Arkeologisk utgrävning vid Triberga borg.Arkeologisk utgrävning vid Triberga borg. Foto: Bengt A Lundberg (CC BY)

Om gallring av arkeologiska fynd i fält

Antal kommentarer: 17

Selektering och kassering av arkeologiska fynd ska alltid göras med stor försiktighet och tydligt motiveras utifrån den vetenskapliga inriktning och de frågeställningar som satts upp för en undersökning. Med anledning av en krönika i SvD Kultur (2017-08-09) vill vi förtydliga dels rollansvaret och dels de exempel som textförfattaren tar upp.

Det är länsstyrelserna som är beslutande när det gäller uppdragsarkeologiska undersökningar och som har tillsynsansvaret för att undersökningarna genomförs på ett sådant sätt som länsstyrelsen angivit i sitt beslut. Riksantikvarieämbetet har mandat att förtydliga kulturmiljölagen i föreskrifter, allmänna råd och vägledningar. Vi gör också uppföljningar och utvärderingar av länsstyrelsernas kulturmiljöarbete i syfte att bidra till en ensad tillämpning av berörda lagar. Utöver detta kan vi också överklaga länsstyrelsernas beslut för att bidra till att utveckla praxis inom kulturmiljöområdet.

I den vägledning som Riksantikvarieämbetet tagit fram till föreskrifterna för uppdragsarkeologi betonas att gallring av fynd alltid ska göras med stor försiktighet och tydligt motiveras utifrån den vetenskapliga inriktning och de frågeställningar som satts upp för undersökningen.

Förtydligande av exempel i krönika

Nu några förtydliganden kring exempel som nämns i krönikan. Textförfattarens första exempel från Lund rör en översiktlig förundersökning som gjordes våren 2015. Enligt artikelförfattaren ska mynt, knivar, ornerade bleck, en ring och vikt från vikingatiden ha blivit gallrade. I rapporten från undersökningen framgår dock att merparten av de gallrade fynden kommer från metalldetektering på en bytomt och fynden bedöms vara från bytomtens senare skeden, främst 1700- och 1800-tal. Att kassera fynd med sena dateringar är ofta motiverat, speciellt då de kommer från omrörda lager och är av karaktären vanliga bruksföremål, i detta fall kopparmynt, knappar, del av luskam och obestämbara bleck och beslag.

I det andra fallet som textförfattaren tar upp fattade länsstyrelsen beslut innan Riksantikvarieämbetet ändrade föreskrifterna den 1 juli 2015. Bakgrunden till ändringen var att det kommit fram att både länsstyrelse och undersökare ansåg att det i samband med upphandlingar av uppdragsarkeologiska undersökningar förekom en prispress och att konserveringskostnaderna ofta hölls ner för att få en låg totalkostnad för anbudet (kostnaden för det arkeologiska arbetet). Konsekvensen kunde då bli att metallföremål kasserades istället för att konserveras. De nya föreskrifterna gjorde det möjligt för länsstyrelsen att i förfrågningsunderlaget undanta kostnaden för konservering vid en prisjämförelse.

Det är beklagligt att många metallföremål har kasserats varav flera med ett högt vetenskapligt värde. Gallring bör ske i dialog mellan undersökaren och länsstyrelse för att urval till konservering och eventuell gallring av metallföremål sker på bästa sätt. Länsstyrelsernas hantering av gallringsfrågor är ett område vi kan komma att följa upp och utvärdera ytterligare.

Kontakt: Carolina Andersson, tfn. 08-5191 8255. carolina.andersson@raa.se

Läs mer om uppdragsarkeologi

Vanliga frågor om gallring

Dela sidan på

Kommentarer (17)

  1. Varför inte lämna de föremål som ska kasseras? Låta dem vara i marken, eller ge dem till folk som faktiskt värnar om vår kulturhistoria? Varje föremål har en historia och är del av vårat arv, och om de ändå ska kasseras, förstöras, vem bryr sig då om någon får dem?
    Läste att man inte vill skapa en marknad för fornföremål, men återigen vem bryr sig när de ändå sa raderas från vår historia?

