Så ska nya museisatsningen finansieras

Patrik Hadenius startade Språktidningen, har varit chef för bokförlag och talat vid åtskilliga konferenser med syfte att lyfta språkets betydelse.

Och nu startar han ett museum om samma ämne. I början av november invigdes en utställning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och om två år är planen att Språkmuseet ska finnas i egna permanenta lokaler.

Den som frågar vad som driver honom möts av en lavin av entusiasm.

– Jag tycker att det finns så mycket i samhället och i vad det är att vara människa – delaktig i demokrati, jobb och allting – som har kopplingar till ens språkförmåga och kunskaper om språk. Och jag tycker att vi ibland inte värderar språk och språkfärdigheter och språkkunskaper tillräckligt högt. Därför vill jag lyfta det. Och ett sätt att öka intresset för någonting är ju att skapa en plats som blir en symbol för att man tycker att det är betydelsefullt, säger han.

Men varför just ett museum?

– Vi behöver lyfta språkets betydelse på alla möjliga fronter, tänker jag. Och då är museum ett sätt att göra det. I Sverige är språket ovanligt välbeforskat och det finns också samlingar kring språk och dialekter som inte syns tillräckligt mycket. Ett museum blir ett sätt att använda kunskapen, utforska samlingarna, kurera dem och ställa ut dem, säger han.

Är det ett traditionellt museum Patrik Hadenius vill bygga? Han svarar med att retoriskt fråga ”alltså, vad är ett traditionellt museum idag?”.

– Nej, vi kommer till exempel inte att bygga en egen samling. Vi kommer att använda andras samlingar och vi kommer kanske också bidra till andras samlingar. Språk har ju många uttryck i form av runstenar, böcker, inspelade tal och så där. Kanske kommer vi att ställa ut enstaka artefakter, men i första hand är det inte ett traditionellt museum med objekt och små skyltar framför. Vi vill att det är språket, och inte språkets uttryck, som står i centrum. Även om det förstås är svårt att komma förbi uttrycken, säger han.

Som exempel nämner han ett ännu inte påbörjat projekt som går ut på att samla in vaggvisor sjungna på olika språk – standardsvenska, dialekter, minoritetsspråk och invandrarspråk – av människor i Stockholmsområdet. Därefter ska de placeras ut på en karta för att illustrera hur den språkliga geografin ser ut. Liknande projekt har genomförts i Berlin.

– Och då kommer vi skapa en samling. Men vi vill inte ha den hos oss. Vi kommer att presentera den, men med samlingen vill vi samarbeta, till exempel med Nordiska museet eller med Institutet för språk och folkminnen. På det sättet hjälper vi till att bidra till deras samlingar, säger han.

Permanent lokal om två år

I likhet med många andra museichefer ägnar Patrik Hadenius mycket tid åt att hitta finansiärer till verksamheten. Målet är ambitiöst: Språkmuseet, som drivs som en stiftelse, ska dra in mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och när det tvååriga avtalet med Kulturhuset Stadsteatern löper ut väntar förhoppningsvis en permanent lokal någonstans i Stockholm på verksamheten. Vilken det är har inte bestämts ännu.

2030 ska Språkmuseet ha 150 000 besökare, varav hälften betalar inträde.

I nuläget har drygt tio miljoner kronor dragits in i form av enstaka bidrag samt ansökta projektbidrag. Bakom den aktuella utställningen på Kulturhuset Stadsteatern finns ett tiotal bidragsgivare.

– Att säkra ekonomin är en utmaning, och därför är det här steget som vi tar nu på Kulturhuset väldigt viktigt. Både för att prova våra idéer och tankar, men också visa för finansiärer vad Språkmuseet är, säger han.

Men de uppsatta målen är inte orimliga, ”om man tittar på liknande museer med hyfsat central placering och hyfsat breda ämnen”.

– Vi ska ju vara intressanta, inte smala. Man kan tycka att språket smalt, men det är det bredaste du kan tänka dig. Man skulle till och med kunna säga att vi räknar lågt med 150 000 besökare. Men jag tycker att det är realistiskt, säger han.

– Det som möjligen är drömmande är tidsaspekten, att vi öppnar 2027 och att vi når publikmålet redan 2030. Men att vi når målet tycker jag inte är osäkert. Annars gör vi ett dåligt museum. Och det är ju inte vår plan, säger han.

De medel som hittills kommit in kommer främst från privata bidrag och donationer. Språkmuseet har tagit hjälp av konsultfirman Brakeley Nordic, men även sådana som Patrik Hadenius samarbetat med tidigare.

LÄS ÄVEN: ”Fundraising handlar inte bara om pengar” – Riksantikvarieämbetet

Arbetet har utförts systematiskt på tre nivåer. Först har det varit ”pionjärerna”, de som lagt grunden till verksamheten genom ett startbidrag. Därefter kommer finansieringen av utställningarna.

Den tredje nivån handlar om dem som ska bidra under flera år, tills den egna finansieringen, i form av bland annat biljettintäkter, har stabiliserats.

Knölar och uppförsbackar

Arbetssätten mellan de tre nivåerna skiljer sig åt, men har en sak gemensamt: de innebär väldigt många möten.

– Det kan vara samtal, middagar, presentationer och föredrag, där vi presenterar våra idéer, där vi bjuder in andra som redan stödjer oss och som berättar varför de gör det, säger Patrik Hadenius.

– Vi bjuder in dem som vi tror skulle kunna vara intresserade. Vi är noga med att inte ställa frågan om de vill bidra, utan snarare vara ödmjuka inför att någon kan vara intresserad. För vi vill ju bara ha seriöst intresserade personer som själva tycker att det här är en bra och viktig idé. Vi ska inte övertala någon.

– Men vi har ju inte lyckats än så det är ju lätt för mig att sitta och säga det, säger han.

Snabbt ändrar han sig.

– Vi har ju lyckats på så sätt att vi ändå har kunnat bygga den här första utställningen. Så egentligen går det enligt plan. Men den planen har många knölar och uppförsbackar på vägen, säger Patrik Hadenius.

Att ha många bidragsgivare, en palett av organisationer och privatpersoner snarare än några få som ger mycket, är något som Språkmuseet eftersträvar.

– Det kan ju låta väldigt attraktivt att få alla pengar av någon, och därmed slippa fråga fler. Men vi vill ogärna vara beroende av en enskild givare. Det blir mer sårbart, och innebär en större risk för påverkan. Vi är öppna för att den som ger bidrag ställer krav på våra finansiella strategier, till exempel”vi ger det här bidraget, förutsatt att ni också får andra bidrag”. Men vi vill absolut inte ha någon som säger ”och så vill jag att det ska vara en utställning om kroatiska”. Då blir det sponsring och det är något helt annat. Det kan vi jobba med i framtiden, men det är ju inte ett bidrag, säger Patrik Hadenius.

Påverkan från bidragsgivare kommer naturligt undvikas om bara Språkmuseet är tydligt och transparent med vad det vill, tror Patrik Hadenius.

– De som stödjer oss delar antagligen vår syn på vikten av språk, det är därför de ger oss pengar. Naturligtvis skulle det kunna finnas någon som har en mer inskränkt eller annorlunda syn, men det har hittills inte hänt. Tvärtom skulle jag säga att alla jag träffat delar vår bild av att språk behöver värderas högre, att flerspråkighet är positivt och att det behövs mer kunskap i fler språk, säger han.

Det politiska klimatet har på senare år hårdnat kring kulturen. Patrik Hadenius berättar om ett museum i São Paulo, som ägnas det portugisiska språket och Brasiliens roll i den portugisiskt talande världen.

– Där vill man särskilt lyfta fram den portugisiska som talas i Brasilien, och det kan ske på bekostnad av annan portugisiska och andra språk i Brasilien. Det där vill vi undvika att hamna i. Vi vill inte ställa språk mot varandra, säger han.

Välkomnad av sektorn

Patrik Hadenius har flera framgångsrika karriärer bakom sig, först inom media och därefter inom förlagsvärlden. Han har fyra år kvar till folkpensionen – och är nu i färd med att bygga ett museum. Är det ett monument över sig själv han bygger?

Patrik Hadenius skrattar högt.

– Gud nej! Jag skojar inte när jag säger att det här inte får vara en one man show. Jag har ju byggt ett språkbolag förut, när jag startade Språktidningen. Det var viktigt även den gången att ha många medarbetare och ett sammanhang som går att bygga vidare på. Självklart vill jag vara stolt över det här. Det är mitt initiativ. Men det är ett monument över språket, inte över mig.

Han känner sig välkomnad av museisektorn, som han beskriver som generös.

– Men det jag tycker är roligt med museivärlden är att den är väldigt kollegial, väldigt vänlig. I medievärlden är konkurrenssituationen annorlunda. Köper du en tidning, då köper du en tidning, inte den andra. De flesta museibesökare kan gå på flera museer.

På en punkt påminner dock museisektorn om hans tidigare yrkeserfarenheter.

– Det mest typiska för alla branscher är att de tycker att de är väldigt speciella – och det är de ju inte! Inga branscher är särskilt speciella. Det är ungefär som människor, vi är ganska lika varandra.