De vanligaste hindren för museernas hållbarhetsarbete
ANALYS Att det är viktigt med hållbarhetsfrågorna vet de flesta museer. Likväl är det svårt att komma igång hållbarhetsarbetet. Vad skulle minska hindren? På uppdrag av Omvärld & Insikt frågade Amanda Creutzer, konsult inom upphandling och utställningsproduktion, ett tjugotal museer.
I Icoms nya definition av vad ett museum är framgår att det är en verksamhet som främjar hållbarhet. Begreppet hållbarhet består av tre delar: ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. De tre delarna är väl sammanflätade och kallas ibland för tre dimensioner av hållbarhet. Den ekologiska, som innefattar miljö och klimat, är tyngst vägande. Skulle vi hamna i ett läge med ett havererat klimatsystem är sociala och ekonomiska frågor än svårare att lösa. De tre dimensionerna präglar allt hållbarhetsarbete, från Agenda 2030 med de 17 globala målen till certifieringar och hållbarhetsdokument.
När museer, liksom alla andra verksamheter, ska främja hållbarhet ska de alltså arbeta med såväl ekologisk, social som ekonomisk hållbarhet. I arbetet med en hållbarhetsfråga är det viktigt att både främja en positiv utveckling och säkra att man inte belastar en annan fråga negativt. Det går alltså inte bara att fokusera på de positiva aspekterna – man måste även ha ögonen på riskerna.
LÄS ÄVEN: ”Jag insåg att social hållbarhet – det är ju det jag gör”
Det betyder att du inte bör göra en utställning om klimatet utan att ta hänsyn till material, logistik eller produktionsmetod. Eller ha en programpunkt om hållbarhet utan att avlöna dina medarbetare. Inte heller producera ett skolprogram på temat hållbarhet och samtidigt motverka att medarbetarna kan organisera sig fackligt. En verksamhet måste klara att se de tre aspekterna samtidigt och se till att det goda inte görs på bekostnad av en negativ belastning.
Ur ett klimatperspektiv är ett museum som vilken verksamhet som helst. Att påminna sig om det kan kanske göra blicken lite klarare. Man fastnar inte vid att det är verksamheter som ska bidra med kunskap eller att de långa tidsperspektiven finns i arbetsuppgifterna.
Om man studerar museer kan man se att de har lokaler som värms upp, använder belysning och har ett ständigt pågående produktionsflöde. Datorer används, papper printas och lokaler städas. Verksamheterna genererar olika typer av transporter för material, besökare och personal. Museet kanske serverar mat, säljer produkter eller hyr ut lokaler. Alla dessa delar genererar påverkan på klimatet precis som en annan verksamhet med liknande funktioner. Klimatet tar inte hänsyn till verksamhetens art eller ambitioner.
Kommunicera etiskt
Vad som också står i Icoms museidefinition är att det är en verksamhet som ”kommunicerar etiskt”. Att kommunicera etiskt innefattar många aspekter, däribland att en verksamhet inte ska skönmåla sin verksamhet eller mörklägga verksamhetens negativa påverkan eftersom dessa sätt för andra bakom ljuset. När det kommer till hållbarhet brukar dessa företeelser kallas greenwashing eller greenhushing. Greenwashing innebär att man framställer sig i bättre dager än vad som är sant och greenhushing handlar om att man mörkar den negativa påverkan verksamheten har. Båda sätten vilseleder mottagaren och påverkar att man tar beslut på felaktiga grunder.
När det kommer till frågor om klimatet, eller hållbarhet i allmänhet, så är väl dokumenterade siffror grunden. Antaganden eller intentioner räcker inte. Det gäller hållbarhetsarbetet och det gäller kommunikationen av det.
Ett hållbarhetsarbete ska genomföras sakligt, metodiskt och långsiktigt. Det gäller också att börja i rätt ände: ta reda på nuläge och bestäm mål och metod för vad och hur något ska ändras, gör ändringen och följ upp och se om ni nådde målet. Och återigen, kommunikationen om verksamhetens hållbarhetsarbete eller hållbarhetsbelastning ska varken skönmåla eller mörklägga verkligheten. Så lätt och så svårt är det.
Identifiera hinder
Många är väl medvetna om och engagerade i hållbarhetsfrågornas angelägenhet. Men vad är det som hindrar det egna hållbarhetsarbetet? Eller vad skulle minska hindren? Jag ställde frågan till länsmuseer och Forum för utställares medlemmar. Ett tjugotal personer, varav hälften arbetar som chefer medan övriga är producenter, produktionsledare, intendenter, hållbarhetsansvariga och leverantörer, svarade.
