Lektor Brates somrar

Runristning i fast häll vid Risinge prästgård utanför Finspång. Brate undersökte inskriften sommaren 1893 och fann att den var ristad av 1678 av en Eric Bruzæus, prästson i Risinge. Foto Erik Brate 1893 (ATA).Runristning i fast häll vid Risinge prästgård utanför Finspång. Brate undersökte inskriften sommaren 1893 och fann att den var ristad av 1678 av en Eric Bruzæus, prästson i Risinge.Foto: Erik Brate, 1893 (Ingen upphovsrätt)

När riksantikvarien Hans Hildebrand i början av 1880-talet lade upp planerna för ett stort bokverk innehållande alla Sveriges runinskrifter i text och bild, insåg han att det inte var uppgiften för en utan flera personer. Det behövdes också sådana som inte bara hade kunskapen och förmågan att dokumentera runstenar i fält, utan också möjligheten att göra dessa resor. Han kom därför att främst söka i gymnasielektorernas led, där det ju fanns välutbildade akademiker med långa sommarledigheter, som borde kunna utnyttjas för vetenskaplig verksamhet.

Den förste som värvades för det svenska runverket var lektor Sten Boije, som anförtroddes Södermanlands runstenar. Därefter kom docenten Sven Söderberg i Lund, som skulle arbeta på Öland. I augusti 1887 vände Hildebrand sig med en förfrågan till Erik Brate om han inte ville åta sig undersökningen av Östergötlands runinskrifter. Brate svarade från sin sommarvistelse i Burgsvik på Gotland att han var tilltalad av uppgiften och att ”sysselsättningen därmed skulle blifva mig en synnerligen lämplig verksamhet under sommarmånaderna, hvilka jag alltid tänkt mig tillbringade i någon bygd och upptagna af dialektstudier eller annan vetenskaplig uppgift som aflösning af skolgöromålen.”

Olika omständigheter gjorde dock att han inte kunde ge något definitivt svar direkt. Brate hade visserligen samma vår blivit utnämnd till lektor vid Södra latinläroverket i Stockholm, men tillsättningen hade överklagats av hans medsökande (som faktiskt också var en runintresserad lektor, K. Hj. Kempff vid Högre Allmänna läroverket i Gävle). Dessutom framhöll Brate att han inte var någon tecknare, men menade att detta inte behövde innebära något större problem, ”enär jag till ständigt biträde komme att ega en ganska god tecknare i min fru, Fanny Ekbom, en artist, hvars namn ni möjligtvis hört nämnas.”

Det blev dock inte fru Brate, som kom att rita runstenar för runverket, utan Erik lärde sig i stället att fotografera. Fotografiet hade nämligen sedan en tid prövats i dessa sammanhang. Redan 1872 avbildades Rökstenen fotografiskt och Sten Boije hade haft tillgång till kamera under en del av sina resor i Södermanland i mitten av 1880-talet. Brate blev dock den som på allvar kom att använda denna teknik, men inte i avsikt att hans fotografier skulle reproduceras direkt utan läggas till grund för etsningar utförda av en konstnär. Därför finns det nästan alltid en tumstock någonstans i hans bilder och ibland har han också låtit människor vara med.

På Hildebrands inrådan gjorde Brate dessutom så kallade avklappningar, vilket innebar att ett vått läskpapper lades över ristningen och hamrades in i alla fördjupningar med en borste för att sedan få torka på stenen. Detta var ett mycket populärt sätt att dokumentera runstenar i slutet av 1800-talet, men också en metod som hade sina risker. Det var nämligen ofta omöjligt att på avtrycken skilja skador och naturliga fördjupningar från det som var avsiktligt ristat, vilket kunde leda till felläsningar och missuppfattningar. Brate noterade detta problem med avklappningarna redan under sin första fältsäsong och framhöll dessutom den tidsförlust som det innebar ”att anbringa dem och afbida deras torkning”. Han föredrog därför egentligen en annan metod, nämligen att undersöka ristningen under det svarta kameraskynket, som han kunde sänka och höja och på så sätt studera ristningen i olika belysningar.

Den då nyfunna runstenen Sö 22 från Håga på Mörkö i Södermanland, som Brate undersökte den 31 juli 1901. Eftersom stenen var söndersprängd i flera delar kunde han inte fotografera fragmenten tillsammans utan valde i stället att göra avklappningar av ristningen och fotografera dessa uppspikade på en husvägg. Foto Erik Brate 1901 (ATA).Den då nyfunna runstenen Sö 22 från Håga på Mörkö i Södermanland, som Brate undersökte den 31 juli 1901. Eftersom stenen var söndersprängd i flera delar kunde han inte fotografera fragmenten tillsammans utan valde i stället att göra avklappningar av ristningen och fotografera dessa uppspikade på en husvägg. Foto: Erik Brate, 1901 (Ingen upphovsrätt)

Sin första undersökningsresa gjorde Brate 1888, det vill säga sommaren efter det att han hade fått Hildebrands förfrågan. Den gick till Östergötland, där han genomgick runstenarna i trakterna av Linköping. Han kom därefter att företa sådana resor i stort sett varje år till och med 1923. Ofta verkar han ha valt sommarbostad för sig och sin familj utifrån de områden som han tänkte besöka. Sommaren 1891 bodde de vid Brevik i Östra Ny socken på Slätbakens norra strand, 1894 på Fågelvik i Tryserum i Norra Tjust, 1901 i Uddby i närheten av Trosa.

När Brate genomförde sin sista resa för det svenska runverket var han 66 år gammal och hade då undersökt i stort sett alla bevarade runinskrifter i Östergötland, Södermanland, Närke och Västmanland samt den del av Uppland som utgörs av Stockholms län. Detta svarar mot långt mer än hälften av de runstenar som var kända från Sverige. Dessutom hade han sommaren 1905 ägnat sig åt runinskrifterna på Isle of Man och i juli 1913 hade han också varit i Venedig för att granska runorna på det berömda marmorlejonet från Pireus.

1906 slutförde Brate Ölands runinskrifter, som hade påbörjats av Sven Söderberg. Han skrev därefter ensam Östergötlands runinskrifter, som utkom åren 1911–18. Strax före sin död 1924 gav han ut det första häftet av Södermanlands runinskrifter. Som hans efterträdare i utgivningsarbetet – Elias Wessén – har påpekat, blev Erik Brate då han hösten 1887 slutligen accepterade Hildebrands erbjudande, ”runverkets främsta, tidvis också dess enda arbetskraft, så länge han levde.” Det måste nog sägas ha varit väl använda somrar.

Läs mer om Erik Brate i Svenskt biografiskt lexikon
och i Fornvännen 1924 

Brates rapporter, efterlämnade papper och fotografier finns i Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Ett urval av hans bilder går också att hitta i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild och på Riksantikvarieämbetets bildsida på Flickr Commons:

Många av Brates publikationer är registrerade i Libris:

Artikelförfattare: Magnus Källström, Kulturvårdsavdelningen. Runolog och forskare inom runforskningsområdet.