Så tycker museerna om förslaget till kulturkanon

Efter två års arbete kunde Lars Trägårdh i tisdags presentera ett förslag till en kulturkanon för Sverige, som han och hans kommitté tagit fram. I förslaget föreslås bland annat ett nätverk för museer och kulturarvsinstitutioner, särskilda medel till länsmuseerna för att sprida kanonen samt en permanent kanonutställning på Nordiska museet.

Men hur kommer en svensk kulturkanon, så som den föreslås, påverka museernas arbete? Vi frågade fem museichefer, en avdelningschef och en museolog.

Sanne Houby-Nielsen, styresman och VD, Nordiska museet

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanonen kommer få för landets museer?
– Jag tror att det kommer att ha betydelse i den mening att vi blir tvungna att komma igång och våga prata om vad det egentligen är för historia och kultur vi har i Sverige och Norden. Det är en nödvändig fråga för oss som museer att ständigt jobba med, att vi som professionella institutioner inte ser det som något farligt. Vi har jobbat under sex år med utställningen Nordbor, det handlade inte bara om att ställa ut stolar och bord och porslin utan att visa vilka de människor som använde möblerna var. På Nordiska museet märker vi att både turister och de som på olika sätt representerar andra länders värderingar är tacksamma för att de får en introduktion till Norden och Sverige. Vi är naiva om vi tror att folk redan vet.

Oavsett om man kallar det en kanon eller nycklar in i vår kultur och historia är det viktigt att de inte blir till vapen, att man inte säger ”det här är min kultur, inte din”. Det är intressant med mottagandet, att vissa är kritiska och andra positiva. Redan nu börjar vi diskutera, det är intressant. Men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att skapandet av en kanon inte skiljer sig så mycket från hur vi skapar en utställning. Man måste göra ett urval. Det stimulerar tankarna. Och om det är något som saknas får man lägga till det längre fram.

LÄS ÄVEN: Nederländernas kanon visas på museum -Riksantikvarieämbetet

Hur kulturkanon i Danmark har påverkat museerna kan jag inte riktigt uttala mig om. Men museerna behöver vara tillräckligt duktiga för att inte hamna i den nationalistiska fällan. Och det ser jag inte heller något tecken på här.

Nordiska museet föreslås husera en permanent kanonutställning. Är det rätt plats för en sådan utställning?
– Jag tycker att det är roligt att vi framhålls, att man ser att vi har de erfarenheter vi har. Det är andra syften med en sådan utställning än med Nordbor, men en liknande process. Vi får se hur det landar.

Men vi kände inte till att vi skulle lyftas fram i förslaget på det sättet, det kom som en överraskning. Vi är 500 procent beroende av entréintäkterna, så för att en kanonutställning ska kunna bli av måste man lösa det ekonomiskt, både sett till produktionen och hur inträdet ska hanteras.

Frågan om armlängds avstånd har flera gånger lyfts fram som ett hinder för ett kanonprojekt. Innebär utredningens förslag om en oberoende kanonstiftelse att detta problem är löst, eller finns det fortfarande risker för politisk styrning?
– Jag upplever att vi som stiftelsemuseum har goda möjligheter att hålla armlängds avstånd. Det är en fördel med en stiftelse, det är stadgarna som är styrande. Vi kan bara ta uppdrag utifrån vår egna stadgar. Regeringen kan styra Nordiska museet genom att strypa finansieringen eller stödja oss ekonomiskt. Men det innehållsliga arbetet bestämmer vi själva. Och ska vi husera en kanonutställning är det viktigt att det är vi som får vara tongivande. Jag har aldrig upplevt att det varit ett problem.

Niklas Cserhalmi, museichef för Arbetets museum i Norrköping och ordförande i Sveriges museer

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanon kommer få för landets museer?
– I en tidigare text om regeringens kulturkanon funderade jag på om den skulle bli ett verktyg för inkludering eller exkludering. Idag ser jag att utredarna med bland andra Karin Sidén och Gunilla Kindstrand landar i ett allvarligt försök till inkludering och att de gjort ett alldeles utmärkt och stimulerande jobb.

