Museisamlingarnas tickande bomb?

I äldre tiders fotografisk film användes cellulosanitrat som bas, ett mycket brandfarligt ämne som kan fatta eld vid 40 graders temperatur. Förutom att det brinner snabbt kan det även avge giftiga gaser då det bränns. 

Materialet bryts ned över tid, vilket innebär att värdefulla bildmotiv riskerar att gå förlorade. I mitten av 1900-talet byttes nitrat ut mot acetat och mycket av äldre film har kopierats över till mer hållbart format. 

Men i mängder av arkiv finns det fortfarande oidentifierade nitratnegativ. 

På Värmlands museum i Karlstad konstaterades efter en genomgång att det fanns ungefär sextiotusen nitratnegativ i samlingen. De genomgångna nitratnegativen förvaras i museets externa magasin, där de står svalt för att minska brandrisken och bromsa förstörelseprocessen. 

Men av en slump noterade en projektanställd medarbetare, som är intresserad av analogt foto och som gick igenom museets fotosamlingar, att det fortfarande fanns stora mängder nitratbilder – inne på museet.  

– Och då är det ju plötsligt mycket närmare personers arbetsplatser, säger Fiffi Myrström, konstintendent på Värmlands Museum. 

Dyrt att bevara nitrat 

Av de nyligen upptäckta nitratnegativen har hittills mellan femton- och tjugotusen kartlagts. En stor del av dem har hunnit bli dåliga och skulle omgående behöva flyttas till ett svalt utrymme. På Värmlands Museum finns planer på att anlägga ett nytt magasin, men i dessa har förvaring av samlingarna med nitratnegativ inte funnits med – och skulle innebära helt andra ekonomiska förutsättningar. 

– Om man har svårt att få pengar för att hantera de oproblematiska delarna av samlingen, ska vi då göra det ännu svårare genom att bevara en massa nitrat? Det kommer att kosta väldigt mycket mer, frågar sig Fiffi Myrström. 

Museer har försökt hitta en extern leverantör som kan scanna och digitalisera nitratnegativen, vilket har visat sig vara alltför kostsamt. Istället får denna uppgift hanteras av medarbetarna på museets samlingsenhet, i den mån tiden tillåter. 

Mot denna bakgrund har nu Värmlands museum fattat beslut att gallra i sina samlingar och påbörja arbetet med att destruera nitratnegativen, efter att digitala kopior – som säkert kan lagras och göras tillgängliga för allmänheten – tagits fram. 

Det är ett komplext beslut att fatta, då det på många sätt strider mot museets kärnuppdrag: att bevara det autentiska. Fiffi Myrström upplever att museiledning och styrelse har en förståelse för situationen och månar om att arbetsmiljön ska vara säker för alla.  

– Men de hade inte någon aning om att det ingick i ett museums styrelsearbete att kunna förstå sådant här, säger hon.

Att beslutet är fattat betyder inte nödvändigtvis att destrueringen är enkel att genomföra. För Värmlands museum är en ytterligare utmaning att hitta information om hur den här typen av farligt gods ska hanteras.

– Hur ska det märkas upp? Och var kan vi hitta någon som gör det? Det är ju frågor som museipersonal inte behärskar, säger Fiffi Myrström och poängterar att hon ”vet ingenting om lastbilar och vill inte heller veta något om lastbilar”.  

– Till slut blir det ju nästan absurt i att vi som är kulturhistoriker, som ska ta hand om kulturarvet, inte kan göra det, för att vi måste lägga resurserna på att kommunicera med olika företag kring frågor som vi inte förstår, säger hon och ställer en rad retoriska frågor: var i budgeten ska den här typen av aktiviteter placeras? Vem ska fatta beslut kring det? Vad ska prioriteras bort: insamling, utställningar eller pedagogisk verksamhet?  

Fiffi Myrström gissar att detta problem delas med många museer – och att de flesta gör som Värmlands museum: går och väntar på en lösning, samtidigt som materialet förstörs.  

– En del av det vi har hittat är ju bortom räddning. Det går inte längre att se vad bilden föreställer, säger hon. 

Enkät om analoga filmmaterial i museisamling 

Jörgen Viman arbetar som filmarkivarie på Svenska Filminstitutet i Stockholm och har åtskilliga gånger varit med om att till exempel ett hembygdsmuseum hör av sig till honom med en filmburk, som är av stor betydelse för bygden den kommer ifrån, men som har blivit liggande på en hylla.  

– Så går tiden och det börjar kanske lukta lite så någon öppnar den för att se – men det är bara gul sörja i den. De kontaktar oss och vill ha hjälp, men då är det ju för sent, säger han. 