    Det är sorgligt att det sjunkit till en nivå där vi ödelägger vår historia, oavsett om det bara är ett mynt eller en ring, för det är fortfarande en ring som smiddes, gavs eller köptes och var buren av någon.
    Som en vanlig människa är det fruktansvärt att känna att de man trodde fanns för att bevara vårat förflutna förstör delar av det, utan att man själv an stoppa denna radering.

  2. Att lämna kvar fyndmaterial som påträffats vid en uppdragsarkeologisk undersökning är inte möjligt i och med att undersökningen är genomförd för att det ska byggas något på platsen.
    Värt att komma ihåg är att ett arkeologisk fyndmaterial består av allt möjligt, från olika typer av trasiga föremål till djurben, sk. lerklining från husväggarna, slagg från tillverkningen av järn – och bronsföremål m.m. Att spara allt detta material, som faktiskt är dåtidens sopor, skulle göra att våra museer får sina redan fulla magasin att totalt svämma över. Många av de fynd som påträffas är också i behov konservering innan de lämnas till in museer. När det gäller järnföremål är det oftast mycket korroderade och har övergått till att bli klumpar av rost. Att låta ett sådant föremål bli konserverad för höga kostnader är inte rimligt varken utifrån en byggherres synvinkel som ska bekosta konserveringen eller ur ett museiperspektiv.

  3. Som representant för Nordiska Asa-samfundet som värnar om vårt arv och ursprung är detta sorgligt att se.
    Vill man inte göra en marknad så kan vi i samfundet omhänderta föremålen och spara dom för att kunna bevara vårat arv. Samt när möjlighet finnes, spara dom i vårat framtida gudahof (asatempel) samt på andra platser där föremålen kan komma till användning och beskådan.
    Vi skriver gärna ett avtal om att inte sälja dom vidare. Allt är bättre än förstörelse av vårt kulturarv.
    Jag kommer ringa er och se om detta går att lösa på något smidigt vis.

    MVH
    Stenar S
    Talesperson
    Nordiska Asa-samfundet

    1. Hej Stenar, ursäkta sent svar, såg att ditt inlägg inte var publicerat när jag gick igenom kommentarerna. När det gäller kulturföremål från uppdragsarkeologiska undersökningar är det ett missförstånd att välbevarade fynd som borde sparas ofta gallras och kasseras. Se Carolina Anderssons svar här ovan. Det finns även en rättslig aspekt av ditt förslag.Fynd som hittas vid arkeologiska utgrävningar tillfaller staten. När det gäller överlåtande av föremål får staten endast skänka bort sin egendom när det finns lagstöd, vilket det endast finns när det handlar om att överlåta fynd till museer, vid så kallad fyndfördelning./Vänliga hälsningar

  4. Varför blev det så viktigt för er att förstöra fornfynd och kulturföremål ? Vad har ni för syfte med er ”selektion” ? Svenska Fornminnesföreningen, sammanslutningar för arkeologer och amatörarkeologer, finns sedan länge, och de kan liksom kommuner, bibliotek, hembygdsföreningar och många andra sammanslutningar vara med och betala vad metallkonserveringen kostar. Men istället förstör ni bara fynd efter fynd, och säger sedan att det är ”beklagligt” i efterhand. Vet skäms !

  5. Riksantikvarieämbetet gör inga gallringar av arkeologiskt material. Gallring av fynd ska göras i samråd mellan länsstyrelsen och den arkeologiska institution eller företag som genomför undersökningen. Inför en uppdragsarkeologisk undersökning ger länsstyrelserna anvisningar till arkeologerna kring vilka fynd som ska samlas in, hur det ska hanteras och om eventuella urval och prioriteringar ska göras. Under undersökningens gång ska sen länsstyrelsen följa upp hur arkeologerna genomför undersökningen vilket inkluderar en dialog kring eventuell gallring av påträffade fynd. De fynd som ska bevaras för framtiden fördelar sedan Riksantikvarieämbetet till olika museum som sedan i sin tur ska förvalta och visa dem.