Som medborgare är mina favoriter i hundralistan särbeskattning och 1974 års regeringsform (med 1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.). Som agrarhistoriker är jag särskilt förtjust i att storskiftet (som inleder den agrara revolutionen, som leder till det moderna Sverige) ingår i listan. Och som museichef för Arbetets museum gläder jag mig åt att Saltsjöbadsavtalet inkluderas och naturligtvis åt att Industrilandskapet i Norrköping finns med. Att dessa företeelser ingår i kanonlistan är överraskande och mycket glädjande. Om det ska delas ut betyg så tycker jag att utredarna får stora A.

Men jag tycker att kulturministerns ”eller ens om den ska användas” sätter fingret på kanonutredningens problem. Vad ska vi ha den till? Ett direkt svar på frågan om vilken betydelse denna kulturkanon kommer få för landets museer beror på om det tillförs resurser eller ej. Utan resurser att göra jobbet för blir svaret att kulturkanonen inte kommer spela någon roll alls.

Utredningen föreslår att det inrättas en oberoende kanonstiftelse som bland annat får i uppdrag att skapa ett nätverk för museer och kulturarvsinstitutioner i hela landet. Skulle det vara intressant för ditt museum att ingå i ett sånt nätverk? Och hur tror du att museisektorn överlag ställer sig till att delta?
– Jag tror inte att en kanonstiftelse kommer leda till att museernas situation eller besökarnas upplevelser förbättras. Museerna gör redan kanonjobbet; allt det som listan inkluderar berättar landets tusentals arbetslivsmuseer, hembygdsgårdar, konstmuseer samt natur-, teknik- och kulturvetenskapliga museer om. Museerna finns i ett finmaskigt nät över hela landet. Vi når lågt räknat 30 miljoner besökare varje år i hela landet med angelägna och inkluderande program, visningar och utställningar.

Det regeringen vill med en kulturkanon – inkludering och bildning –  överlevererar vi redan fett mycket på. Men på grund av tids- och resursbrist i skolan har vi har tappat eleverna. En verkligt givande inkluderande och bildande reform vore att sikta på att föra samman landets fantastiska museer med landets skolelever igen. Ett kommande kanonarbete som kan användas för att locka elever till museerna igen vore stort. Till det behövs det resurser.

Utredningen bygger på en idé om frivilligt samarbete från museernas håll utan några ersättningar eller liknande. Kan du, givet museernas redan ansträngda ekonomiska situation, se fördelar för museisektorn att delta i sådana samarbeten?
– Samverkan är a och o. En bransch som vår som idag pressas ekonomiskt och resursmässigt, där vi inte förmår underhålla våra byggnader och behålla personal, riskerar att börja konkurrera inbördes om krympande resurser. Vi ska istället samverka för att öka våra resurser. Museerna idag är maximalt efterfrågade och minimalt finansierade. Om kanonarbetet leder till ökad samverkan som leder till ökade resurser är det naturligtvis bra. Men de signaler vi får från regeringen idag är att kulturen ska göra mer för mindre – det funkar inte nu och det kommer med tiden funka allt sämre.

Anna Källén, professor i museologi vid Umeå universitet

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanon kommer få för landets museer?
– Det är ett anmärkningsvärt uttalande – särskilt i ljuset av de storslagna politiska ambitioner om att forma en nationell gemenskap och fostra goda medborgare som tidigare har uttalats. Kulturministerns uttalande, liksom presentationen av den ”ostyrige” professorn som har lett utredningen, tolkar jag som ett försök att ta kontroll över debatten och skifta fokus mot innehållet i verkslistan som en ”produkt” och samtidigt rikta blicken bort från de politiska ambitioner som genomsyrar hela projektet.

