Lisa Nilsen på plats i Florens för några år sedan, stående under två skyltar på Piazza di Santa Croce. Den understa markerar hur högt vattnet steg när floden Arno svämmade över år 1557. Den övre hur högt vattnet steg 1966. Foto: (CC BY)

Stärkt behov av räddningsplaner med ändrat klimat

KRÖNIKA. Det är hög tid för museerna att ta fram ordentliga räddningsplaner, skriver Lisa Nilsen, specialist på förebyggande konservering, i sin krönika. Och när räddningsplanerna väl är klara så måste de tas fram och vädras – ofta.

Sensommar. IPCC:s nysläppta rapport. Nyheter från när och fjärran som når oss om översvämningar och bränder. Det är väl få av oss som inte funderar på klimatförändringarna emellanåt. Vad som inte alltid uppmärksammas i mediereportagen är emellertid de kulturvärden som också går förlorade i samband med alla olyckorna. Vem ska hinna rusa till museet och rädda föremål från förstörelse när det egna hemmet är i fara? Hur ska den lokala räddningstjänsten kunna prioritera kulturarvet när liv står på spel?  

Nu, om inte förr, måste museerna skaffa ordentliga räddningsplaner, ja helt enkelt göra sin riskanalys. Det går inte att säga att det inte har hunnits med, inte kunnat prioriteras. All information finns. Många kommuner har kartor på översvämningsscenarion, de finns ofta att hämta på kommunens hemsida.  Och mina favoriter när det gäller förebyggande arbete är alltid beredda att bistå med tips: försäkringsbolagen och räddningstjänsten. De förra vill ju förstås slippa betala ut pengar och de senare föredrar att sova på nätterna utan utryckningar. Räddningstjänsten vill så klart inte göra jobbet åt museerna, men min erfarenhet säger att de gärna tittar in och kommenterar de räddningsplaner som museerna gör. En gammal kollega till mig påpekade att brandmän gillar bullar. Bjud in dem bara.  

Utgå från personalens erfarenheter

Litteratur finns, en masse, även på svenska och anpassat till svenska förhållanden. På årets digitala version av Museernas vårmöte fanns det programpunkter om just riskanalys och om vikten att skaffa ordentliga planer. Kunskapen finns alltså där. I kombination med era egna riskanalyser kan det bli ändamålsenliga, tydliga planer.  

En gång bad jag om att få se en räddningsplan som gjorts av en konsult. I pärmen med räddningsplanen som kulturinstitutionen i fråga betalat mycket pengar för, hittade jag en hel del kopior om räddningsplaner som tagits från nätet, några av dem var jag själv författare till. Jag tyckte att planen var ganska värdelös – den saknade förankring och konsulten hade inte samtalat med personalen eller gått runt med dem i lokalerna. Ja, ibland görs hela räddningsplanen av en konsult. Jag skulle avråda från det. Inte på grund av att de inte kan sin sak. Men en räddningsplan måste utgå från personalens erfarenheter. Kalla för all del in konsulter för just konsultation. Som de experter de är, kan de undervisa, vägleda och lotsa museet till bra säkerhetsarbete. Ibland behövs det verkligen någon utifrån som påpekar det uppenbara, hemmablindhet är vanligt i de flesta branscher. Men planen måste så att säga vara en egen produkt. Riskanalysen måste göras av eller tillsammans med museets egen personal. Man kan börja i det enkla – bara gå runt utomhus och inomhus på det egna museet. En checklista hjälper till. Vad kan gå fel? Hur kan vi förebygga skadan? Hur kan vi evakuera våra samlingar?  

Räddningsplaner måste vädras

Jag frågade en gång en museichef om deras räddningsplan. ”Den finns här!” sa han och pekade på sitt huvud, lite stolt så där. Det är snart trettio år sedan och förhoppningsvis har mycket hänt. Många har nu skriftliga räddningsplaner. Men faktum kvarstår att de ibland tycks bli pappersprodukter som inte är allmänt kända i personalgruppen. De måste vädras. Ofta. Det kan ske på olika sätt. Jag tänker ibland på personalkonferenser jag varit med på, där vi suttit i grupper och mer eller mindre krystat meddelat vad vi anser om olika saker. Varför inte satsa på praktiska övningar istället? Kanske första hjälpen för brandskadade föremål? Praktiskt arbete om hur man räddar en blöt boksamling? Eller brandsläckning med handbrandsläckare och brandfiltar? Övning ger färdighet.  

Några kulturinstitutioner med bra räddnings- och restvärdesplaner, har själva råkat ut för rejäla översvämningar eller bränder. Det fick dem att inse hur viktigt det är att vara förberedd och ur detta föddes ett bra planeringsarbete. Men varför måste det ske en olycka innan åtgärder vidtas? Det finns ju trots allt en lag som talar sitt tydliga språk: ”Ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.” (Lagen om skydd mot olyckor, 2 Kap., 2 §.) 

Lisa Nilsen, specialist på förebyggande konservering

Vill du komma igång?
Börja här: Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning.

Läs också artikeln om hur Länsmuseet Gävleborg hanterade översvämningarna. 

 

Kategori


Omvärld och insikt

omvarld@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: