Bilden visar en vy över innergård med en kupol i mitten och bebyggelse i bakgrunden
Unescos högkvarter i Paris. Foto: (CC BY)

Världsarvskonventionen och världsarvens globala koppling

Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv, även kallad Världsarvskonventionen, antogs år 1972 i syfte att skydda jordens mest värdefulla natur- och kulturarv mot förfall och förstörelse. Den är Unescos idag kanske mest kända instrument.

”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste även försvaret av freden byggas upp i människornas sinnen”. Det är grundtanken med Unescos (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) verksamhet – FN:s fackorgan för frågor om utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation. Utgångspunkten är att fred byggs genom att påverka människan inifrån och genom samarbete.

Konventionen bevarar vårt gemensamma arv

Världsarvskonventionen definierar vilka sorts natur- och kulturarv som kan komma att bli aktuella för att bli inskrivna på världsarvslistan. Ett kultur- och/eller naturarv utses till världsarv eftersom det vittnar om jordens och/eller människans historia. Det har ett så stort värde att de ska bevaras som mänsklighetens och jordens gemensamma arv. Det är bara unika företeelser eller de bästa exemplen i sitt slag som kan utses till världsarv. Ett kulturarv som utsetts till världsarv kan exempelvis vara ett mästerverk skapat av människan, ett arkitektoniskt stilbildande byggnadsverk, en miljö med anknytning till idéer eller trosföreställningar av universell betydelse eller ett framstående exempel på traditionell livsföring som är representativt för en viss kultur. Ett naturarv kan exemplifiera viktiga utvecklingssteg i jordens historia, representera pågående ekologiska eller biologiska processer, vara ett landskap med exceptionella skönhetsvärden eller en hemvist för utrotningshotade djurarter.

Historien bakom världsarvskonventionen

Det hela började med att Egypten och Sudan 1959 vände sig till Unesco om hjälp för att rädda templen i Abu Simbel, några av de betydelsefullaste skatterna från den antika egyptiska civilisationen. Templen höll på att dränkas på grund av konstruktionen av Aswandammen. Unesco inledde därför en räddningskampanj. 40 000 stenblock som vägde mellan ett halvt och 12 ton flyttades, sten för sten och templen byggdes sedan upp igen på en ny plats.

Kampanjen för att samla in medel och mobilisera experter för att rädda templen visade att det finns kulturarv som har universellt värde och är en angelägenhet för många. Den visade också att det gick att få goda resultat genom att det internationella samfundet enades och kände ett gemensamt ansvar för bevarande.

Arbetet för att rädda Abu Simbel visade på behovet av en konvention som ett instrument för det gemensamma arbetet. Unesco, med hjälp av de icke-statliga organisationerna ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) och IUCN (International Union for the Conservation of Nature), tog fram idén att man skulle kombinera bevarandet av natur och kultur.

Tidigare konventioner gav begränsat skydd

Inom FN-familjen fanns det sedan tidigare konventioner om bevarande och skydd av vilda djur och natur och skydd av kulturegendom i krig (1954 års Haagkonvention), men världsarvskonventionen formulerar för första gången sambandet och det ömsesidiga beroendet mellan natur och kultur. Det blev omdiskuterat eftersom inte heller de experter som arbetar med respektive område var vana att de båda likställdes.

I början av 1970-talet debatterades miljön i många länder. Det var tydligt att fred, modernisering och ekonomiska framsteg – och inte enbart krig och naturkatastrofer – kommit att betyda förstörelse av materiellt och icke-materiellt kulturarv. Det var en ny insikt att positiva framsteg kunde få negativa konsekvenser. I många länder fanns tidigare ingen diskussion om värdet av att bevara och vad som skulle bevaras. Det fanns inte heller någon lagstiftning kring detta och ringa förståelse för tanken på bevarande. Den ”moderna tiden” gick hårt åt stadskärnor och naturområden.

16 november 1972 antog Unescos generalkonferens Convention concerning the Protection of the World Cultural and Natural Heritage – Världsarvskonventionen. Sverige ratificerade konventionen 1985. Hittills har 194 länder ratificerat den, vilken gör den till den konvention som ratificerats av flest antal länder.

