Ortnamn

Frågor och svar om ortnamn

Vad är ortnamn?

Ortnamn är ett gemensamt ord för alla namn på geografiska objekt och områden, små som stora, gamla som unga. Ortnamn är namn på världsdelar, länder, städer, byar, gårdar och torp, på gator, broar, parker och torg, på hagar, åkrar och ängar, på sjöar, åar, berg, dalar, stigar, grindar, diken, stenar och mycket annat. Vid behov kan man precisera och tala om gatunamn, sjönamn, bebyggelsenamn, sockennamn, gårdnamn, ängsnamn osv. som olika slags ortnamn. Europa, Sverige och Stockholm är alltså ortnamn precis som Kungsgatan, Brunnsparken, Stortorget, Råggärdet, Åreskutan och Kyrkstenen.

Var ligger X? Var finns ortnamnet X?

Ett bra sätt att hitta en plats eller ett visst ortnamn är att använda funktionen ”KartSök och ortnamn” på Lantmäteriets webbplats. Om man exempelvis söker på Marmorbyn får man svaret att det är en tätort i Vingåkers kommun i Södermanlands län. Det finns bara den platsen som heter Marmorbyn, och kartan bredvid visar exakt var orten ligger. Söker man på Flen, så finner man tre platser med det namnet: en bebyggelse i Gagnefs kommun i Dalarna, en sjö i Vetlanda i Småland, och så staden Flen i Södermanland. Tre prickar på en karta över Sverige visar namnets spridningsbild. Om man klickar på en av prickarna får man en detaljerad karta över just det området.

Varför finns det så många likadana namn?

I regel har namnen kommit till vart och ett för sig, alldeles oberoende av att ett likadant namn finns på andra ställen. Många namn är gamla, och i en tid när man inte hade tillgång till kartor, databaser eller register att kontrollera mot så föddes namn spontant ur lokala behov och i de lokala sammanhang där människorna framlevde sitt liv. När exempelvis några personer vid Blekingekusten började kalla en hage vid havet för Sjöhagen, så var namnet beskrivande och lokaliserande för dem. Ingen behövde fråga: Vilken sjöhage? För dem var Sjöhagen tydligt och klart, trots att namnet Sjöhagen bärs av många, många andra hagar i landet. (KartSök och ortnamn ger 155 träffar).

I andra fall har likalydande namn i stället kommit till genom uppkallelse, dvs. man har lånat ett namn från någon välkänd plats och använt det om något annat. I Sverige finns mer än 40 Rom och nästan lika många Hamburg, Uppsala och Stockholm, mer än 30 Paris, 20 Jerusalem, 15 London, ett tiotal Berlin, Tyskland, en handfull Italien, Spanien osv. Hela världen finns i de svenska ortnamnen.

Hur många ortnamn finns det i Sverige?

Ingen vet riktigt, men i alla fall flera miljoner. Lantmäteriets ortnamnsdatabas, alltså den databas som ligger till grund för de allmänna kartorna och för söktjänsten ”KartSök och ortnamn”, innehåller omkring 1 miljon namn. Där saknas dock många lokala namn på landsbygden. Dessutom saknas de flesta namnen inne i tätorterna: namn på gator, kvarter, torg, m.m.

Vem bestämmer över namnen?

Det beror på vilken typ av namn det handlar om. Regeringen beslutar om namn på län, kommuner och nationalparker. Länsstyrelserna beslutar om namn på natur- och kulturreservat och stiftsstyrelserna beslutar om namn på kyrkliga församlingar.

Men de viktigaste aktörerna på många sätt är ändå Lantmäteriet och kommunerna. Lantmäteriet är den nationella ortnamnsmyndigheten med rätt att fastställa namn i t.ex. fastighetsregistret och på de allmänna kartorna. Namnen på kartorna granskas av namnexperter från Institutet för språk- och folkminnen (SOFI) innan de fastställs.

När en ändring av ett namn skall göras i fastighetsregistret har Lantmäteriet skyldighet att inhämta synpunkter från både SOFI och Riksantikvarieämbetet. Kommunerna fastställer namn på gator, kvarter, stadsdelar, allmänna platser och kommunala inrättningar (skolor, barnstugor, idrottsanläggningar) inom detaljplanelagt område. I Ortnamnsrådets handledning God ortnamnssed (se lästips) finns en utförlig tabell över beslutande, remissinstanser, lagrum m.m.

Vad säger ortnamnslagen?

Kulturminneslagens 1:a kapitel, 4:e paragrafen, lyder: God ortnamnssed. Vid statlig och kommunal verksamhet skall god ortnamnssed iakttas. Detta innebär att:

  • hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
  • ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
  • påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
  • svenska, samiska och finska namn så långt möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts för offentlig kartproduktion skall även i andra sammanhang användas i sin godkända form. Vad detta egentligen innebär och hur lagtexten skall tolkas och tillämpas framgår av två skrifter som reder ut vad ”god ortnamnssed” är:

  • God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård. Gävle 2001. (LMV-rapport 2001:4. Ortnamn och namnvård 6.)
  • Nyström, Staffan, Ortnamnen och kulturminneslagen. Om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm 2001.

Hur uppkommer ortnamn?

De allra flesta namn på landsbygden – särskilt de äldre – är naturligt framvuxna ur människors behov av att kunna tala om en plats på ett enkelt och effektivt sätt: vem ägde platsen, hur såg den ut, vad hade hänt där? etc. Man kan kalla sådana namn för spontana namn. Det är helt enkelt opraktiskt att inte ha namn på platser som man ofta talar om.

Låt oss ta ett exempel: En häst går ner sig i ett litet namnlöst kärr och drunknar. Ganska snart kommer kärret att börja kallas för Hästkärret. Inom den grupp människor som känner till den här platsen och har anledning att tala om den rotar sig namnet Hästkärret. Det förs med tiden vidare till nya personer och nya generationer. Minnet av episoden med hästen i kärret suddas långsamt ut men namnet är etablerat och fortsätter att användas så länge man talar om platsen.

Även i tätorterna finns en del spontant framvuxna namn, men det vanligaste är att namn på gator, kvarter, torg och andra allmänna platser kommer till genom formella beslut. Många kommuner har en namnberedning eller någon annan grupp som tar fram förslag till namn. Ibland återanvänder man gamla namn, ibland hittar man på helt nya. Besluten fattas sedan oftast av politikerna i någon särskild nämnd eller i fullmäktige, som fastställer namnen.

Hur gamla är ortnamnen?

Spontana ortnamn har skapats sedan urminnes tider. Långt ifrån alla har överlevt tidens tand, men det finns ändå många som går tillbaka till järnåldern och säkert också en del som skapades ännu tidigare. De är alltså flera tusen år gamla.

Det är alltid svårt att uttala sig säkert om enskilda namn, men generellt brukar man säga att namn på stora naturlokaler är mycket gamla och ofta hör till de allra äldsta namnen i en bygd: sjönamn som Vättern ”vattnet” och Vänern ”den hoppingivande”, önamn som Hisingen ”den kluvna (ön)” och Väddö ”ön där man jagar/fiskar”, ånamn som Emån ”vattnet, ån” och Nissan ”den glänsande” är exempel på sådana riktigt gamla naturnamn.

Bebyggelsenamnen delar man ofta in i typer med hjälp av efterleden, dvs. hur de slutar: namn som slutar på -sta, namn som slutar på -lösa, namn som slutar på -måla, namn som slutar på -tuna osv. Varje namntyp har eller har haft en produktiv period, alltså en tidsperiod när man kunnat bilda nya namn med hjälp av just den efterleden. Det kan handla om en lång eller kort period, i en avlägsen forntid eller ända fram till i dag.

Efterleden -tuna är en av de mest omdiskuterade inom den nordiska namnforskningen. Omkring 120 platser i Sverige, de flesta i Mälardalen, bär namn på -tuna (Tuna) och mycket talar för att många tuna-orter en gång varit någon form av centralorter för kult och politisk maktutövning. En tolkning av Sigtuna är att förleden är ett ord sig eller sik som betyder ”framsipprande vatten, vattensjukt ställe” och att detta åsyftar en bäck som rinner vid medeltidens Fornsigtuna.

Till de äldsta namntyperna hör namn som ursprungligen slutade på -hem ”hemvist, boplats” (Fåglum, Markim, Björnome), på -vin ”betesmark” (Gäsene, Kälvene, Nöre) och på -löv/-lev ” arvegods” (Burlöv, Eslöv, Vinslöv). De kan ha skapats redan vid vår tideräknings början. I dag är många av de här äldsta namnen så förändrade att vi har svårt att se vilken typ de tillhör. Lite yngre är till exempel namn med efterleden -sta(d) ”ställe, plats” (Gällstad, Knivsta, Märsta) och många namn på -by ”boplats, by, gård” (Forsby, Marby, Sundby). De hör i huvudsak till folkvandringstid och vikingatid (ca 400-1000 e.Kr.). Ännu yngre är till exempel bebyggelsenamn på ursprungligt -boda ”bodar” (Eringsboda, Falsterbo, Pålsboda, Äppelbo), -hult ”skog” (Fagerhult, Älmhult) och -torp ”utflyttad gård, nybygge” senare ”dagsverkstorp” (Anderstorp, Mickelstorp, Snickartorp).

Man ska också komma ihåg att många namn kan ha haft ett liv som namn på något annat långt innan de blev bebyggelsenamn, och att därmed själva namnen är äldre än de först ser ut. Så har man t.ex. resonerat om många namn som slutar på -rum ”öppen plats”, -ryd ”röjning” och -säter ”äng på utmarken, skogsäng”. Utförligare om de olika efterledernas betydelse, frekvens, spridning, ålder m.m. kan man läsa i till exempel Pamp 1988, Strid 1999 och SOL 2003.

Vad kan man hitta i ortnamnsarkiven?

Det finns fyra ortnamnsarkiv i Sverige: i Göteborg, Lund, Umeå och i Uppsala. De sorterar under en gemensam myndighet kallad Institutet för språk och folkminnen. I arkiven hittar man bland annat äldre belägg på namn och uppteckningar av namn.

Äldre belägg är namnformer från gamla skriftliga källor som är utplockade (excerperade), överförda till arkivkort och inplacerade i arkivens olika kortregister, där man på olika sätt kan söka upp namnen och hitta information. Man kan t.ex. se att socknen Gammalkil nämns första gången år 1352, i vilken källa (brev, skattelängd etc.) den då nämns och att den där kallades Gambla Kiil.

Uppteckningar betyder att namnen har samlats in muntligt på ort och ställe. En upptecknare har varit på plats och noterat att namnet finns, vad det syftar på, hur det uttalas och vilka eventuella historier som finns kring namnet. Dessutom får man på arkivkorten ibland hänvisningar till böcker och artiklar där någon forskare har diskuterat namnet och förklarat det. En del av arkivens samlingar är redan nu tillgängliga via Internet och mer är på väg att läggas ut.

Hur gör man när man tolkar ett ortnamn?

Varje namntolkning är unik och har sina speciella förutsättningar och svårigheter. Men om man generaliserar kan man ställa upp följande arbetsmodell:

Steg 1: Förarbete och bakgrund

a) Äldre skrivformer:

Ta reda på hur namnet skrevs i äldre tid. Ju närmare namnets tillkomsttid man kommer, desto mer ursprungligt och opåverkat är namnet. Därmed är det också i regel lättare att tolka. Äldre skrivformer kan finnas t.ex. redan hos grekiska eller romerska författare från antiken, i runinskrifter, i medeltida brev, i jordeböcker och skattelängder, på äldre kartor. Många namn har ändrat sig mycket sedan de skrevs ned första gången: Karlanda (1344 Kaflandæ sokn), Karbenning (1461 Karinæbøning), Tiarp (1397 Tidhethorp kirkia) för att ta några exempel.