Kulturkanons främsta betydelse för landets museer handlar inte om Pippi Långstrumps eller pappaledighetens förekomst på listan, utan om den kraftiga svängning i svensk kulturpolitik som kanonprojektet representerar. Betänkandet föreslår en omfattande styrning av landets kulturliv genom öronmärkt finansiering och föreskrivna utställningsprojekt som utgår från kanon – inte bara som lista, utan som ett projekt med en tydlig politisk ambition. Vi ser i kanonprojektet ett nationellt gemenskapsideal som på många sätt påminner om 1800-talets och det tidiga 1900-talets fostran av medborgarna till ett ’folk’ med en enda nationell historia och ett enda gemensamt ideal.

LÄS ÄVEN: ”En kraftfull och kortsiktig kulturkanon kan skapa problem” -Riksantikvarieämbetet

Vi ser här också den politiska maktens ambition att definiera en sådan nationell essens och kontrollera medborgarnas kulturella fostran – och det är den svängningen som är av avgörande betydelse för landets museer. Därför bör vi inte låta oss förvillas av den flexibla jargongen och flamsiga tilltalet på presskonferensen. Av de senaste årens händelser i världen borde vi ha lärt oss att farlig politik och omnipotenta ambitioner också kan komma klädda i clownkostym.

Frågan om politikens armlängds avstånd till kulturen har flera gånger lyfts fram som ett hinder för ett kanonprojekt. Innebär utredningens förslag om en oberoende kanonstiftelse att detta problem är löst, eller finns det fortfarande risker för politisk styrning?
– Vid presskonferensen sa kulturministern att arbetet med att ta fram kulturkanon hade utförts med ”dubbelt armlängds avstånd”. Det hade varit skrattretande, om det inte var för den häpnadsväckande urvattningen och bristen på respekt för denna grundläggande princip i svensk kulturpolitik.

Utan tvekan är kulturkanonprojektet ett försök till politisk styrning av kulturen, vilket syns tydligt i betänkandets förslag om kanon-inriktade föreskrifter och öronmärkta medel. Oavsett vad vi tycker om de politiska partier som har makten bör vi alltid vara uppmärksamma på politisk styrning som presenteras som neutral och opolitisk. Genom att utse en utredare som använder sin akademiska titel som alibi för att använda utredningen för att driva igenom sina egna ståndpunkter om nationell identitet och ideal om nationell fostran (som också går tydligt i linje med delar av Tidöpartiernas politik), kringgås snabbt principen om armslängds avstånd.

Den ”oberoende” kanonstiftelsen kan lätt komma att präglas av samma problematik, både genom aktiv utnämning av samtänkande ledamöter, samt avhopp och avståndstaganden från oliktänkande experter och institutioner. Det är därför viktigt att ”armlängds avstånd” inte blir ett urvattnat signalord som kan stämplas på valfri politiskt driven verksamhet, utan att vi fortsätter att värna om de värden om partipolitiskt oberoende kunskap och expertis som finns i begreppet.

Nordiska museet föreslås husera en permanent kanonutställning. Är det rätt plats för en sådan utställning? Var skulle du helst se en kanonutställning? 

– Det är svårt att se en direkt beställning (till Nordiska museet eller något annat centralmuseum) om att husera en permanent kanonutställning som förenligt med principen om armlängds avstånd. Det borde bara kunna ske om Nordiska museet själva initierar en sådan utställning och står helt fria att visa kanonprojektet i det ljus de själva finner lämpligt.

Det finns många exempel på användningen av nationella museer för att skapa ”kanonutställningar” – med olika politiska färger, från Nazi-Tyskland och Sovjetunionen till dagens totalitära regimer, till exempel i Ryssland. Museologisk forskning har visat hur snabbt ett politiskt påbud om att ena nationen genom museiutställningar kan skifta, från en till synes ofarlig retorik om ”inkludering” och ”bildning” till ren propaganda. Bland mina forskarkollegor i museologi i Umeå är vi flera som har erfarenhet av att ha levt och arbetat i totalitära samhällen i olika delar av världen. Med grund i de erfarenheterna är vi bekymrade över den utveckling vi ser i Sverige idag. Vi hoppas att den fortsatta debatten kommer att ha den kritiska blicken riktad mot kanonprojektet som helhet, och försvara grundläggande principer om det stora samhälleliga värdet av en fri kultur och museiverksamhet på armlängds avstånd från politiken.

