sättas ur spel.

Det universellt objektivt sanna

Jönsson hänvisar också till Trumpismen och dess kunskapsrelativism och pekar ut den som ansvarig för hotet. Som en parentes är det värt att se att denna relativism föddes långt tidigare, med postmodernismen och dess ifrågasättande av fasta värden och objektivitet. Postmodernismen bidrog till en bättre förståelse av världen med sitt betonande av hur kontextualitet och relationer alltid påverkar våra upplevelser. Det finns en fara i att reaktionen mot Trumpismen blir en pendel som svänger så hårt att vi återvänder till idéer om det universellt objektivt sanna, oberoende av betraktande subjekt. Sådana synsätt brukade (av en ren slump?) alltid landa i att det objektivt sanna var det som gynnade de starkaste med tolkningsföreträde och formuleringsprivilegium. Märkligt nog på ungefär samma sätt som Trumpismens relativitet också gynnar de i styrkepositioner.

För att återgå till Jönssons avslutande fråga, den jag tycker att vi museer ska besvara med ett rungande ja – alltså – ska vi museer försvara kunskapens värdegrunder?

Till att börja med kan vi säga att museerna redan gör och alltid gjort så. Med museilagen har vi också fått en skyldighet att fortsätta. Och med det faktum att vi två år i rad har Sveriges högsta förtroendesiffror i SOM-institutets mätning av förtroendebalans blir det tydligt att ingen annan organisationsform har bättre förutsättningar än vi.

Om jag talar för Arbetets museums räkning så har vi sedan fem år tillbaka gjort det som Jönsson frågar om, vi har i våra budgetunderlag bett regeringen om ett utvidgat uppdrag med fokus på att förmedla verktyg som hjälper medborgare i hela landet att bygga sin världsbild på saker som är sanna och som kan hjälpa oss alla att undvika att bli någon annans lydiga redskap i en påverkanskampanj.

Demokratilabb

Det museet vill komma åt är det jag tycker är viktigast i Jönssons text, hur kunskap som sammanhållande element måste fortsätta vara den utgångspunkt som hjälper oss individer att vara ansvarstagande medborgare för att vi ska bevara och utveckla vår demokrati. Och då är det dags att gå till regeringsformens första paragraf:

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

Om all makt utgår från oss alla, måste vi alla också ta ansvar och försäkra oss om att vår åsiktsbildning faktiskt är fri så att vi kan utgå från kunskap och korrekt information och inte från manipulativ propaganda och desinformation som vill så split och osäkerhet när vi agerar som medborgare eller går till val. Det vill Arbetets museums Demokratilabb hjälpa till med.

Vi har än så länge inte fått regeringens uppdrag men i och med att vi det senaste året fått med oss arbetsmarknadens parter i satsningen så ser det ljusare ut. LO, TCO, SACO, Arbetsgivarverket, SKR och Svenskt Näringsliv tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar har alla slutit upp bakom museet i syfte att få ut våra utställningar till arbetsplatser och platser där människor arbetar i hela landet. Vi vill komma ut med små utställningar som blir kunskaps- och samtalsunderlag till större arbetsplatser, sjukhusfoajéer och köpcentrum i frågor som ytterst rör demokratins bevarande. Utställningarnas slutprodukt är de samtal som startar i arbetsgrupper, kompisgäng och familjer. De samtalen kommer att handla om tillit, folkstyre och varför vi faller för smart förpackad propaganda – saker som det är livsviktigt att många i Sverige pratar om.

Vill ha uppdraget

Det Arbetets museum fokuserar på är verktyg, inte pekpinnar. Om utställningarna det minsta upplevs som att en politisk korrekt elit från Stockholm berättar för folk i landet vad de ska tycka så är vi rökta. I stället är det just budskapet om att vi alla vill bygga vår världsbild på saker som är sanna som står i centrum för satsningen. Att vi samverkar med arbetsmarknadens parter garanterar både geografisk och social räckvidd samt balanserade budskap.

Därmed är svaret tydligt, vi vill gärna ha uppdraget, nu får vi hoppas att regeringen vill ge det till oss också.

—–
Niklas Cserhalmi är direktör för Arbetets museum i Norrköping sedan 2011. Han är även sedan 2021 ordförande för branschorganisationen Sveriges Museer.