”Med tanke på instabiliteten i Europa är varje museum hotat”

Sedan 1954 skyddas länders kulturarv från att förstöras i krig av den internationella överenskommelsen Haag-konventionen. I samband med att konventionen skrevs under föreslog Unesco att det skulle grundas en internationell organisation för att i praktiken skydda världens kulturarv i händelse av väpnad konflikt. En sådan skulle, som Unescos dåvarande generaldirektör Luther Evans uttryckte saken, vara kulturarvets motsvarighet till Röda Korset.

På grund av otillräcklig finansiering och bristande politiskt intresse skulle det dock dröja flera decennier innan organisationen kom på plats. Först 1996, i samband med inbördeskriget i Jugoslavien, grundades den icke-statliga organisationen International Committee of the Blue Shield (ICBS). Organisationen fick sitt namn och sin logga från den blåvitrandiga sköld som på 1950-talet togs fram för att märka ut kulturarvsplatser som omfattas av Haag-konventionen.

2016 ombildades ICBS och blev Blue Shield International. Även om organisationen saknar formella kopplingar till Unesco är det huvudsakliga syftet att se till att Haag-konventionen efterföljs. Blue Shield säger sig arbeta för att ”skydda världens kulturella egendomar” och bevara det materiella och immateriella kulturarvet ”vid väpnad konflikt, naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan”.

En svensk nationell kommitté

Det har sedan tidigt 2000-tal har det funnits nationella kommittéer inom ramarna för Blue Shield International som samordnar skyddet av kulturarvet lokalt.

Nu har turen kommit till Sverige.

För att uppmärksamma grundandet av Blue Shield Sverige arrangerade organisationen i början av september ett seminarium på Medelhavsmuseet i Stockholm. Bland de inbjudna deltagarna fanns exempelvis statssekreteraren Karin Svanborg-Sjövall, Riksantikvarieämbetets avdelningschef Eric Fugeläng samt Kharkivs historiska museums chef Olha Sushnikova.

I centrum för seminariet stod dock Blue Shields ordförande Peter Stone, som är professor i arkeologi vid universitetet i Newcastle. I mer än 30 år har han varit engagerad i kulturarvsskydd och betraktas som en av världens främsta experter på bevarandet av kulturarv i händelse av krig eller kriser.

Innan seminariet på Medelhavsmuseet fick Museer & omvärld en pratstund med honom om museer, kulturarv och beredskap.

Hur aktivt arbetar Blue Shield mot museisektorn?
– På en internationell nivå har vi väldigt lite direkt kontakt med enskilda museer. Det finns helt enkelt för många museer globalt för att det skulle vara realistiskt. På nationell nivå finns det ofta starkare relationer mellan Blue Shields respektive kommittéer och den nationella museisektorn, men det beror mycket på kommittéernas kapacitet och hur konkreta behov som museisektorn har.

Det talas ofta om att museer måste stärka sitt arbete med beredskap. Hur pass förberedda upplever du att museer är på kriser eller till och med krig?
– Det beror på. Ofta åker jag till ett land och frågar museer om de har en katastrofplan. Och de svarar alltid ”ja, absolut”. När jag ber dem att berätta om planen svarar de alltid att de om det händer något kommer flytta sina samlingar till landets nationalarkiv eller -bibliotek. Men om huvudstaden är under attack, svarar jag, så hjälper det ju inte särskilt mycket att de här byggnaderna ligger mindre än en mil bort.

Att förbereda skyddet av kulturarv för en väpnad konflikt är inte som att förbereda sig för en brand. Och om man inte gör det i fredstid, som understryks i Haagkonventionen vid åtta tillfällen, måste det göras i krigstid. Om man frågar personer i den ukrainska kulturarvssektorn om de var beredda är svaret nej. Samma sak i Afghanistan, där regeringen hävdade att talibanerna inte skulle komma tillbaka en gång till.

Ukraina och Afghanistan kan framstå som extrema exempel. Hur viktigt är det att museer i ett land som Sverige utvecklar sitt arbete med beredskap?
– Vi står inför en stor konflikt i Europa, om än i Europas östra delar. Med tanke på den instabiliteten är varje museum hotat. Det kan handla om faktiska fysiska attacker, även om det förmodligen är mer troligt för länder som ligger längre österut i Europa. Men utöver fysiska attacker kan museer var som helst i världen utsättas för olika typer av cyberattacker. Förra året visade en expert på cybersäkerhet mig hur extremt enkelt det är att gå in i ett nationalmuseums inventarieförteckning och ändra alla uppgifter där det står ”Proveniens: Land A” till ”Proveniens: Land B”.

Så hotet finns överallt. Man behöver inte spränga eller skada museet eller samlingen, man kan undergräva dem på andra sätt.

Blue Shield har beskrivits som kulturarvets motsvarighet till Röda korset – en organisation som vinnlägger sig om att vara neutrala i konflikter. Samtidigt har ni tränat med Nato. Hur skulle du beskriva er relation till Nato, och i vilken utsträckning anser du att samarbetet kan äventyra principen om neutralitet?
– Blue Shield är helt inriktat på att skydda kulturarvet vid väpnade konflikter eller katastrofer. Vi samarbetar med alla som på allvar engagerar sig i skyddet av kulturarv, och detta inkluderar nationella och multinationella politiska och militära organisationer som Nato. Just nu genomför vi mer multinationell utbildning med Nato än med snarlika organisationer, men vår ambition är att arbeta med alla såna organisationer globalt. För att göra det behöver vi dock få mer finansiering.

Om ni skulle lyckas med det, vilka är era långsiktiga mål?
– Min ambition är att vi till 2029 ska ha ett centralt kontor med ungefär 12 anställda, som både kan utvidga vårt arbete och befästa det vi redan gör, men också skala upp verksamheten globalt. Vi arbetar som sagt mycket med NATO nu, men jag vill att Blue Shield också ska samarbeta med Rio-pakten, Afrikanska unionen och Sydostasiatiska nationers förbund. Även om det inte händer så länge jag lever hoppas jag att Blue Shields president under mina barnbarns livstid kan säga: ”Vi är verkligen kulturarvets Röda Korset.”