Caroline Owman, museolog vid Umeå Universitet Foto: (CC BY)

”Museet skulle kunna vara en plats där vi utforskar det oväntade”

Ska museerna kunna berätta om klimatkrisen på ett trovärdigt sätt måste de våga utmana sin nuvarande hållning. I sin avhandling uttrycker museologen Caroline Owman kritik mot museernas antropocentriska perspektiv.

Hennes avhandling bär namnet ”Det meränmänskliga museet – konservatorns bevarandepraktik som flyktlinje i modernitetens museum” och handlar om det moderna museets möjligheter att förmedla kunskap om klimatkrisen. I avhandlingen utforskar hon vägar ut ur det som hon själv beskriver som en låsning; en låsning som har sin grund i museernas antropocentriska perspektiv, det vill säga en verksamhet som sätter människan i centrum.

Är museernas människocentrerade perspektiv hållbart som utgångspunkt då världen i sin komplexitet och meränmänskliga mångfald ska beskrivas och problematiseras, frågor hon sig. Alltså: förstår vi verkligen vidden av klimatkrisen om vi enbart utgår från människans perspektiv?

I och med hennes avhandling får begreppet ”meränmänsklig” sin introduktion för museisektorn.

– Det är generellt ett ganska nytt begrepp, men det används bland annat i kritiska texter om människans roll i klimatfrågan. Man skulle kunna säga mänskligt/icke-mänsklig, men jag vill undvika motsatsparen och istället problematisera uppdelningar mellan människa/icke-människa, kultur/natur, människa/djur, kropp/tanke och så vidare. Med det meränmänskliga museet avser jag att lyfta fram andra aspekter, framhålla och belysa det som det mänskliga museet, eller modernitetens museum, inte visar fram. Det är både ett sätt att bredda museet men också ett sätt att utforska det.

Hinder för att spegla samtiden

Många svenska museer skapades ungefär samtidigt, runt sekelskiftet 1900, inte sällan i syfte att stärka nationalstaten och att rädda det som var på väg att försvinna i och med industrialiseringen. Museimän som Artur Hazelius (Skansen och Nordiska museet i Stockholm) och Georg Karlin (Kulturen i Lund) var med och etablerade de museiprofessioner som än i dag präglar museernas organisation.

– I mitt arbete har jag blivit medveten om att museet inte är så tydligt avgränsat eller lätt att definiera. Innan man kan säga ”vad ska museerna göra för klimatet nu” behöver man kanske vara överens om vad museet är.

I Owmans avhandling framträder att det kan finnas hinder för museerna spegla samtiden; strukturer och idéer som hör samman med moderniteten kan vara inbyggda i museet till exempel vad gäller människans relation till naturen.

– Modernitet och museer är sammanlänkade, vilket gör att museerna riskerar att förmedla en syn på naturen, eller det som omger människan, som resurser eller som objekt, som vi kan använda som vi vill. Detta kan i sin tur prägla idéen om att och hur föremål bevaras.

– Museet skulle kunna vara en plats där vi utforskar det oväntade, det oförutsägbara, något vi allt mer kommer att behöva förhålla oss till i en ny klimatsituation, säger hon. Museet är en laddad plats, där alla föremål och företeelser bär på många lager av betydelser och där skulle vi kunna undersöka och reflektera kring förlust och sorg. Vad händer till exempel om vi mister en samling i en översvämning; hur reagerar vi?

När det gäller till exempel HBTQ, genus, etnicitet och vithet har museerna lyckats utveckla sitt synsätt. Hur kommer det sig att det inte har lyckats med det när det gäller klimatfrågan?
– Rent psykologiskt så tror jag att det är utmanande detta att erkänna att det inte bara är vi människor som agerar, som har agens. Vi kan behöva utforska andra perspektiv, som att vi är delar i en större meränmänsklig helhet. Vi kanske också behöver erkänna människans sårbarhet och diskutera det på museet utifrån samlingarnas ömtålighet.

Under ditt arbete, har du stött på några museer som lyckats titta på klimatfrågan ur ett icke-antropocentriskt perspektiv?
– Jag har utgått från aktuell kritik mot museerna, men bara under de fem år jag har skrivit så har det hänt mycket i museernas klimatdiskussion. Det går snabbt och det är bra.

Tror du att museerna är beredda att tänka om på det sättet?
– Har vi egentligen något alternativ? Vi står inför, eller mitt i, en stor omställning och museet är på olika sätt en självklar del i den.

I avhandlingen skriver du om frågan som du alltid får, ”men hur?”. Vad kan man ge för enkelt svar på den? Hur kan museerna göra för att skifta sitt perspektiv?
– Jag är också intresserad av den frågan och min avhandling leder ganska naturligt fram till den, men det har inte varit fokus för min studie. Avhandlingen avslutas med femton förslag som utgår ifrån det jag tar upp genom hela texten, idéer som jag kan se som möjliga och görliga i museet och jag skulle gärna själv prova att genomföra dem. Museet är en konkret och materiell arbetsplats och de här frågorna ska inte stanna vid en teoretisk diskussion. Och jag tror att man kan göra det lekfullt och spännande, trots ämnets allvar.

Det har gått drygt hundra år sedan de moderna museerna skapades. Hur tror du att museerna ser ut om ytterligare hundra år?
– Mitt bästa svar är att jag inte vet, och att det är en poäng i sig eftersom museerna om hundra år har omformats och utvecklats i samspel med en meränmänsklig omvärld.

 

I oktoberavsnittet av Museipanelen var Caroline Owmans tankar kring museer och klimatfrågan ett av de ämnen som avhandlades av panelen. Se avsnittet här.

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: