Museets folkbildande roll: en entusiastisk kontextskapare

Detta är tredje inlägget i Museer & omvärlds essästafett om MIK, medie- och informationskunnighet. Läs det tidigare inläggen här. Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.

Danskarna älskar opera, de vet bara inte om det än! Det var andemeningen i de intervjuer Kasper Holten gav när han tillträdde som chef för Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Rättframt, optimistiskt och med självförtroende argumenterade Holten alltså för att opera är en folklig och tillgänglig konstform som folk uppskattar så fort de ger den en chans. 

Problemet är inte att folk inte älskar opera, menade operachefen. Ej heller att de inte blir berörda av musiken och dramats stora känslor, utan att publiken inte reflekterar över att det är just opera de hör, när film, reklam eller sportevenemang använder arior, duetter eller körverk som tonsättning. 

Genom att formulera utmaningen på detta vis – att danskarna ännu inte vet att de älskar opera – blir lösningen en annan än om problemet vore att de inte förstår opera. 

Det är lätt att se hur det senare skulle kunna leda till idéer om att “uppdatera” operor för en ung publik genom att förlägga handlingen till moderna arbetsplatser, klämma in referenser till Tinderdejtande eller tvinga sopraner att framföra arior med en MacBook under armen. Resultatet skulle bli så cringe att till och med medelålders skulle kunna förstå det. Ty när som så ofta när finkultur förflackas är orsaken bristande självkänsla och resultatet blir lätt ängsligt, svajigt eller pajigt.

Nej, med rätt problemställning blir lösningen på problemet att förbättra folkets allmänbildning på operaområdet. Och vad kan väl vara skojigare att hjälpa någon som inte ännu vet att hon älskar något att lära henne just det? 

Var ska vi börja? Visste du exempelvis att alla “låtar” i en opera är döpta efter inledningsfrasen? Eller att handlingen alltid stannar upp när det är dags för en aria? Förklaringen är att de är frusna ögonblick – det är i ariorna sångarna uttrycker allt deras karaktärer känner i stunden, men de innehåller aldrig någon handling. 

Janai Bugger i rollen som Pamina i ”Trollflöjten” på Metropolitanoperan i New York.

All action finns istället i recitativen, talsången. Istället för att sjunga en vacker, noga uttänkt melodi, följer sångaren rytmen i det talade språket. Det handlar om att få fram orden så snabbt och tydligt som möjligt för att publiken ska förstå vad som händer. Att det heter just recitativ är inte viktigt, men det är roligt att känna till, eller hur?

Jag nämner detta för att exponera dig för entusiasmens betydelse för att fånga någons uppmärksamhet, och för att därigenom påminna dig om betydelsen att kunna kontextualisera sin kunskap. Minns detta om arior och recitativ nästa gång du ser en opera och notera hur det förändrar uppfattningen. Där är skillnaden mellan en monter på ett museum som har en skylt och en som saknar det. Om skylten dessutom hjälper dig avkoda det du ser eller anspelar på hur synen på en händelse förändrats över tid, så är i alla fall jag fast.

Precis som ett museum

Som tur är älskar svenskarna allmänbildning, och det är faktiskt  något jag vet. Varför skulle annars mer än en halv miljon söka sig till allmänbildningstjänsten Vad Vi Vets innehåll varje månad? Det innebär att Vad Vi Vet, som jag grundade 2018, har lika många besökare varje månad som Nationalmuseum har på ett helt år. Är det att jämföra äpplen och päron? Inte nödvändigtvis. Vad Vi Vets recept är enkelt: inga åsikter, inga spekulationer, bara vad vi vet (därav namnet!). Precis som ett museum. 

Folk behöver dock inte komma till oss. Man kan få Vad Vi Vets förklaringar som nyhetsbrev i sin inbox, som avsnitt i sin poddspelare eller som innehåll på alla sociala plattformar. (På Facebook har Vad Vi Vet ungefär lika stor publik som SVTs eller TV4s Nyheter.) 

Hemligheten är inte särskilt hemlig. Vi ger folk nytta, inte nyheter. Vi förklarar sammanhangen, från hur julbordstraditioner skiljer sig på olika platser i vardagen till bakgrunden till Israel-Palestina-konflikten, från hur mycket din hund sover varje dag till jästens betydelse i vardagen, från varför man blir sugen på pizza när man är bakfull till grejen med just opera. 

För att uttrycka det annorlunda: vi ger dem kontexten svenskarna älskar, många visste bara inte om det innan.

Eller så här: vi gör bara det som bra museer gör bra. Det gladde mig därför att höra att medie- och informationskunnighet ännu är ett relativt obekant ämne inom museisektorn, då jag anser att personalen istället ska ägna sig åt att värna sin entusiasm,  kontextualisera sin kunskap. 

Den vänliga vägledaren

Om man som Vad Vi Vet kan lyckas med att förmedla sammanhang till människor som befinner sig i ett digitalt flöde som tycks skapat för att bryta igenom koncentrationens murar, tänk vad man då inte kan göra när med de som söker upp en fysisk plats för att lära sig saker innanför dessa murar!

Det bekymrar mig därför att pilen tycks utrotningshotad på museerna, denna vänliga vägledare som hjälper besökarna att förstå hur utställningskuratorn organiserat en utställning. Dess frånvaro vittnar om en bristande självsäkerhet, en missriktad oro för att besökarna ska bli kränkta över att någon säger åt dem hur de ska gå, kanske? Resultatet är en tiktokifieringen av museieupplevelsen, besökare som vandrar planlöst i alla möjliga riktningar och låter sig styras och störas av impulser, berövade vägledning av en kronologisk ordning, en sortering efter epoker eller varför inte hur en viss geografi påverkat ett visst skeende. Nationalmuseums stora utställning om Hanna Hirsch Pauli var underbar så när som pilbristen, som gjorde att man lämnade med en vag känsla av att man blivit snuvad på vägledning, på tidsaxel och utveckling. Därifrån är steget inte långt ifrån att tänka att konstutställning nog inte är för mig, eftersom jag inte riktigt fattar.

Svenska folket älskar nämligen att förstå sammanhang. När jag gjorde en Reel om varför fjärde svensk slutat med nyheter (brist på kontext var ett av skälen) så spreds den brett. Poängen är att det inte var en MIK-video om hur information skapas, hur medier fungerar eller hur de påverkar oss och vår demokrati, utan en kontextualisering av fakta. Närmare 1,4 miljoner svenskar har sett videon vid det här laget. Det är lika många som besökte Skansen under hela 2024.

Jag berättar det eftersom jag tänkte bli chef för Skansen en dag. Inte nu, men någon gång i framtiden. Eftersom deras vägvisningar redan är föredömliga ska jag ägna dagarna åt att berätta för alla, entusiastiskt, om vikten av att känna till vår historia för att lära känna oss bättre, om hur berättelserna om oss själva skapats, hur de spritts och hur de påverkar oss och vår självuppfattning. Rätt använd är Skansen precis som alla andra museer, en instruktionsbok till oss själva.

Det kommer svenskarna älska. De vet bara inte om det än.

—–
Per Grankvist är journalist, författare och föreläsare. Han har bland annat skrivit böckerna ”Lögnarna” (2016) och ”Den stora bubblan – hur tekniken formar vår världsbild” (2018). Han grundade allmänbildningstjänsten Vad Vi Vet 2018.