Nils Harnesk, chef för Samlingsavdelningen, Norrbottens museum

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanon kommer få för landets museer?

– Det är ganska märkligt att regeringen, som lagt åtta miljoner och tre års arbete på detta, inte vet hur den ska användas eller om den ens ska användas. Kanske för att de tvingats göra detta på grund av Sverigedemokraternas krav på det i Tidöavtalet? Det är inget av de andra regeringspartierna som har drivit denna fråga. Så kulturministerns svar visar kanske att det inte finns någon riktig vilja från regeringen att göra något vettigt eller beständigt av det.

Jag tror att den här kulturkanonen kommer få liten eller ingen betydelse alls för landets museer. Vi har museilagen som ger oss ett avgörande inflytande över vår verksamhet och armlängds avstånd till politiken. För museer i norra Sverige finns det väldigt lite att arbeta med i kulturkanonen. Vår historia, våra regioners kultur och urfolket samerna och de nationella minoriteterna synliggörs i väldigt liten utsträckning. Visst kan vi lyfta fram Johan Turi eller Harsprångets vattenkraftverk. Men samtidigt finns det en massa andra saker som vi tycker är viktigare att berätta om, både platser, förhistoria, kulturmiljöer, enskilda händelser och verk.

Med tanke på att mycket av vår del av Sverige fick sin historieskrivning i stora delar efter 1975 så är den här kulturkanonen såklart mer ett problem än användbart verktyg. Sen måste man ju fråga sig vad som händer med den fria och obundna bildningen när staten börjar bestämma vilken bildning som ”främjar gemenskap och inkludering” när den samtidigt exkluderar så otroligt mycket annat.

SD:s kulturpolitiske talesperson utbrast lyckligt: ”Det är en bekräftelse för den öppna nationalism som jag och Sverigedemokraterna står för.” Är det den sortens styrning vi vill ha för det svenska bildningsarbetet? Indoktrinering?

Utredningen föreslår att det inrättas en oberoende kanonstiftelse som bland annat får i uppdrag att skapa ett nätverk för museer och kulturarvsinstitutioner i hela landet. Skulle det vara intressant för ditt museum att ingå i ett sånt nätverk? Och hur tror du att museisektorn överlag ställer sig till att delta?
– Jag ställer en motfråga. Varför skulle vi ingå i ett nätverk för en kanon som mer eller mindre saknar relevans för vårt län? Vårt uppdrag är att förmera och förmedla vårt läns historia till medborgarna i Norrbotten. Som jag skrev i svaret på den första frågan finns det ytterst lite i den svenska kulturkanonen som representerar Norrbottens mångfald och del av ”nationens historia”. Varför skulle vi då göra oss till en megafon för ett sådant arbete? Jag kan såklart inte svara för hur museisektorn resonerar i denna fråga, men utifrån samtal med kollegor i sektorn är min bedömning att det finns en stor tveksamhet till detta.

Frågan om politikens armlängds avstånd till kulturen har flera gånger lyfts fram som ett hinder för ett kanonprojekt. Innebär utredningens förslag om en oberoende kanonstiftelse att detta problem är löst, eller finns det fortfarande risker för politisk styrning?
– Nej. Förslaget i utredningen är att stiftelsen ska bildas av staten. Staten blir alltså stiftare, ytterst regeringen. Vem utser ledamöter i en statlig stiftelse? Det borde ju rimligen vara regeringen, för så är det i de flesta statligt bildade och förvaltade stiftelserna. Har man den makten så finns det inte någon armlängds avstånd. Visst, stiftelseförordnandet kan sätta gränser för vad styrelsen kan göra, men det säkerställer inte något oberoende. Om regeringen bestämmer sig för att utnämna en styrelse som har ”rätt åsikter” så får vi också en politisk styrning. Det är bara att titta på hur Trump använder utnämningar i amerikansk politik och förvaltning.

