Farokonventionen

Europarådets ramkonvention om kulturarvets värde för samhället. Farokonventionens tillkomst går tillbaka till Europas förändrade politiska karta efter murens fall 1989 och till de krig och konflikter som blossat upp efter det kommunistiska systemets kollaps i det forna Östeuropa.

Farokonventionens mål är att motverka denna typ av konflikter, som inte sällan bottnar i idéer om ofrånkomliga kulturella skillnader mellan människor, samt att främja betydelsen av kulturarv i arbetet för fred och demokrati. Hur kan Sverige förhålla sig till Farokonventionen och vilken relevans har den utifrån svensk horisont? På vilka sätt utmanar den traditionella sätt att betrakta och förhålla sig till kultur och kulturarv?

Farokonventionen är den senaste i raden av kulturkonventioner utarbetade av Europarådet. Europarådet utgjorde fram till 1990-talet en mellanstatlig samarbetsorganisation för västeuropeiska stater. Efter kalla krigets slut befinner sig Europa i en ny politisk situation.

Europarådet, som numer även inkluderar länder i det forna Östeuropa, har i detta sammanhang särskilt arbetat för att stärka demokrati, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter. Det är i nämnda kontext, och utifrån detta perspektiv, som Farokonventionen ska tolkas och förstås.

Farokonventionen handlar inte om hur utan varför det förflutnas lämningar ska bevaras. Det handlar om frågor som rör kulturarv och kulturmiljö i relation till några av de utmaningar och problem som samhället idag står inför som exempelvis, hållbar utveckling, etniska konflikter och globaliseringen.

”a policy framework for a new era”

Farokonventionen är en ramkonvention, vilket bedömdes vara det rätta instrumentet för att utveckla riktlinjer för det breda spektrum av frågor som har bäring på kulturarvsområdet i dagens Europa. En ramkonvention innehåller inga bindande krav utan ska snarare betraktas som ett inriktningsdokument där viktiga mål och insatser definieras.

Det finns olika sätt att nå dessa mål och varje enskilt land väljer den väg som passar dem bäst i relation till befintlig lagstiftning och politiska situation.

Farokonventionen är inte i första hand ett skyddsinstrument utan ska ses som ett komplement till Europarådets andra kulturkonventioner. Dessa äldre konventioner har formulerats utifrån en delvis annorlunda politisk verklighet än den vi har i dagens Europa. Farokonventionens syfte är därför att uppgradera arbetet med kulturarv och kulturmiljö så att det står i samklang med dagens samhälle.

Arbetet på Riksantikvarieämbetet

Arbetet med att tolka Farokonventionens innebörd har pågått på Riksantikvarieämbetet sedan 2011. År 2012 fördjupades detta arbete i samband med att myndigheten då fick i uppdrag, av Kulturdepartementet, att utreda förutsättningar för och konsekvenserna av en eventuell anslutning till konventionen samt bedöma vilka eventuella författningsändringar som krävs vid ratificering.

Uppdraget redovisades till Regeringskansliet i mars 2014. Läs rapporten här.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 21 augusti 2017
  • Uppdaterad: 22 november 2017