Varför behövs regional utvecklingssamverkan?

Och varför bara med just dessa tre? Har inte Riksantikvarieämbetet ett nationellt ansvar och ska behandla alla lika? Frågorna är motiverade. Det finns dock goda svar på dem, men det kräver en tillbakablick.

Bakgrunden till utvecklingssamverkan är i korthet – förändringar i penningströmmarna och den regionala politiska nivåns ökade betydelse. Syftet med utvecklingssamverkan är ytterst för Riksantikvarieämbetet att kunna visa på ett politiskt ansvarstagande för kulturmiljö som kan fungera som inspiration för hela landet. Men samverkan ger också viktig kännedom om regionala villkor inför samtalen i samverkansrådet och andra möten som Statens kulturråd arrangerar. Dessutom ger samverkan möjlighet att utveckla och pröva nya arrangemang och verksamheter som kan bidra till att utveckla det regionala kulturmiljöarbetet och det politiska intresset för detta.

Samverkan ska ske och sker idag i de flesta fall mellan landsting, region och länsstyrelse utan att Riksantikvarieämbetet deltar. Det är så det ska vara. Den utvecklingssamverkan vi beskriver här är ett undantag. Syftet är heller inte att utveckla samverkan mellan de regionala parterna i just dessa tre fall. Istället handlar utvecklingssamverkan mer om det nationella perspektivets behov av direkt kunskap om hur det fungerar regionalt och möjlighet att utveckla och pröva idéer som om de är framgångsrika kan lanseras nationellt. Kontakterna mellan landsting, regionförbund och länsstyrelse i kulturarvs-och kulturmiljöfrågor fungerar väl i delar av landet, i andra kan de bli bättre. Förhoppningen är att utvecklingssamverkan även ska inspirera de senare.

Det kulturpolitiska landskapet

I alla landsting, utom ett – Stockholm – har kultursamverkansmodellen införts idag. Det påverkar det kulturpolitiska landskapet. För Riksantikvarieämbetet innebär det att det blivit mer angeläget att kommunicera frågor om kulturarv och kulturmiljö även med den regionala politiken. Landstingen har visserligen länge varit de stora finansiärerna av länsmuseerna. Kontakterna har dock inte varit med dem utan med länsmuseernas samarbetsråd och landsantikvarieföreningen (vilka även fortsatt är viktiga aktörer). Förklaringen är att de statliga medlen, även de till kulturmiljöarbete, från och med 1976 fördelats via Statens kulturråd direkt till museerna enligt en förordning där de enskilda institutionerna räknats upp.

Idag är det de regionala politikerna som fördelar pengarna inklusive det statliga bidraget till museerna. De kan öka eller minska anslagen mellan de sju olika kulturområden som nämns i förordningen. Dagens regionala politiker har därigenom ett ansvar för kulturmiljöarbete, men det är inte självklart känt. Och det är kanske inte konstigt dels med tanke på bakgrunden, dels med tanke på att den nya förordningen inte längre uttryckligen nämner kulturmiljö som ett verksamhetsområde.

Är ansvaret känt verkar finns funderingar kring hur det kan tas. Det handlar ju inte ekonomiska och juridiska styrmedel som de som länsstyrelserna förfogar över. Å andra sida finns det exempel som visar att kultursamverkan kan ge kulturarvsfrågorna en ny aktualitet, t.ex. i kommunerna, och lyfta frågorna till kommunstyrelse och kommunalråd. Det är Riksantikvarieämbetets kontakter med politiker och tjänstemän de senaste åren som har gett dessa insikter.

Att Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har var sin plats i samverkansrådet vid Statens kulturråd har sin bakgrund i kulturmiljöarbetet, precis som t.ex. Riksarkivets plats har det i arkivfrågorna (”regional enskild arkivverksamhet”). Den statliga förordningen (2010:2012) om fördelning av vissa statsbidrag till regional kulturverksamhet som styr medlen i modellen har förenklats (dvs. i jämförelse med den gamla som fortfarande gäller för Stockholms län). I förordningen står enbart museiverksamhet.

En doldis problem

Det finns ett par problem med detta. Det ena är att politiker och tjänstemän kan tro att kulturmiljö inte längre ingår. Det andra att kulturmiljö ”institutionaliseras” genom att döljas bakom museiverksamhet. Kulturmiljö finns i princip överallt och hanteras av många andra än professionella – allmänheten, ägare och brukare, näringsliv, kommuner m.fl. Museerna är centrala aktörer, men deras kulturmiljöuppgift skiljer sig från den övriga museiverksamheten. De ska stötta och hjälpa de andra aktörerna att kunna ta sitt ansvar genom att bygga och dela kunskap, ge råd, följa och granska samhällsplaneringen, vara forum för debatt och diskussion. Det skiljer sig från t.ex. utställnings- och samlingsverksamhetens medborgarperspektiv hur bra de än kan vara i sig. I princip skulle arbetet kunna utföras av andra än museer. I Skåne var det t.ex. tidigare Skånes hembygdsförbund som hade finansieringen för kulturmiljövård. Att det är museerna som stått för kulturmiljöarbetet är dock ingen slump utan en tradition som går tillbaka till 1800-talets mitt och en föreställning som förenklat går ut på att gammalt och nytt måste förenas, inte minst i tider av genomgripande samhällsförändringar. Dessutom har även samlingar och utställningar om länets kulturhistoria från äldsta tid fram till idag en klar kulturmiljökoppling. Museer och kulturmiljö hör alltså ihop både vad gäller ursprung och verksamheter.

Det gäller att synas för att finnas

Kulturarv och kulturmiljö är dessutom bara en av alla kulturverksamheter som den regionala politiken ska engagera sig i. Det gäller att synas för att finnas … Men det är inte helt lätt att synas när det inte ens går att bilda sig en kvalificerad uppfattning om vilket kulturmiljöarbete som utförs av museerna för offentliga medel. I 2010 års medel skulle det sammantaget (statliga medel + regional motfinansiering) totalt röra sig om ca 160 miljoner kronor till kulturmiljöarbete. Någon uppföljning har inte gjorts. Den kulturmiljöstatistik som publicerades en enda gång i mitten av 1990-talet ger heller ingen bild av kulturmiljöarbetet vid museerna. Myndigheten för kulturanalys har dock nyligen tagit fram en enkät till museerna om deras kulturmiljöarbete 2014. Enkäten med mera resulterade i en rapport med ny kulturmiljöstatistik hösten 2016.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 25 augusti 2017
  • Uppdaterad: 22 november 2017