  6. Efter att ha deltagit i en del sammanhang där arkeologer deltar, verkar det oerhört osäkert att uppdra till länsstyrelsen att besluta om fyndens vara eller icke vara. Sakkunskap och kompetens är inte alltid kommen ur ens akademiska kunskap eller beroende på uppdrag. Det borde finnas en större grupp av kompetenta arkeologer som bedömmer fyndens historiska värde. T.ex. kunde riksantikvarieämbetet titta på fynden över nätet.

  7. Det är naturligtvis inget problem att gallra fynd efter en arkeologisk undersökning. Det är helt nödvändigt, både av vetenskapliga och ekonomiska skäl. Många arkeologiska fynd, även föremål av metall, har gjort sitt då de registrerats. De finns tillgängliga för den arkeologiska forskningen i tryckta och digitala rapporter. Det finns ingen anledning att spara allt och det är ofta inte ens möjligt då många föremål är i mycket dåligt skick. Det stora problemet, som RAÄ borde adressera, handlar om den gallring som görs i fält, med grävmaskin och spade. På de flesta arkeologiska undersökningar dumpas merparten av metallföremålen i samband med avbaning och avtorvning, dvs innan någon arkeolog sett dem, kunnat mäta in dem, registrera dem och sedan, eventuellt ta ett beslut om gallring som journalister och andra arkeologer kan uppröras över.

    Den aktör som vann anbudet för undersökningen av Molnby genomförde en minimal detektorinsats mot vad (den dyrare) konkurrenten planerat. Där gallrades merparten av de föremål som istället borde hittats, mätts in, registrerats och därefter genomgått en (vetenskapligt grundad) gallring. Det är den maskinella gallringen av amulettringar och andra fynd borde diskuteras, inte om man slängt något i samband med rapportarbetet . Det är naturligtvis helt ointressant om man gallrar en amulettring efter registrering när man redan dumpat merparten under fältarbetet.

    Vad gäller exemplet med vikter och vågar borde man ställa sig frågan hur avbaningsarkeologin under de senaste 30 – 40 åren påverkat detta material, istället för att uppröra sig om en vikt gallrats efter slutförd underökning.

  8. Jag tycker det mesta är hyckleri från våra myndigheters sidor, då både raä länstyrelser etc.
    Ni skriver utryckligen att det är sopor som slängs, det är ju i soporna de intressanta forskningsmaterielet finns.
    Alla vet att folk haft mynt sedan vikingatid så det är totalt ointressant. Däremot för numismatiskt intresserade så kan det vara av intresse, tex att följa stampkopplingar etc.
    Men att magsinera. Nä det ger ingenting.
    Tvinga arkeologer att gräva ” sopor” i stället då komme vi frammåt och vet hur våra förfäder levt.

    1. Det är just dåtidens sopor som arkeologerna oftast undersöker. ”Soporna” registreras och ingår därmed i analysen och tolkningen av fornlämningen. Men att sedan bevara allt som kommer fram är varken vetenskapligt eller samhällsekonomiskt försvarbart. De fynd som har ett vetenskapligt värde ska förstås lämnas in till museer för bevaras och vårdas.

  9. Hej Carolina,
    har du något förslag på hur man skulle kunna gå tillväga för att förena allas intressen när det gäller de fynd som inte bedöma som vetenskapligt eller samhällsekonomiskt värdefulla att konservera och/eller magasinera?

    – ingen merkostnad för byggherren pga konservering
    – ingen magasinering i museernas överfulla förråd.
    – inget skapande av en köp/sälj marknad
    – ingen nedsmältning av forntida föremål
    – ingen försäljning av statligt ägda föremål

    Jag tänker att det här är säkert ett dilemma ni bollat inom professionen och har flera möjliga förslag på

  10. Personligen tänker jag att skolor, universitet, bibliotek, sjukhus och andra statligt/kommunalt ägda instanser etc skulle kunna få ta del av dessa?
    Jag tror inte att många grundskolor skulle tacka nej till möjligheten att få visa sina elever ett riktigt mynt, även om det ”bara” är från 1700-talet. Säkerhetsmässigt så har skolor och bibliotek idag möjlighet att förvara även stöldbegärliga föremål.