– Det finns egentligen inga hinder att arbeta med hållbarhet på museerna, om man vill, säger en chef på ett länsmuseum.
Detta innebär inte att det inte finns aspekter som på olika sätt utmanar arbetet. Utifrån ett av svaren framträder sex områden tydligare än andra. Kanske upplever fler just dessa hinder?
1. Bygga in kunskap
Bristande kunskap framhåller i princip alla. De beskriver att hållbarhetsfrågor känns som en djungel av aspekter att beakta. Det känns svårt och ogenomträngligt. Allt från vad hållbarhet innefattar, vad som är bra vägar att gå och om valen ger tänkt resultat.
En person reagerar på museers diffusa hållbarhetsprat, att det är så många ord och så lite konkret arbete – vet museerna ens vad de pratar om? Tankarna får stöd från flera museer som menar att det är svårt att komma vidare om inte begreppet ”hållbarhet” bryts ner i mer konkreta delar. Ett så brett begrepp kan lätt leda till att man skapar egna tolkningar, i stället för att fördjupa sig i den kunskap som finns.
– Det finns så många aspekter av hållbarhet att det är svårt att överblicka, säger en av de svarande.
Kunskapsbehovet är som sagt en återkommande reflektion. Arbetet med Agenda 2030 kräver en hel del kunskaper för att sätta sig in i. Även de som har ett påbörjat hållbarhetsarbete upplever en brist på kunskap som ett hinder. Skillnaden beskrivs bli tydlig när man väl satt sig in i ett område, att det blir så mycket lättare att se hur man kan gå vidare. Men varje område kräver en hel del kunskap och insatser för att komma i gång.
Kunskapsbristen blir även tydlig för leverantörer som räknar upp krav som museer borde ställa men på grund av kunskapsbrist inte gör.
2. Tid att utveckla
Verksamheterna har sällan tillräckligt lång planering, av olika anledningar. Tidsplanerna görs snäva och det finns sällan utrymme för att metodutveckla eller undersöka nya sätt att göra saker. Med kort framförhållning eller kort projekttid blir fokus att hinna genomföra det som är tänkt, inte prova nya sätt, metoder eller material. Vid tidsbrist blir det lättare att beställa allt material nytt istället för att återbruka.
– Tidsbrist handlar framför allt om tiden att komma i gång, få grundkunskap och hitta ett system, säger en av personerna i undersökningen.
Även verksamheter som kommit längre i sitt hållbarhetsarbete beskriver tidsfrågan som deras främsta hinder. Utan tid kan inte arbetet hinnas med.
3. Ekonomi som förutsättning
Ett museum tar upp att det kostar att arbeta hållbart. Materialen kan vara dyrare, arbetsinsatsen slukar tid och stödfunktioner kostsamma. I en vardag där man vänder på kronorna upplevs hållbarheten bli för dyr. Andra menar att ekonomin påverkar ibland, men inte alltid. Vissa insatser är tveklöst dyra som om man vill ändra sina energikrävande och CO2-belastande klimatanläggningar. Anläggningarna behövs för att kunna förvara samlingar på rätt sätt eller för att kunna ha utställningar med känsligt material. För att minska energiåtgången och CO2-belastningen krävs investeringar i teknik och kanske även förändringar av byggnader. Det kostar.
– Vi har en utmaning i resurser, personellt och ekonomiskt, och måste i första hand uppfylla villkoren för våra offentliga anslag, är en av kommentarerna till detta.
Ekonomin gör att hållbarhetsfrågorna i vissa fall ställs mot det som verksamheten har i uppdrag att genomföra för att uppfylla villkoren för sina anslag. Ett museum önskar en riktad insats till museer med stöd för ekonomi och kompetens för att skapa möjlighet att förändra verksamheten snabbare.
4. Från engagemang till strategi
Det krävs ett stort engagemang för att bryta gamla vanor och upparbetade rutiner. För att ändra sättet att arbeta krävs både mandat och stöd från såväl ledning som medarbetare. Här påpekar en person att det är lätt att peka på att cheferna ska vara engagerade, men engagemanget i organisationen behövs från båda hållen. Utan stöd blir arbetet mycket svårt oavsett vem du är i en organisation.
– Hållbarhet drivs ofta som en särfråga, som inte integreras tillräckligt i det dagliga arbetet, säger en av de vidtalade.