Kommittén föreslår att 20 miljoner ska öronmärkas för ett särskilt stimulansbidrag till ”länsmuseer och andra regionala kultur- och kulturarvsaktörer” i syfte att möjliggöra regionala kanonprojekt. Hur ska dessa pengar användas, tycker du?
– Det är signalpolitik. Samtidigt som regeringen drar ned på de statliga kulturanslagen, skär ned på anslagen till folkhögskolor och studieförbund så vill de att samma parter ska lockas att göra kanonprojekt med öronmärkta pengar. Enligt Myndigheten för kulturanalys finns det uppåt 1 500 museer, 2 000 hembygdsföreningar och 154 folkhögskolor i Sverige. Det säger sig självt att 20 miljoner inte är mycket pengar om det ska fördelas på så många aktörer samtidigt som staten tar anslag ifrån dem med andra handen. Jag skulle hellre ha sett att Återstartsutredningens betänkande återupplivas. Den utredningen föreslog 800 miljoner kronor över tre år för digitalisering av det svenska kulturarvet. Det hade gjort verklig skillnad för tillgängligheten till det svenska kulturarvet.

Åsa Marnell, chef på Historiska museet

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanon kommer få för landets museer?

– Generellt tror jag att kulturkanon kan få en viss påverkan på exempelvis museernas utåtriktade arbete, eftersom vissa verk och teman har lyfts fram. Även om museernas grunduppdrag inte förändras, kan kanonlistan påverka vilka verk som anses ”kanoniska” och därmed prioriteras i utställningar och pedagogiskt arbete. Det finns en möjlighet att stärka bildning och samhällsdialog – fast bara om museerna behåller sitt oberoende, kritiska roll och uppdrag att främja den demokratiska samhällsutvecklingen.

Utredningen föreslår att det inrättas en oberoende kanonstiftelse som bland annat får i uppdrag att skapa ett nätverk för museer och kulturarvsinstitutioner i hela landet. Skulle det vara intressant för ditt museum att ingå i ett sånt nätverk? Och hur tror du att museisektorn överlag ställer sig till att delta?
– Museisektorn är sannolikt splittrad i frågan – vissa ser möjligheter till ökad synlighet och samarbete, medan andra är oroade över politisk styrning och bristande resurser. Självständighet och tydliga syften är avgörande för att ett sådant nätverk ska vara meningsfullt. Varför inte använda redan existerande nätverk, till exempel centralmuseernas samarbetsråd och länsmuseernas motsvarighet, och utveckla dem.

Nordiska museet föreslås husera en permanent kanonutställning. Är det rätt plats för en sådan utställning? Var skulle du helst se en kanonutställning?

– Placeringen beror på utställningens syfte och innehåll. Ett annat alternativ är att utveckla en turnerande utställning med fokus på bildning och samhällsdialog som kan visas på många platser i landet, alltifrån på kulturhus, bibliotek eller museer. Det viktiga är att utställningen är tillgänglig, inkluderande och pedagogiskt genomarbetad.

Kommittén föreslår att 20 miljoner ska öronmärkas för ett särskilt stimulansbidrag till ”länsmuseer och andra regionala kultur- och kulturarvsaktörer” i syfte att möjliggöra regionala kanonprojekt. Hur ska dessa pengar användas, tycker du?
– Pengarna bör användas till att stärka lokala initiativ som främjar bildning, inkludering och kulturarv – gärna i samverkan med konstnärer, skolor och civilsamhället. Det är viktigt att medlen inte bara går till att följa en nationell lista, utan att skapa meningsfullt innehåll som engagerar lokalsamhället så att diskussionen om kultur och historia kan hållas levande. Det är också viktigt att det tillförs nya medel och att finansiering inte görs genom omfördelning. De regionala museerna har en mycket ansträngd ekonomi redan nu.