Världsarvskonventionens implementering

Världsarvskonventionen har två styrande organ: världsarvskommittén och generalförsamlingen. Världsarvskommittén möts en gång per år och består av representanter från 21 statsparter till världsarvskonventionen. Kommittén ansvarar för världsarvskonventionens implementering och allokerar finansiellt stöd till statsparter som ansöker om det. Kommittén avgör om en plats ska skrivas in på världsarvslistan och om en plats ska skrivas in på listan över hotade världsarv/världsarv i fara. Kommittén fattar även beslut om en plats ska strykas från världsarvslistan. Kommittén granskar också förvaltningsrapporter och uppmanar statsparter att vidta åtgärder om världsarven inte förvaltas väl. Kommittén rapporterar om sina aktiviteter till både världsarvskonventionens generalförsamling och till Unescos generalkonferens.

Världsarvskonventionens generalförsamling består av alla statsparter till konventionen. De möts vartannat år i samband med Unescos generalkonferens. Vid generalförsamlingens möten sker bland annat val till kommittén.

Arbete för hållbar utveckling och fred

På senare år har världsarvens betydelse för ett hållbart samhälle betonats alltmer av Unesco och FN i övrigt. Att skydda och vårda mänsklighetens arv betraktas idag som en förutsättning för en hållbar utveckling. Ambitionen är att hållbarhetsperspektivet i princip ska genomsyrar alla delar av arbetet med världsarvskonventionen. Världsarven lyfts också som möjliga plattformar för att utveckla och testa nya metoder som kan visa just på kultur- och naturarvets betydelse för en hållbar utveckling.

Att arbeta med världsarv innebär alltså att bidra till att jordens och mänsklighetens arv förvaltas och bevaras för all framtid. Det globala samarbetet bidrar till internationell sammanhållning, hållbar utveckling och fred. Åtagandet innebär att aktörer på alla nivåer – globalt, nationellt, regionalt och lokalt – tillsammans samarbetar för att tillvarata kultur- och naturarv genom att agera klokt, eftertänksamt och samtidigt innovativt. Allt detta tillsammans gör arbetet med världsarv till något helt unikt och ett ansvarsfullt uppdrag för såväl dagens som morgondagens samhälle.

Krav på statsparterna

Världsarvskonventionen innehåller krav på länderna som ratificerat den att identifiera potentiella världsarv och deras roll att skydda och förvalta dem. När ett land skriver på konventionen så åtar landet sig att förvalta världsarven inom dess landsgränser och också att skydda det nationella natur- och kulturarvet. Statsparterna uppmuntras att integrera skyddet av kultur- och naturarv i regionala planeringsprogram, att anställa personal och tillhandahålla service vid världsarven, samt att genomföra vetenskaplig och teknisk forskning om bevarande. Statsparterna uppmuntras också att vidta åtgärder som ger världsarven en funktion i det lokala samhället.

Världsarvskonventionen ålägger även länderna att regelbundet rapporterna till världsarvskommittén om förvaltningen av världsarven inom deras landsgränser. Rapporterna är en mycket viktig del av världsarvskommitténs arbete eftersom de gör det möjligt att utvärdera världsarvens tillstånd, bestämma särskilda åtgärdsprogram och lösa återkommande problem.

Världsarvskonventionen uppmuntrar också statsparterna att stärka allmänhetens uppskattning av världsarven och att öka skyddet genom utbildnings- och informationsprogram.

I Sverige är det en rad olika myndigheter och andra aktörer som har ett formellt ansvar i världsarvsarbetet. Riksantikvarieämbetet har däremot det övergripande ansvaret för konventionens tillämpning och att samordna det nationella världsarvsarbetet. I den nationella världsarvsstrategin förtydligas roll- och ansvarsförhållandena i världsarvsarbetet.

Världsarvskonventionen firar 50 år

Världsarvskonventionen antogs den 16 november 1972, vilket innebär att konventionen år 2022 firar 50-årsjubileum. Konventionens jubileum kommer att uppmärksammas på olika håll i världen, bland annat genom lanseringen av en ny bok samt olika typer av evenemang.

Den 9-10 november hålls en konferens i Karlskrona med titeln ”Världsarven, freden och den hållbara utvecklingen”. Konferensen bjuder på två inspirerande dagar med samtal om hållbar utveckling och minnen i världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. Genom exempel från olika samhällsområden, så som pedagogik, samhällsplanering och besöksnäring kommer världsarven att belysas som resurser i samhället. Konferensen riktar sig i första hand till alla som arbetar i eller nära ett världsarv, till exempel på kommun, region, skola, företag eller myndighet och som vill främja hållbar utveckling och demokrati.

2023 kulminerar firandet av världsarvskonventionens jubileum genom en stor internationell konferens i Florens, Italien.