    1. I Riksantikvarieämbetets vägledning till uppdragsarkeologi rekommenderar vi just det du tar upp – att man innan fynd kasseras bör överväga om de kan användas i utbildningssyfte om de kan användas i utbildningssyfte eller komma till nytta i pedagogisk verksamhet, exempelvis i museernas barnverksamhet. Du kan hitta vägledningen om du följer denna länk https://www.raa.se/app/uploads/2012/06/Avsnitt-7-Vägledning-till-Arkeologiskt-fyndmaterial1.pdf

  11. Det finns mycket att säga fynd i stort och om kanske särskilt om vilka fynd som ska konserveras och lagras (eller kanske bara lagars) för framtiden.

    Givetvis går det inte att spara allt, det lär t.ex. ligga tonvis av djurben från olika utgrävningar i magasin, och det är väl egentligen till föga nytta. Man bör givetvis gå igenom vilka ben som hittats vid en utgrävning för att möjligen kunna se vad man åt på just den platsen, det kan ju vara intressant men efter registrering finns det få anledningar att magasinera benen.
    Likadant är det väl egentligen med många andra kategorier fynd, finns de i tillräcklig mängd på statliga och lokala museer finns det ingen större anledning att lägga pengar på konservering och förvaring bara för sakens skull. En sådan tvångssamlandets metalitet har dock varit ganska utbredd här i Sverige under många år, man har tvingat privatpersoner som gjort fynd att lämna ifrån sig saker som ligger i drivor i olika magasin trotts att de verkligen inte behövs. Jag vet detta av egen erfarenhet. Här kan man bland annat nämna mynt som folk har hittat på olika sätt, har de lite ekonomiskt värde verkar det som om vissa anser att staten bara SKA ha dem även om de redan har dem i massor. Det har jag svårt att se något vettigt skäl till då staten ska forska i historia och inte samla skatter, det är i alla fall min åsikt och jag tror många håller med. Går man lägre tillbaks i tiden var det faktiskt helt annorlunda, då kunde museer både sälja och byta bort det man kallade för onödiga dubbletter för att få in pengar till verksamheten eller nya saker till sina samlingar. Vad många också tycks ha glömt är att de flesta museer i grund och botten är uppbyggda av donerade eller inköpta privata samlingar, hade det inte varit för dessa samlare och deras intresse hade vi kanske inte haft några museer idag. Ändå ser vissa arkeologer på samlare som fiender till kulturhistorien idag, anser att det skulle vara skadligt för historiska föremål att ägas privat osv. fast det i själva verket är tvärt om. Inte förstör väl någon ett samlarobjekt man betalat dyra pengar för! Och då ska man också betänka att oändligt många föremål vittrat sönder p.g.a. dålig konservering i museernas arkiv, en numismatiker jag känner tog t.ex. en gång fram en ask medeltida mynt funna vid en utgrävning av ett kloster för 70-80 år sedan, de flesta hade nu förvandlats till ett grönt pulver.. Sakerna mår alltså oftast bäst i privat omvårdnad.
    Sedan allt prat om att man inte vill att fynd ska tillfalla allmänheten för att man vill undvika att skapa en markand för fornfynd, vad är det för nonsens när den marknaden har funnits längre än alla museer (tänk på de s.k. kuriosa kabinett som var så populära att ha förr). Dessutom verkar det finnas någon snedvriden bild av att saker som är runt just 1000 år gamla är heliga på något vis (från runt vikingatiden) och då än värre om någon privatperson skulle råka ha dem. Däremot stenföremål som är många gånger äldre går bra, detta kan man bara kalla hyckleri. Den internationella maskande är också helt överöst av romerska föremål och mynt som oftast är ca 2000-1700 år gamla, och ingen bryr sig om det eller anser att alla dessa ska magasineras i någon museekällare.