Henrik Borg, museichef, Regionmuseet Skåne

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanon kommer få för landets museer?
– Jag menar att landets museer redan utgör den kulturella infrastruktur som stödjer den medvetenhet som kanon syftar till att åstadkomma. Jag tror att genom att utveckla och stärka museernas verksamhet kommer man längre och bredare än genom en kanon men jag har också förstått att en kanon efterfrågas av många som en ingång till kulturarv inte minst som en inbjudan till ett större kulturellt medvetande. Att man genom en kanon skulle komma förbi det faktum att det krävs en ekonomisk satsning på museerna för att möta allmänhetens intresse och skolornas behov tror jag bara är en tom förhoppning. Alltså det intresse kanon kan ha skapat kan snabbt klinga av om det inte följs upp med ökade resurser.

LÄS ÄVEN: Museipanelen – om immersion, en svensk kulturkanon och hållbarhet underifrån -Riksantikvarieämbetet

Ett dilemma kan vara att kanon fokuserar på en tidsperiod före 1975 vilket riskerar att känslan av identifikation och samhörighet blir svagare för de som är yngre eller har etablerat sig i landet senare, än om man kunnat förhålla sig friare i tid. Med det sagt så krävs någon form av distansering i tid för att vi ska kunna relatera till själva kulturarvsbegreppet.

Utredningen föreslår att det inrättas en oberoende kanonstiftelse som bland annat får i uppdrag att skapa ett nätverk för museer och kulturarvsinstitutioner i hela landet. Skulle det vara intressant för ditt museum att ingå i ett sånt nätverk? Och hur tror du att museisektorn överlag ställer sig till att delta?
– Alltså jag är lite oklar över vad man menar, det finns redan en mängd värdefulla nätverk och ett intensivt kunskapsbytande mellan museer. Jag förstår önskan om nätverk som att man inte riktigt känner till den verksamhet man vill utveckla eller att det är nätverk för just frågan om kanon? I vilket fall är inte kanon förlösande för grubblande museitjänstemän om vilka perspektiv man bör lyfta. Det jag önskar är ett tätare samarbete med forskningen, de vi har ger oss mycket men vi önskar förstärka möjligheterna att genom forskare granska och utveckla verksamheten.

Nordiska museet föreslås husera en permanent kanonutställning. Är det rätt plats för en sådan utställning? Var skulle du helst se en kanonutställning?
– Det är ett fint museum med en lång kontinuitet, god kunskapsnivå och forskarkompetens. Säkert kommer Nordiska att göra en god insats men det jag vänder mig mot är en permanent utställning på en plats. Mitt förslag är istället att man skapar en mobil utställning som kan cirkulera i landet och både ge och samla perspektiv på det svenska kulturarvet genom en interaktivitet. En referensgrupp skapas av en bredd av museer med skilda uppdrag som tillsammans fångar samhällets historiska mångfald. Att låsa fast utställningen på en plats är olämpligt, oaktat den kompetens som finns på Nordiska museet.

Kommittén föreslår att 20 miljoner ska öronmärkas för ett särskilt stimulansbidrag till ”länsmuseer och andra regionala kultur- och kulturarvsaktörer” i syfte att möjliggöra regionala kanonprojekt. Hur ska dessa pengar användas, tycker du?
– Vi skulle använda det som en kompensation för de neddragningar vi fått från regionen och staten de senare åren. Vår personalstyrka har minskat de senaste tio åren samtidigt som utmaningarna stegrats men såklart ser ekonomin olika ut över landet och kommittén kan förstås inte ha kännedom om det. Jag tror att en förstärkning av den digitala kompetensen skulle öppna för en bättre dialog mellan museerna och omgivande samhälle och en ökat deltagande i urval och undersökning skulle kunna nås.

