Debatt: Ska våra kulturmiljöer offras för en bekväm livsstil?

Detta är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Geopolitiska omvälvningar, krig och klimatförändring har snabbt gjort världen mer orolig. EU skyndar på för att göra gemenskapen självförsörjande, inte minst på kritiska mineraler. Jakten på dessa är i gång – för den gröna omställningen, för ökad elproduktion. Säkerhets- och rättviseaspekter kräver också detta.

Tyvärr saknas ett helhetsgrepp. Åtgärderna motverkar varandra. Vindkraftverken är i en skala som industrialiserar hela landskap, gruvbrytning planeras. Historiska dammar och småskaliga elkraftverk rivs trots att värdet av lokal kraftproduktion och hantering av översvämning respektive torka börjat erkännas.

Kulturmiljön pressas härvid från många håll. Så även bergsmansgården Siggebohyttan i Lindesberg.

Berätta om bergsbruket

När bergsmansprivilegierna upphörde 1859 var det ett mer än 700-årigt samhällsystem som gick i graven. Att berätta om bergsbruket blev en uppgift för Örebro läns museum, som hade startat sin verksamhet tre år tidigare.

År 1909 köptes Siggebohyttan in för att vårdas och visas av länsmuseet. Gården skyddas numera även av statliga lagar: byggnadsminne och riksintresseområde för kulturmiljö. Endast ett fåtal av en gång hundratals bergsmansmiljöer har detta kompletta skydd. Ändå tornar vindkraftverken snart upp sig över skogen. Mineralprospektering har fått tillstånd i sluttningen där en skyltad led till gruvorna går.

Länsmuseet har överklagat, och överklagat, men utvinning vinner. Vid fastigheten Grecksåsars hyttbleck i Nora sker prospektering. Husen blir kvar, men i skadade historiska sammanhang.

Vi känner oss villrådiga och maktlösa.

Länsmuseet inte längre sakägare

Ett annat exempel är Järlefallsdammen som ska rivas. Den är dels riksintresse för kulturmiljö, dels del av ett naturreservat beslutat 1976 för att visa och värna kultur- och naturvärden likvärdigt. Argumenten för rivning har ändrats vartefter de visat sig inte hålla.

Till slut handlar det om att staten gör som den vill med sin egendom. Och Naturvårdsverket vill inte underhålla dammen. Nu ska det naturliga fallet anpassas: berg sprängas bort och platsen i ”varphastighet” nyskapas efter föreställningar om den optimala naturen, för fisk.

Och länsmuseet, som pekas ut i reservatsbestämmelserna, får inte längre vara sakägare i målet. Domstolarna anser att politiken som finansierar oss har ett bestämmande inflytande oavsett att vår styrelse respekterar att det är professionella överväganden som styr. Så mycket i praktiken för museilagen och alla ord om armlängds avstånd …

Varför envisas länsmuseet? Bergsbruket i vårt län inleddes vad vi vet runt år 1125. I andra bergslag kan det kan ha börjat ännu tidigare. Att göra järn av bergmalm som bröts för att smältas i hyttor verkar ha startat i Sveriges bergslager. Bergsmän i hyttbyar kom snart att bli den svenska lösningen på en under medeltiden ökande efterfrågan på järn – städer och katedraler skulle byggas och arméer rustas. Osmund var en internationell kvalitetsbeteckning. I slutet av 1200-talet var länets fyra bergslager i princip utbyggda. I århundraden hängde sedan Sveriges bytesbalans på järnproduktion. Från tid till annan gällde samma även för Sveriges självständighet och frihet. På 1430-talet ledde bergsmannen Engelbrekt ett uppror som avsatte unionskungen. Knappa fyrahundra år senare manade kronprins Karl Johan att fastän Finland inte kunde vinnas åter borde vi vara tacksamma för att ha järn nog att försvara oss mot Ryssland.

”Svensk mentalitets rötter stiger ur Bergslagens gruvor”

Gruvor, dammar, hyttor, ortnamn med mera är emellertid spår av något mer. De berättar om ett för Sverige speciellt system utvecklat under tidig medeltid. Teknik och ekonomi kombinerades med sociala förhållanden och kulturella föreställningar på ett ovanligt sätt. Bergets folk levde i hyttbyar spridda över höglänta och kuperade områden. De samarbetade med främlingar, med människor de inte var släkt med. De hade kunskaper som gjorde dem värdefulla. Överhetens våldskapital fick därför tyglas för förhandling, lag och rätt. Det var ovanligt. Några av svensk mentalitets rötter stiger ur Bergslagens gruvor. Falu koppargruva och Engelsberg i all ära – den för Sverige viktiga och unika historia som här avses berättas inte genom enskilda platser. Den framstår i mängden av över skog och berg spridda fysiska lämningar. Och inte minst i alla platser med hyttan som ortnamnsefterled.

Om inte ens Järlefallsdammen eller Siggebohyttan är ”heliga” – om ”återställning”, omställning och utvinning alltid är viktigare – är det kris, inte bara för bergslagshistorien. Järlefallsdammen berättar om kraftöverföring långt innan elektrifieringen, Siggebohyttan om bergsmansepokens höjdpunkt, och om nedgången från 1800-talets andra hälft. Då tog industrialisering, strukturrationalisering och moderniteten som sådan fart. Livet har sedan levts i de övergivna spåren av en storhetstid bäst att glömma. Det var bara råvaruutvinning! Ur minnet tycks ha fallit att Bergslagen började med en innovation.

Allt detta gör att vi envisas.

Allt för en bekväm livsstil?

Kanske är det rimligt att offra Järlefallsdammen och Siggebohyttan och andra delar av Bergslagens natur och kultur? Allt för friheten, miljön och klimatet – eller för en bekväm livsstil?

Indikatorerna till de 17 målen i Agenda 2030 ger en dyster bild av livet i dagens Bergslagen gällande inkomster, arbetslöshet, hälsa, långtidssjukskrivning, utbildning, jämställdhet, konsumtion, klimatpåverkan, kriminalitet och valdeltagande. Och ovan på det brist på tillit. Bergslagsborna borde vilja flytta!? Det historiska bergsbruket är idylliskt jämfört med kommande storskaliga ingrepp, så ju färre med åsikter desto lättare att utvinna.

Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas arbete med ekonomi och juridik är viktigt. Men kulturmiljöarbetets etos är berättandet som grund för allmänhetens engagemang för kulturmiljön, samt vilja och förmåga att ta hand om sin livsmiljö. Här har länsmuseerna en roll som jag menar underskattas och underförsörjs. Historien måste bevaras och berättas bättre denna gång om Bergslagens framtida öde ska bli något annat än gapande gruvhål, ruiner och miljöskulder.

Birgitta Johansen
Landsantikvarie och länsmuseichef, Örebro läns museum

Ovanstående text är en opinionstext publicerad på Museer & omvärld, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du kommentera texten i ett eget inlägg? Läs mer här.