Mona Lisa som digital upplevelse. Foto: (CC BY)

Vem gör de bästa digitala utställningarna?

KRÖNIKA. Vad händer med de digitala satsningarna när museerna öppnar igen? I sin krönika uttrycker Aron Ambrosiani, digital medieproducent på Nordiska museet i Stockholm, sin önskan att museernas webbsidor ska få fortsätta vara något mer än bara en informationstavla. Lär av goda exempel, anser han.

Runt om i Sverige har museernas frontpersonal börjat låsa upp dörrarna, dra igång kassasystemen och åter välkomna fysiska besökare in i museibyggnaderna. Äntligen kan vi låta besökarna uppleva våra riktiga utställningar igen!

Jag är förstås glad över detta. En fysisk utställning är något speciellt; en konstart i sig, en upplevelse för hela kroppen och en utmärkt arena för kunskapförmedling och sociala aktiviteter. Men för mig som arbetar med museernas digitala närvaro finns en viss bismak. Jag tror att många kollegor nu drar en lättnadens suck, innan de återigen styra uppmärksamhet och resurser till den fysiska museiupplevelsen. Museiwebbplatsernas startsidor, som under det senaste året fyllts på med länkar till digitala upplevelser, återgår i detta nu till information om öppettider, entréavgift och vägbeskrivningar.

Betyder det att digitala utställningar nu är passé? Verkligen inte. Till skillnad från sin fysiska namne är den digitala utställningen ingen egen medieform. Och det innebär att vi i museisektorn kan snegla på hur andra aktörer pressar gränserna för vad som går att åstadkomma med modern webbutveckling.

Vem gör de bästa digitala utställningarna? Låt mig ge några exempel på ”digitala utställningar” i framkant som vi i museisektorn kan inspireras av i nästa digitala utställningsprojekt.

Mona Lisa som fysisk upplevelse. Foto: (CC BY)

Fotogrammetri hos New York Times
New York Times R&D-avdelning skapar immersiva upplevelser genom att kombinera drönarfotografier till 3D-modeller med hjälp av fotogrammetri. Rejält med dyr hårdvara och specialskriven webbkod alltså, men räkna med att detta blir allt mer tillgängligt som färdiga programbibliotek eller tjänster. Jämfört med en motsvarande fysisk museimodell går detta förstås otroligt mycket snabbare att producera, men erbjuder ändå mer fördjupning än ett traditionellt reportage med text, bild och film.

Upplev reportaget från Sand Banks, Bahamas efter orkanen Dorian 2019 som kunde publiceras bara veckor efter orkanens framfart eller ta del av en förklarande artikel om NY Times arbete med fotogrammetri.

Inzoomat hos Google, New York Times och Rijksmuseum
New York Times gör också mindre ambitiösa digitala produktioner – till exempel en slags guidade konstvisningar där läsaren skrollar sig igenom ett högupplöst konstverk med kommentarer. Det som går förlorat jämfört med en fysisk visning är förstås möjligheten till följdfrågor och fördjupad diskussion, men å andra sidan gör zoomfunktionen det väldigt tydligt vad respektive kommentar handlar om. Prova själv med denna ”close view” av ett 1600-talsporträtt av indiske stormogulen Shah Jahan.

Det nya är inte tilltalet, snarare att det numera är hyfsat enkelt att producera. Högupplösta fotografier av konstverk fick sitt publika genomslag 2011 med lanseringen av Google Arts & Culture, men formatet är fortfarande ovanligt på museernas samlingssajter eftersom det länge krävt speciell fotoutrustning. Med hjälp av så kallad ”photo stitching” är det numera enklare att kombinera en mängd fotografier till en enda högupplöst fil. Ett exempel på en lite mer ambitiös digital konstvisning är Upplev Nattvakten hos Rijksmuseum.

Interaktiva visualiseringar hos SVT Datajournalistik
Coronaåret har inneburit ett uppsving för grafer, diagram och tabeller. Samtidigt har verktyg och kodbibliotek för interaktiva visualiseringar hunnit mogna. Den här kombinationen har inneburit ett rejält uppsving för datajournalistik världen över. Jämfört med det löpande flödet av nyhetsrapportering är detta fortfarande påkostade, arbetsintensiva undantagsfall – så få att SVT Nyheter samlar all datajournalistik på en samlingssida. Graferna över smittade, avlidna och vaccinerade har nog de flesta redan sett men jag vill särskilt lyfta fram En koll på kolet från december 2019 som kombinerar scroll, satellitfoton och animerade diagram för att berätta kolets historia.

Vad är de gemensamma nämnarna för de här digitala utställningarna? Jag vill lyfta fram två faktorer:

1. Inte bara text och bild. Ta till vara möjligheten att lägga in animationer och interaktion som förhöjer upplevelsen eller förståelsen. En digital utställning kan och bör vara mer än ett tryckoriginal som läggs ut digitalt. Ge besökarna möjlighet att påverka vilken information som visas, erbjud sortering och filtrering och möjlighet att visa eller dölja lager av information.

2. Smalt och fokuserat. Tänk monter eller enskilt föremål istället för utställning – en digital utställning kan ta sig an ett smalare ämne än en fysisk utställning. Besökaren har inte satt av obruten tid på samma sätt som ett fysiskt museibesök, och ett större tema behöver brytas ned i delar som kan upplevas var för sig. Grundläggande fakta finns redan tillgängliga en sökning bort, så den digitala utställningen behöver erbjuda ett eget perspektiv bortom det förklarande.

Och glöm inte: en digital utställning är öppen dygnet runt och bara ett länkklick bort. Vilken är din digitala utställningsfavorit?

 

Aron Ambrosiani, digital medieproducent på Nordiska Museet och gästkrönikör hos Omvärld och insikt. Foto: (CC BY)

Kategori


Omvärld och insikt

omvarld@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: