Ett brev från USA

Kära kollegor i Sverige,

Jag skriver till er från Denver, Colorado, där jag arbetar med att leda Sapiens, en ideell tidskrift om antropologi. Klippiga bergen reser sig inte långt från mitt hem – majestätiska och uråldriga, som påminnelser om att historien, likt landskapet, bär på minnen i komplexa lager.

Här i USA skakas museer och kulturinstitutioner av en ny våg av politiskt kaos. Som ni kanske vet har president Donald Trump redan föreslagit eller genomfört drastiska nedskärningar av National Endowment for the Humanities (NEH), National Endowment for the Arts (NEA), Institute of Museum and Library Services (IMLS) och många andra myndigheter som ansvarar för museer, kulturarvssajter och nationalparker och monument. Trump håller sitt löfte om att ”slakta” den federala statsförvaltningen. Han driver igenom de mest drakoniska nedskärningarna som utlovades i dokumentet Project 2025, inklusive att avskaffa det offentliga stödet för humaniora och vetenskap och omdefiniera de federala myndigheternas uppdrag. En av Trumps exektutiva ordrar syftar uttryckligen till att vitmåla den amerikanska historien.

Över hela landet införs nya lagar och sker politiska påtryckningar för att begränsa museers och pedagogers möjligheter att tala om ras, genus, kolonialism och klimatförändringar. Officiella program för mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI), som under det senaste decenniet varit grundläggande för att reformera olika institutioner, framställs nu av vissa lagstiftare och opinionsbildare som farlig ideologi. Museianställda som arbetar med dessa frågor riskerar att censureras, trakasseras eller till och med avskedas.

Trumps politik har fått chockerande omedelbara konsekvenser. Smithsonian, som får största delen av sin finansiering från staten för att driva 21 museer, har stängt sitt mångfaldskontor och ändrat titeln på sin mångfaldschef till ”chef för avdelningen för tillgänglighet”. National Gallery of Art har lagt ner sin avdelning för tillhörighet och inkludering. Den statliga forskningsfinansiären National Endowment for the Arts har tagit bort stödet till mångfald och utsatta samhällsgrupper. Ett galleri i Washington D.C. med kopplingar till Organization of American States ställde plötsligt in två utställningar med HBTQ+- och svarta konstnärer.

Vissa mer kända museer har sagt att de inte kommer att ändra sitt arbete med mångfald och inkludering. Vissa har till och med vågat göra det offentligt. Japanese American National Museum i Los Angeles har till exempel protesterat mot regeringens politik och hävdat att det inte går att skilja den historia som beskrivs på museet från den amerikanska historien i allmänhet.

***

Vissa ser kanske de pågående händelserna i USA som ett brott mot det förflutna. Men för att förstå vad som händer just nu måste vi vara ärliga om de amerikanska museernas historia.

Många av USA:s mest ikoniska institutioner föddes ur imperialistisk erövring. Smithsonian grundades exempelvis år 1846 med pengar från en brittisk vetenskapsman, och växte genom expeditioner där man samlade in ursprungsfolks och andra världskulturers föremål, ofta utan samtycke. Den amerikanska museisektorn etablerades parallellt med den västliga expansionen, bosättarkolonialism och framväxten av en rasifierad kapitalistisk stat. Denna historia har länge påverkat vad – och vem – som bevaras i vårt kulturarv. Mycket av Trumps ideologi återknyter dessutom till USA:s kulturkrig på 1980-talet. Högern och dess allierade har varit mycket framgångsrika i att förhindra att DEI-initiativ uppnår sina mål.

Det vi ser nu är alltså inte nytt, utan det senaste slaget i en mycket äldre konflikt. Det är en kamp om huruvida de amerikanska museerna ska återgå till sina imperialistiska rötter. När dagens politiker kräver ”patriotisk utbildning” eller fördömer museer som arbetar med ”splittrande berättelser”, är de inte så att de avvisar politiken. Tvärtom för de fram en politiskt färgad bild av det förflutna som aktivt suddar ut de orättvisor och missförhållanden som präglat den amerikanska historien.

Allt kulturarv är politiskt. Frågan är inte om museer ska vara politiska, utan vems politik de ska tjäna. Även om DEI-program ofta har haft brister, har de åtminstone utgjort försök att rätta till ojämlikhet och testa nya vägar framåt.

Jag har personligen fått erfara värdet av ett mer öppet och inkluderande kulturarbete – något som möjliggjorts tack vare offentliga investeringar. Sedan början av 2000-talet har jag fått flera anslag som finansierats genom amerikanska skattepengar. Vissa var så små som 5 000 dollar, andra uppgick till hundratusentals. Jag kan personligen intyga hur avgörande dessa medel har varit för att bättre belysa amerikansk historia och kultur i form av böcker, webbsidor, poddar och annat. Men nu har tusentals statligt finansierade projekt som främjat forskning och gjort vetenskap tillgänglig för allmänheten helt enkelt lagts ned.

***

Jag vet att även många svenska institutioner kämpar med arvet från kolonialismen, utmaningar kring tillgänglighet och minnets politik. Även om våra sammanhang skiljer sig åt tror jag att vi förenas av ett gemensamt uppdrag: att säga sanningen. Det arbetet bör ske på två fronter.

För det första måste forskare och administratörer fortsätta främja idéer och kunskap som förklarar människans villkor. Kolonialismens historia och dess koppling till dagens ojämlikheter är fakta som inte kan sopas undan av politiker. Forskare bör inte undvika obekväma sanningar, utan hitta sätt att göra dem begripliga.

För det andra: i de pågående kulturkrig som ger auktoritära ledare ökad makt kan vi inom kultursektorn bidra till att motverka den sociala splittring som politikerna vill underblåsa. The American Alliance of Museums lanserade till exempel för några år sedan ett initiativ för att främja dialoger i lokalsamhällen. The University of Michigan Museum of Art drev inför valet 2024 en kampanj för medborgerligt engagemang. Och just nu arbetar museer i Los Angeles för att skydda papperslösa som utsätts för regeringens allt hårdare migrationspolitik.

Om Trump-eran lärt oss något är det att sådant arbete för att föra samman olika grupper i samhället inte är en bisyssla för kultursektorn, utan helt avgörande för dess framtid.

Vi måste fortsätta att försvara övertygelsen om att kulturarv, historia och konst har ett publikt, gemensamt värde. Museer är inte monument över det förflutna, utan redskap för att styra mot en bättre framtid.

Med vänliga hälsningar,

Chip Colwell

Denver, Colorado
USA

Översättning från engelska: Daniel Strand