    Nu kanske jag kommer in på något som är lite utanför själva ämnet här, men jag har själv läst till arkeolog och medverkat vid en del arkeologiska undersökningar med bland annat metalldetektor på åkermark, ofta i samband med exploateringsutgrävningar. Man kan ju konstatera en rad saker kring sådant fyndmaterial som förekommer i den typen av mark. Bland annat saknas det som kallas fyndkontext, det vill säga att det inte går att bestämma i vilket läge ett föremål är tappat, eller deponerat om så är fallet, i förhållande till kringliggande lämningar. Detta eftersom de eventuella lämningar som kan ha funnits på platsen i likhet med föremålen är utspridda och upprivna från sitt ursprungliga läge. Detta är också huvudorsaken till att den avbaning som omnämns av Håkan Svensson ovan förekommer, det material som ligger i de övre kringrörda 20-30 cm som nås av plogen är inte det primära för arkeologerna. Man kan också konstatera att föremålen, särskilt de av brons som också hör till de vanligare, bryts ner i rasande takt i åkermark. Det är både en mekanisk nedbrytning som sker genom jordbruksredskapens påverkan och en kemisk nedbrytning som bland annat kommer av försurade regn och jordbrukskemikalier. Det finns en hel del skrivet om detta, i bland annat tidningen fornvännen 2008 (se länk nedan).

    Om man som regel banar av och dumpar de övre lagren jord i åkermark, och i de fall man gör en undersökning av åkerjorden ofta väljer att slänga fynden av kostnadsskäl kan man faktiskt också ifrågasätta varför inte den intresserade lilla delen av allmänheten som vill leta med metalldetektor i sådan mark ska hindras från detta. Detta kan gott tillåts även oavsett om det finns fornlämningar så som t.ex. gårdstomter eller liknande i eller omkring området de vill avsöka. Det kan med all rätt även tyckas att man bör tillåta de som är intresserade att leta av åkermark på utgrävningsplatser FÖRE det att avbaningen sker, många skulle säkert göra det utan timmersättning för sin arbetsinsats bara för nöjet att hitta saker. Och de som letar kan lika väl få behålla det mesta av det de hittar, även på utgrävningsplatser, så länge det inte handlar om unika fornfynd, då slipper man de dyra konservringskostnaderna också. Huvudsaken är väl ändå att föremålens art och ungefärliga läge noteras, är de vanligt förekommande mynt och andra föremål har staten ingen nytta av dem.
    Om man ger allmänheten mer finhet att leta med metalldetektorer tror säker många arkeologer att saker som hittas kommer att försvinna och aldrig registreras. Men här bör man som i så många andra länder förlita sig på folks ärlighet när det gäller rapporteringen i stället, visst kommer säkert vissa som letar underlåta att rapportera en del fynd men varje registrerat fynd kan ju bli en liten pusselbit i historieskrivningen och det till ingen eller i alla fall en högst ringa kostnad för de antikvariska myndigheterna.
    Man bör här också notera att en metalldetektor ytterst sällan når ned till något som ligger under plogdjupet i åkermark (det ska till ett mycket stort föremål så som stora järnpåtar eller liknande), de har sina begränsningar

    Länk till fornvännen med artikel i detta ämne:
    http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/3183/2008_118.pdf?sequence=1