2021 genomförde Filminstitutet en enkät bland museerna om analoga filmmaterial. Enkäten, som genomfördes tillsammans med branschorganisationen Sveriges Museer, fick 46 svar.  

I år har Jörgen Viman följt upp enkäten med att skicka brev till museerna och informerat dem om deras möjligheter. 

Han antyder att han inte är tillfreds med den respons han fått. 

– Det vore ju väldigt tråkigt om film bara blir liggande på en hylla, när den skulle kunna digitaliseras. Och om museet inte har pengar att digitalisera just nu kan det lämna in den till oss kan det göra det om kanske tio år, säger han. 

Filminstitutet har möjlighet att bevara museernas nitratfilmer antingen genom att ta emot dem som donation, att deponera dem (mot att Filminstitutet själva får använda filmerna) eller genom uthyrning av hyllplats i något av Filminstitutets specialbyggda arkiv med reglerad temperatur och luftfuktighet. 

Klimatkontrollerade arkiv är ”a och o vid bevarande av film”, menar Jörgen Viman.  

Han förespråkar minusgrader och en luftfuktighet på 30 till 35 procent. Filminstitutets två stora arkiv håller minus sex grader vardera.  

– Om du lägger filmen i frysen så avstannar ju de eventuellt påbörjade nedbrytningsprocesserna, säger han. 

Även emballagen är viktiga. På Filminstitutet förvaras film och stillbilder i ett syrafritt material. Stillbildernas emballage är gjort av ett pappersmaterial som påminner om silkespapper.  

– Det finns ju andra emballage för stillbilder som är i PVC-plast och det är inte alls bra. Om det uppstår en kemisk process i det så kan plasten fastna i materialet, säger han. 

Omöjlig att släcka 

Trots den uppenbara brandrisken värjer sig Jörgen för att tala om samlingarna av nitratfilm och -negativ som ”en tickande bomb”. Men om temperatur stiger till 35-40 grader och filmen börjar brinna så är den omöjlig att släcka.  

– Nitrat skapar sitt eget syre, det brinner ju till och med under vatten. Och den hetta som uppstår av nitratfilm är superfarlig, säger han och berättar om när Filminstitutet under sjuttiotalet kopierade över nitratfilm till acetatbas och sedan anlitade brandkåren för att elda upp originalen på ett gärde i Rotebro.  

Ingen var förberedd på den enorma hettan som uppstod. På de brandbilar som stod närmast elden började lacken smälta. Hettan drabbade även intilliggande byggnader som fick hängrännor och stuprör demolerade. 

Det finns olika sätt att identifiera om filmen är baserad på nitrat eller acetat. Det vanligaste är att titta på de koder som finns på negativet. 

Men det gäller att vara uppmärksam. 

– I vissa fall har man ju tagit en säker film och kopierat på nitrat. Så även om det står ”safety film” på negativet kan det vara nitratmaterial. Och då får man ju klippa av en liten remsa och antända den för att se om den brinner, säger Jörgen Viman, som dock tycker att det bästa verktyget är – luktsinnet.  

– Jag brukar säga så här: använd näsan när du öppnar en filmburk. Luktar det jäst eller fotsvett? Då är det säkert nitrat. Men om det luktar ättika eller vinäger är det säkert acetat. Och när vi är väldigt osäkra så gör vi ett eldtest. Försvinner det snabbt så är det nitrat, men slocknar den är det troligtvis acetat, säger Jörgen Viman.  

”Lite tragiskt” 

Fiffi Myrström påpekar att förutsättningar ser olika ut för museer och filmarkiv, att de därför inte går att likställa. Hon efterlyser stöd ”även för oss som hanterar stillbild”, både kring själva hanteringen och kostnaden, samt om vem som ska bära ansvaret för detta, om det är museerna ”var och en för sig” eller om någon myndighet kan ta fram en modell. 

Hon frågar sig vad hanteringen av nitratnegativ kommer att ha för betydelse för samlingsförvaltningen. 

– När vi får lägga så mycket resurser på den här typen av material? När man tar in fotosamlingar som är så stora har man inte en chans att kolla vartenda negativ innan man säger ja till gåvan. Man har ingen aning om vilka konsekvenser det får, säger Fiffi Myrström. 

Hon kallar det för ”på något sätt lite tragiskt”.  

– Vi har så lite resurser inom kulturbranschen – och nu går de till inte till att skapa mer information om kulturarvet eller sprida mer konst utan hantera miljöfarligt avfall.