Patrik Steorn, museichef, Göteborgs konstmuseum

”Det är alldeles för tidigt att säga hur den ska användas, eller ens om den ska användas”, sade Parisa Liljestrand vid presskonferensen om en svensk kulturkanon. Om förslaget går igenom, vilken betydelse tror du att kanon kommer få för landets museer?
– Urvalet av verk, händelser, lagstiftning och fenomen kan säkert användas som ingångar till en bredare kontext med närliggande verk, aktörer, nätverk, tidsanda och ideologiska strömningar. Egentligen är det ju ett synsätt som många museer arbetar med sedan länge – att låta enskilda föremål och händelser berätta om något större och sätta dem i perspektiv. Listorna är förstås ett snävt utsnitt som till största del består av rätt välkända verk, så jag ser kanske inte omedelbart att just detta urval skulle ha någon större effekt för verksamheterna på landets museer.

Att konst, kultur och sakkunskap är utmärkta utgångspunkter för att skapa bildning, fördjupning, tilltro till samhället och meningsfyllda mötesplatser är väl bekant för museivärlden, min uppfattning är att vi jobbar så redan idag. Kan en kanon fungera som en referensram som ytterligare kan stärka museernas samverkan med exempelvis skolor, bildningsförbund och ideella organisationer vore det förstås utmärkt, men alla de förslag till användning och fortlevnad som utredningen innehåller kommer att behöva preciseras mer.

Utredningen föreslår att det inrättas en oberoende kanonstiftelse som bland annat får i uppdrag att skapa ett nätverk för museer och kulturarvsinstitutioner i hela landet. Skulle det vara intressant för ditt museum att ingå i ett sånt nätverk? Och hur tror du att museisektorn överlag ställer sig till att delta?
–Jag har en känsla av att innehållet i den svenska kulturkanon är för snävt för att räcka till för ett separat nätverksforum. Merparten av det som omnämns i kulturkanon skulle jag tro redan finns med i utställningar, samlingar, presentationer och programverksamhet, på ett eller annat sätt. Att nätverka med andra museer och institutioner är givetvis alltid givande, men att vi gemensamt skulle orkestrera en samordnad presentation av svensk historia känns inte helt realistiskt. Sammantaget kan man nog säga att museerna redan idag lyfter fram mångfalden i nationens historia, utifrån publikens intressen och professionens expertis.

Utredningen bygger på en idé om frivilligt samarbete från museernas håll utan några ersättningar eller liknande. Kan du, givet museernas redan ansträngda ekonomiska situation, se fördelar för museisektorn att delta i sådana samarbeten?
– Samverkan är oerhört viktig för museernas och kulturlivets framtida utveckling, och sker redan utifrån branschens behov, men frågan är om det är kulturkanon som ska utgöra grunden? Utifrån det ekonomiska läget tänker jag att det snarare handlar om frågor kring publikutveckling, samlingsförvaltning, kompletterande finansiering, beredskap, rollen som fri kulturaktör etc. Det finns behov av verksamhets- och metodutveckling inom många områden, så det är inte självklart att det är just samverkan kring kulturkanon som skulle behöva prioriteras.

Frågan om politikens armlängds avstånd till kulturen har flera gånger lyfts fram som ett hinder för ett kanonprojekt. Innebär utredningens förslag om en oberoende kanonstiftelse att detta problem är löst, eller finns det fortfarande risker för politisk styrning?
– En oberoende stiftelse skulle kunna vara ett steg i rätt riktning. Men det viktiga är ambitionen att framhålla betydelsen av armlängds avstånd, vilket är grundläggande för att behålla museernas trovärdighet. Men samtidigt har ju själva idén om en nationell kanon blivit politiskt laddad. Även om det etableras en stiftelse kan det finnas förväntningar från politiskt håll på vilket innehåll som ska lyftas fram. Jag är alltså inte säker på att en stiftelse löser frågorna kring användningen av en kulturkanon, men om en sådan upprättas är det helt centralt att upplägget präglas av transparens, brett deltagande och respekt för branschens professionella kompetens.

Av Fredrik Emdén och Daniel Strand