Och ja, ska hållbarhetsarbetet kunna bedrivas långsiktigt måste det byggas in strategiskt i verksamheten. Flera menar att i för många fall bygger hållbarhetsarbetet på individers personliga drivkrafter, vilket gör det sårbart. Till exempel är det alltför vanligt att projekt eller uppdrag formuleras utan hållbarhetskrav – som bäst är det något som klistras på i efterhand.
LÄS ÄVEN: ”Museet skulle kunna vara en plats där vi utforskar det oväntade”
En person tar upp vikten av att se över sättet att organisera verksamheten. Det går inte att arbeta hållbart i en större omfattning om man inte anpassar funktioner och uppdrag så att de stämmer med verksamhetens förändrade behov. Det betyder att tidplaner påverkas, arbetsmetoder ändras och kanske fler lagringsplatser för återbruk krävs.
5. Regelverkens utmaningar
Många museer ska följa lagen om offentlig upphandling, LOU, men också andra regelverk. När reglerna redan från början upplevs som hinder stärks känslan i dessa frågor. Några av de leverantörer jag pratat med känner en frustration över att museer ställer för vaga hållbarhetskrav. Företagen känner en stor frustration över att flera museer ställer lägre krav i sina upphandlingar än vad lagkraven gör gällande.
– Som tillverkare kan jag nog säga att det största hindret för vårt hållbarhetsarbete är att ingen kund efterfrågar det, samt att de inte vill betala för det heller, säger en leverantör.
En hållbarhetsintresserad leverantör kan med andra ord inte få en fördel av sitt hållbarhetsarbete utan måste konkurrera med andra som inte arbetar med frågorna. En av leverantörerna menar att man kan räkna antalet hållbarhetsmedvetna museer på ena handen. För det finns de museer som ställer bra krav vad gäller hållbarhet och arbetsvillkor – det är museer som man vill arbeta med.
6. Starkare tillsammans
Samarbete och och ett gemensamt kunskapsutbyte inom museivärlden är något som efterfrågas. Det interna hållbarhetsarbetet skulle gå snabbare och lättare med ett gemensamt stöd. Kanske ett stöd i de musei- och kulturarvsorganisationer som finns för att tillsammans identifiera frågor för ett gemensamt stödjande arbete? Det finns påbörjade initiativ men frågorna kräver en långsiktighet och en uthållighet.
– Vi saknar en sammanhållande kraft inom museivärlden för dessa frågor, säger en person som jag har talat med.
Kanske kan man ha gemensamma utrymmen eller system för återbruk, antingen nationellt eller lokalt? Eller att museer tillsammans arbetar fram metoder för att beräkna klimatavtryck?
Ett museum beskriver den positiva erfarenheten av arbetet med ett externt stöd för att analysera sin verksamhet. En workshop ledde till en hävstång för det interna arbetet med att ta fram en handlingsplan. Ett gemensamt kunskapsutbyte kan stärka personalens kompetens och bidra till att förankra arbetet inom organisationen.
I svaren märks också en osäkerhet rörande hållbarhetsfrågor och önskan om att få stöd i hur museer kan bidra till samhällsdebatten och omställningen. Samtidigt menar ett annat museum att museer är utmärkta verksamheter för att föra en dialog om våra globala utmaningar.
Hållbart och etiskt arbete framåt
Sammanfattningsvis ska alltså ett museum främja hållbarhet, vilket innebär att främja ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samtidigt som man säkrar att insatserna inte påverkar varandra negativt. Museer ska även ha en ärlig kommunikation utan att skönmåla eller mörklägga sin klimatbelastning.
Utifrån de svar jag fått lyfts gemensamma behov. Vi måste stärka kunskapen, låta ett nytt sätt att arbeta få kosta och ta tid. Vi måste arbeta strategiskt, och förstå hur regelverken kan hjälpa oss i arbetet. Om vi hjälps åt kan vi ge varandra kunskap, dela på kostnader, få hjälp av varandras erfarenheter och bli en kraft att räkna med.
För många är bollen i rullning och när förändringen påbörjats kan mycket hända. För vad sker med medarbetarna när de märker att arbetsgivaren tar hållbarhetsfrågor på allvar? Hur påverkas ledningen när de känner att de driver en hållbar verksamhet, och vad sker med besökarna när de förstår att museet tar sitt ansvar för en hållbar framtid? Vad händer när andra museer ser att förändring är möjligt?
Av Amanda Creutzer
frilansskribent och konsult inom upphandling och utställningsproduktion
