Kulturarvsbrott och folkrätt
Att förstöra kulturegendom som ett led i krigföring är förbjudet enligt folkrätten. Trots detta blir kulturarvet dessvärre ofta måltavlor i tider av krig och väpnad konflikt.
Utöver det stora mänskliga lidande som väpnade konflikter medför är det vanligt att kulturarv skadas eller helt utplånas i krig.
Förutom de skador som åsamkas genom att kulturarvet är en del av den fysiska miljön förekommer att förödelsen av kulturarvet används som ett direkt slagträ i krigföring. Motståndarens historia, religion eller kollektiva minnen utplånas genom att byggnader och historiska platser som kan vittna om andra religiösa ideal, tidigare historiska epoker och minoritetskulturer görs till måltavlor.
Omfattande kulturarvsförstörelse har skett i till exempel f.d. Jugoslavien, Kambodja, Syrien och Afghanistan. För närvarande pågår den i Ukraina. Ödeläggelsen visar klart på behovet av att stärka skyddet för kulturarvet under en väpnad konflikt.
Landkrigsreglementet och Genèvekonventionerna
Det har sedan lång tid funnits ett folkrättsligt skydd för kulturarv i händelse av en väpnad konflikt. Redan landkrigsreglementet från 1907 innehåller bestämmelser om att vid belägringar och bombardemang bör alla nödvändiga åtgärder vidtas för att i möjligaste mån skydda historiska monument och byggnader avsedda för gudstjänst, konst, vetenskap och välgörenhet.
Efter andra världskriget antogs regler om skydd för krigets offer genom de fyra Genèvekonventionerna från 1949. Tilläggsprotokoll I (från 1977) till Genèvekonventionerna innehåller regler om skydd av kulturegendom.
I artikel 53 föreskrivs att det är förbjudet att begå fientlig handling riktad mot historiska minnesmärken, konstverk eller platser avsedda för religionsutövning, vilka utgör folkens kulturella eller andliga arv, samt att använda dem som stöd för den militära insatsen. Eftersom bland annat Genèvekonventionerna och andra av de viktigaste folkrättsliga reglerna ingår i det som kallas för sedvanerätt är de bindande för alla parter i en konflikt. Även en stat som inte har undertecknat måste därför följa dem.
Haagkonventionen den 14 maj 1954 om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt jämte tilläggsprotokoll
En milstolpe var då Unescos så kallade Haagkonvention antogs 1954. Konventionen, som är en del av krigets lagar, syftar till att skydda kulturegendom och bevara kulturarvet i händelse av väpnad konflikt. Den behandlar alltså specifikt kulturarvet och ger bland annat ett folkrättsligt skydd för den kulturegendom som ett land anser ska vara skyddad mot följderna av militära operationer.
1954 års Haagkonvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt innehåller förutom konventions grundtext även två tilläggsprotokoll Konventionens bestämmelser ska tillämpas vid krig eller annan väpnad konflikt, vid ockupation och vid inbördeskrig. Parterna ska värna om sin kulturegendom genom att i fredstid vidta åtgärder för att skydda egendomen mot negativa effekter av en väpnad konflikt.
Det handlar exempelvis om inventering och utmärkning, utbildning av militär personal och att föra undan arkiv och museisamlingar på olika sätt. Det andra tilläggsprotokollet medför ytterligare förstärkningar av skyddet av kulturegendom och ställer krav på ratificerande stater att införa specifika straffsanktioner. 1954 års
Haagkonvention innefattar, när det gäller anfall mot kulturegendom, mer långtgående begränsningar än vad som följer av internationell sedvanerätt. Konventionen anger att parterna ska avhålla sig från varje fientlig handling mot kulturegendom.
Folkrättsbrott som rör kulturarv
Genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, som antogs 1998, inrättades en permanent internationell domstol för utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (International Criminal Court [ICC]). Sverige undertecknade stadgan i oktober 1998. Den 1 juli 2014 trädde lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i kraft. Lagen bygger till stora delar på innehållet i Romstadgan och därutöver på allmän folkrätt inom området.
Syftet med lagen är bland annat att åtal ska kunna väckas i Sverige i samma utsträckning som vid den Internationella brottmålsdomstolen. För alla dessa brott tillämpar Sverige därför så kallad universell jurisdiktion, vilket innebär att brott kan utredas oavsett var de är begångna eller vilken nationalitet som gärningsmannen eller målsäganden har.
Genom lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser kan den som förstör, tillägnar sig eller beslagtar sådan egendom som skyddas enligt 1954 års Haagkonvention och det andra protokollet till konventionen dömas för krigsförbrytelser.
För krigsförbrytelse kan även den dömas som riktar ett anfall mot byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil egendom, under förutsättning att dessa inte utgör militära mål.
Ytterligare bestämmelse i kulturmiljölagen
I 9 kap. kulturmiljölagen (1988:950) finns även en bestämmelse som kopplar till brott enligt bestämmelserna i Haagkonventionen. Anledningen till att den placerades i kulturmiljölagen var bland annat att den kriminaliserade handlingen inte ansågs motsvara brott enligt den allmänna folkrätten.
Brottet som anges i kulturmiljölagen benämns ”militär användning av kulturegendom med förstärkt skydd”. Det är värt att notera att det till skillnad från ovan nämnda brottslighet är användningen till stöd för militära åtgärder som är kriminaliserad.
Straffregeln kan sägas ha ett relativt litet tillämpningsområde eftersom brottsobjektet måste vara kulturegendom med förstärkt skydd enligt andra protokollet till 1954 års Haagkonvention eller områden i sådan egendoms omedelbara närhet. För närvarande finns 17 egendomar belägna i tio olika länder runt om i världen med på listan.
För att en egendom ska komma med på listan måste den röstas in genom den för 1954 års Haagkonvention underordnade kommittén. Det är upp till staternas regeringar att lämna in förslag på sådana.