Experten om rekordgamla runstenen: ”Forskningen får omvärderas”
En närmare 2 000 år gammal runsten som hittats i Norge har inneburit rön som kastar om kunskaperna om hur gammalt runalfabetet egentligen är. ”Vi får omvärdera delar av det vi tror oss veta om runradens utveckling”, säger Riksantikvarieämbetets runexpert Magnus Källström.
Den uppmärksammade runstenen hittades redan 2021, men fyndet har offentliggjorts först nu. Stenen, som påträffades vid en utgrävning av ett gravfält i Svingerud i Hole kommun i Norge, är 31 gånger 32 centimeter stor och har daterats till perioden mellan år 0 och år 250, vilket med god marginal blir den äldsta daterade runstenen i världen.
– Det här får konsekvenser för vad vi har antagit om äldre användning av runor och hur gammal seden att resa runstenar är. Vi har antagit att de tidigaste i dagens Norge och Sverige dök upp på 300- och 400-talen, men nu visar det sig att vissa runstenar kan vara äldre än man tidigare trott, säger runologen Kristel Zilmer, professor i skriftkultur och ikonografi vid Kulturhistoriska museet, Universitetet i Oslo, till nyhetsbyrån NTB.
Stenen går nu under namnet: Svingerudstenen.
Hittades vid mänskliga kvarlevor
Riksantikvarieämbetets egen expert på området, runologen och docenten Magnus Källström, förklarar att upptäckten har mycket att tacka för att stenen hittades i en grav, med mänskliga kvarlevor efter en vuxen person.
– Det är den äldsta kända runstenen som har kunnat dateras arkeologiskt, tack vare att den är nedlagd i en grav. Runstenar från de tidigaste perioderna är ofta mycket svåra att tidsbestämma eftersom man sällan har annat än runformerna och språket att gå på, och det är ett mycket trubbigt verktyg, säger Magnus Källström.
Vad har du lyckats utläsa ur bilderna?
– Man ser att det är runor från den urnordiska runraden och att det är flera olika inskrifter på stenen. I den tydligaste, ”idiberug”, har man utläst ett kvinnonamn, vilket verkar rimligt. Andra runföljder ser ut att innehålla helt outtalbara sekvenser och där är det nog mer tveksamt om det finns någon språklig mening. Detta är dock för tidigt att uttala sig om och något som våra norska kollegor får arbeta vidare med.
Vad innebär det här fyndet för förståelsen av runskriftens utveckling i Norden och för runforskningen i stort?
– Vi vet nu att man ristade i sten lika tidigt som man ristade i metall och vi får omvärdera delar av det vi tror oss veta om runradens utveckling. Den E-runa som finns på stenen och som påminner om ett latinskt M trodde man tidigare inte dök upp förrän efter år 400. Det är exempelvis denna E-runa som finns på Kylverstenen från Gotland, som brukar dateras till ungefär då.
B-runan ensam i sitt slag
En viss runa på Svingerudstenen saknar helt några andra motsvarigheter, enligt Magnus Källström.
– B-runan med sina fyra bågar i stället för två är mycket märklig. Den har vad jag kan komma på inga paralleller och den verkar dessutom förekomma flera gånger på stenen. Tillsammans med andra teckenformer kanske den kan bidra till diskussionen om runornas ursprung, men det är nog lite för tidigt att spekulera om. Först måste vi få en ordentlig beskrivning och läsning av hela inskriften.
Får du åka och se stenen?
– Jag hade en del planer på att åka och titta på stenen innan den skulle ställas ut, men nu kan det tidigast bli efter att utställningen är avslutad. Det är ju inte min uppgift att jobba med denna inskrift, men jag vill gärna se den i verkligheten för att kunna jämföra med inskrifter som vi har i Sverige eller sådana som kan tänkas dyka upp.
Runstenen ställs just nu ut på Kulturhistorisk museum i Oslo i drygt en månad.