Runstenar och andra länder

Finns det runstenar i andra länder?

Det finns inget annat land som har lika många runstenar som Sverige. I Danmark finns det ungefär 300 runstenar från vikingatiden. I Norge finns det inte mer än cirka 50 stycken. Men i Bergen på Norges västkust har arkeologer grävt fram flera hundra små träpinnar från medeltiden med långa eller korta runtexter.

Märklapp Bryggen NorgeEn märklapp av trä från Bryggen i Bergen, Norge. Runorna lyder kunara, vilket betyder ”Gunnar äger”.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Det finns inga runstenar i Finland som med säkerhet restes där under vikingatiden med undantag för ett litet fragment som hittades 1997 i vattnet vid en ö i skärgården utanför Åbo. På Island finns det inte heller några vikingatida runstenar, men det finns några föremål med runor och en del medeltida runinskrifter i sten.

Många människor från Skandinavien bodde på olika platser på de brittiska öarna, på Orkney alldeles norr om Skottlands kust och på Isle of Man till exempel. Där finns omkring 50 runinskrifter med texter som liknar dem som finns på runstenarna som är resta i Sverige.

Ännu så länge har man bara hittat en enda runsten som vikingar på resa i österled har ristat. Den hittades på ön Berezanj i floden Dnjepr nära Kaspiska havet. Det är ingen vanlig runsten utan runinskriften finns på en sten som varit en del av en gravkista. På den står det: ”Grane gjorde detta valv (= denna stenkista) efter Karl, sin kamrat (eller kompanjon)”.

Runsten BerezanjRunstenen från ön Berezanj i floden Dnjepr.Foto: Pål-Nils Nilsson (CC BY)

Istanbul har två vikingar klottrat sina namn i Hagia Sofia katedralen. På en marmorbalustrad kan man läsa de två namnen Halvdan och Are inristade med runor.

En mycket lång, men skadad inskrift finns på ett grekiskt marmorlejon, som ursprungligen stod i hamnstaden Pireus vid Aten, men som sedan 1600-talet står i Venedig i Italien. En gipskopia gjordes i slutet av 1800-talet och finns i dag på historiska museet.

Vad visste vikingarna om främmande länder?

De som deltog i vikingatåg eller handelsfärder till främmande länder lärde känna nya kulturer och sedvänjor. När de återvände hem hade de mycket spännande att berätta om. Att höra någon berätta var enda möjligheten för de flesta människor på vikingatiden att lära sig något om världen utanför det egna området. Det var säkert så att de som hade deltagit i vikingatåg till avlägsna trakter var populära gäster på vikingatida fester. När maten var uppäten ville man gärna sitta och lyssna till berättelser om och beskrivningar av exotiska platser.

De vikingar som varit i främmande länder kom ofta hem med spännande saker, varor som de köpt eller rövat. Det kunde vara vackra tyger, spännande kryddor eller vackra föremål av olika slag. Vi kan vara övertygade om att de män som hade kunskap om främmande folk och kulturer var högt aktade i det vikingatida samhället.

Kan man läsa på runstenarna om vart vikingarna reste?

Många vikingar seglade iväg på vikingatåg till främmande länder. Det är nog det som de vikingatida skandinaverna är mest kända för idag. Ibland står det om utlandsresor i runstenarnas texter.

En del av vikingarna reste österut genom Ryssland och vidare bort på floderna tills de kom till östra delen av Medelhavet och Svarta havet. Andra reste västerut till England.

Många namn på länder och orter finns i runstenarnas texter. Semgallen kallade vikingarna Kurland, som är en del av Baltikum. Gårdarike var deras namn på Ryssland. Där låg staden Holmgård, som nu heter Novgorod. Estland nämns på en vacker runsten från Västergötland. Nordöstra delen av Estland heter Virland och det namnet finns på en uppländsk runsten. Om en viking som drunknade i Livland kan man läsa på en runsten från Södermanland.

U 209 Veda i AngarnRunhällen vid Veda i Angarn, som berättar om Ärinmund, som ”köpte denna gård och förvärvade (rikedom) österut i Gårdarike”. Ristningen finns på gårdens gravfält.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Ett vanligt mål för vikingafärderna österut låg lite längre bort. På många runstenar kan man läsa om vikingatida män som farit till Grekland. Det syftar på det Bysantinska riket, som hade Konstantinopel som huvudstad. Vikingarna kallade staden Miklagård och i dag heter den Istanbul och ligger i Turkiet.

En speciell resa österut kallas Ingvarståget. Den kallas så för att ledaren hette Ingvar. Han brukar också kallas för Ingvar den vittfarne. Vittfarne betyder att han farit vida omkring, det vill säga att han hade gjort långa resor. Den resa som kallas Ingvarståget blev hans sista. Han dog på en plats som vikingarna kallade Särkland. Man vet inte exakt var detta har legat, men det kan ha varit ett område i Främre Asien i närheten av Bagdad. Det var inte bara Ingvar som dog där, det gjorde nästan alla de män som reste med honom också. Det finns många runstenar som är resta till minne av vikingar som ”dog med Ingvar”.

Många vikingatida människor hade blivit kristna när runstenarna restes. På en sten som står i Täby norr om Stockholm kan man läsa om Östen som reste på pilgrimsresa till Jerusalem: ”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man. Han sökte sig till Jerusalem, men dog borta i Grekland.” Jerusalem kallas på stenen Jorsala visar att man har anpassat det främmande namnet efter ortnamn som man kände till, i detta fall förmodligen Uppsala!

Italien kallades Langbardaland av vikingarna. Till England gick många vikingafärder. I England tog vikingarna ”danagäld”. Danagäld var en slags skatter som människorna i England fick betala. Sedan använde man pengarna för att betala vikingarna för att inte härja och plundra i landet. På några runstenar berättas om män som varit med och delat danagälden. De män som kom lyckligt hem från en vikingafärd till England hade nog med sig stora rikedomar. En upplänning som hette Sven skulle fara till England, men dog på Jylland. Honom kan vi läsa om på en hög smal runsten. Två engelska städer nämns på runstenar. Den ena är London och den andra Bath.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 24 augusti 2017
  • Uppdaterad: 15 september 2017