Ett medeltida brev, ett s.k. diplom, daterat 28/7 1396, vari Nils Anundsson, Karl Eriksson, Anund Nilsson och Torsten Nilsson stadfäster avlidna hustru Katarina Bengtsdotters gåva av jord i ”stikkebergom” till Helga korsets prebenda vid Strängnäs domkyrka.

I ortnamnsarkiven finns dessa äldre former oftast redan samlade och ordnade.

b) Identifikation:

Vad syftar beläggen på? Finns det flera platser med samma namn? Försök försäkra dig om att alla skriftliga belägg som du vill använda verkligen hör ihop med den plats du undersöker och inte med en annan plats med ett likalydande namn. Många namn återkommer i socken efter socken eller på gård efter gård.

Exempel: Du är intresserad av gården Ekeby i din hemtrakt. Om t.ex. en ”Olof i Ekeby” står nämnd i ett medeltida brev, måste du vara säker på att det Ekeby som avses i brevet är just ditt Ekeby och inte Ekeby i grannsocknen. Om inte identifikationen (kopplingen mellan belägget och platsen) är säker, så är belägget olämpligt att använda som underlag för resonemang och slutsatser.

c) Denotation:

Exakt vad åsyftades ursprungligen med namnet? Kan man peka ut exakt vilket objekt i terrängen som är grunden till namnet? Exakt vad hade namngivaren i åtanke? Många namn på stora områden, socknar, bygder, kommuner var från början namn på något mycket mindre och mycket konkret. Försök att avgöra vad det var och var platsen finns?

d) Uttalet:

Ta reda på uttalet och se om det ger några ledtrådar. Uttalet kan ge stöd åt en tolkning eller kanske motsäga den. Men kontrollera i alla fall! Även uttalsuppgifter finns i regel i ortnamnsarkivens samlingar.

Steg 2: Etymologiska möjligheter? Vilka ord ingår i namnet?

Försök att avgöra vilket eller vilka ord som ingår i namnet, eventuellt vilka andra ordbildningselement som ingår (ändelser). Fastställ vilken betydelse vart och ett av orden har och hur de förhåller sig till varandra. De ord som ingår i namnet söks först i det egna språket (helst i den dialekt som talas där namnet finns), därefter i andra nordiska språk, sedan i andra germanska eller indoeuropeiska språk. Tanken är att namn i normalfallen är uppbyggda av ord från det språk som brukarna av namnet talar/talade.

Exempel: Det östgötska bergnamnet Omberg består av två led om + berg. Det är mer sannolikt att Om- motsvarar det östgötska dialektordet om med betydelsen ‘dimma’ än det om som är en helig stavelse i fornindisk religion (fast det finns personer som hävdar motsatsen).

Steg 3: Namntypologisk situation

Konfrontera de etymologiska möjligheterna med den namntypologiska situationen. Alltså – ställ frågan om det är rimligt med ett namn av denna typ just här. Strider den språkliga tolkning du har gjort på något sätt mot traktens namnskick i stort? Finns efterleden i andra namn i trakten? Finns andra namn bildade med de ord du har vaskat fram? Grundtanken är att olika bygder, landskap och landsdelar har sin ”ortnamnsprofil” och om man hittar ett typiskt sydsvenskt ortnamn i Ångermanland eller ett typiskt Mälardalsnamn i Halland, så bör man överväga det rimliga i den språkliga tolkning man just har gjort.

Steg 4: Saktolkning / utomspråkliga förhållanden

Konfrontera resultatet av steg 1-3 med de utomspråkliga förhållandena. Är din tolkning rimlig i sak? Om ett namn antas ha med t.ex. ‘skåra, inskärning, ravin’ att göra (som Skurugata, Skursundet och Skårby; jämför ordet skära, eller Tälja, Talja, Tolg; jämför ordet tälja) så bör man kunna hitta något på platsen som ger stöd åt detta. En språklig tolkning som inte överensstämmer med verkligheten måste antingen kunna förklaras och motiveras (sakförhållandena har kanske ändrats sedan namnet kom till) eller också omprövas.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 21 augusti 2017
  • Uppdaterad: 29 augusti 2017