  12. Ola Wongs nu månadsgamla artikel i Svenska Dagbladet har fått ett eget liv i olika media. Det är bekymmersamt eftersom den inte speglar verkligheten. Det beror på att Wong inte har kollat fakta. I artikeln läggs ett yttrande i Johan Runers mun om att det skulle finnas en stående order från länsstyrelserna att gallra så mycket som möjligt. Detta exemplifieras därefter omedelbart med ett exempel från Skåne. Wong borde ha kontaktat Länsstyrelsen Skåne för att kolla detta. Det framgår inte av artikeln om det är Runer som gjorde denna koppling eller om det är Wong som tagit två olika uttalanden av Runer och ställt samman dem i texten. I vilket fall som helst så har det på detta sätt skapats en osann berättelse. Andra länsstyrelser får svara för sig själva – vi utgör 21 separata myndigheter – men i Skåne har aldrig några sådana instruktioner utfärdats. Och det kommer heller aldrig att ske. Det finns inte några andra instruktioner som gäller fynd än de som anges i länsstyrelsens förfrågningsunderlag, och dessa är offentliga handlingar som kan granskas av vem som helst.
    Om gallring sker ska den utgå från den fyndstrategi – det vill säga den redogörelse för hur fynden från en undersökning kommer att tas om hand – som finns i undersökningsplanen som länsstyrelsen har godkänt. Det som styr gallringen är undersökningens frågeställningar, men det är viktigt att poängtera att gallring inte är något nytt. Arkeologer har alltid gallrat fynd, och gallring kommer alltid vara en naturlig del av en arkeologisk undersökning. Något som är relativt nytt är däremot att museerna numera inte ska ta emot okonserverade fynd, vilket framgår av gällande föreskrifter. Fynd som inte går att konservera, eller som är sentida och därmed inte motiverar konserveringskostnaden, gallras. Detta sker oftast vid de undersökande institutionerna som inte ska eller får bli magasinsutrymmen för fynd efter det att rapportbearbetningen av materialet är avslutad.
    Sedan några år kräver vi metalldetektering av matjorden där det är relevant (Håkan Svensson antyder motsatsen i sitt inlägg ovan) och detta har lett till en starkt ökad mängd fynd av metall, framför allt från järnåldern och medeltiden. Det har inneburit stora vetenskapliga framsteg, men också skapat problem framför allt vad gäller konserveringsbudget och så småningom utrymmesbrist i museimagasinen. Det är enbart konserveringskostnaderna som länsstyrelserna kan påverka, och när fyndrikedomen har visat sig så stor att befintliga budgetramar har sprängts så har vi ansökt om extramedel. Detta har skett i ett flertal fall, och inga vetenskapligt värdefulla fynd har lämnats utan konservering. De ökande fyndmängderna är ett dilemma som måste lösas på nationellt plan genom att ge de fyndmottagande museerna utökade resurser att ta emot det viktiga vetenskapliga material som fynden utgör.
    En annan sak som Wong och Runer borde ha kollat är om järnåldersföremålen från deras skånska exempel verkligen har gallrats och kastats. Det har de inte!

  13. En sån livaktig och uppfriskande debatt!
    Verkligen roligt att tydligen många, många privatpersoner i Sverige har ett brinnande intresse för vår forntid, för det är väl från den tiden de flesta jordfynd härrör.
    MEN, vad 17 är uppdragsarkeologi? Jag stötte på termen f.f.g. när jag läste den första delen av ”Sveriges Historia” skriven av den rolige men något rörige Stig Welinder.
    Vad! Är det privata företag som bekostar och ger våra arkeologiska institutioner i uppdrag att gräva ut ett område. Har den i Sverige rent epidemiska privatiseringen (profiteringen)även nått arkeologin?
    Har arkeologerna inga egna skattepengar för utgrävningar? Det är ju rent ”livsfarligt” ur vetenskaplig synvinkel. Privatföretaget kan ju pressa de stackars arkeologerna med tidsbrist och att de är alldeles för dyra och långsamma etc.
    ”Vägbygget kan ju inte vänta på er!” Ni måste skynda på!” Horribelt!
    Ang gallring så får Ni som berörs sluta upp med att kasta gamla föremål!
    Bestämmer vägfirman även här? Dvs Penningjakten?
    ” Nej nu får ni inte spara fler armringar o gamla rostiga spännen. Det blir för dyrt och tar för lång tid! Trafiken måste fram!”
    Länsantikvarier och RAÄ! Sluta upp med att gallra bort 1000 år gamla föremål!

    1. Uppdragsarkeologi är ett samlingsbegrepp för de arkeologiska insatser som görs inför att någon vill göra en markexploatering som berör en fornlämning eller som planeras i närheten av fornlämningar. Dessa utredningar och utgrävningar bekostas oftast av den som vill göra exploateringen, dvs. byggherren. Du kan läsa mer om det uppdragsarkeologiska systemet här https://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/den-uppdragsarkeologiska-processen/

Lämna en kommentar