Runstenar

Om det fanns en lämplig slät berghäll eller ett stort stenblock på platsen där de ville ha runstenen kunde de göra runristningen på hällen eller i blocket direkt. Man använde då de vikingatida runorna i inskrifterna.

Det finns också runstenar som är äldre. Rökstenen i Östergötland är till exempel från 800-talet det vill säga början av vikingatiden. Dessutom finns det runstenar ristade med den urnordiska runraden. Dessa är ofta svåra att datera, men man gissar att de kan ha rest mellan år 400 och 700 e.Kr.

Var reste vikingarna runstenarna?

När man hade bestämt sig för att resa en runsten till minne av någon som dött, ville man att många människor skulle se den fint ristade stenen. Därför ställdes de flesta runstenarna vid farleder, oftast vid vägkanter. Människorna på vikingatiden använde båtar längs kusterna, i skärgårdarna och även inne i landet om det fanns floder, åar eller sjöar som gick att färdas på. Därför finns det också runstenar längs vattenleder och vid platser där det var lämpligt att gå iland. Några runstenar restes på tingsplatser. Vad det är kan du läsa mera om lite längre ner på den här sidan.

Runstenen vid Varpsundet i Uppland står rest på en smal landremsa där land och vatten möttes.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Bygga bro och göra väg

Ibland förbättrade de som lät resa runstenen vägen förbi platsen där de ställde den. Om vägen var mjuk och blöt och lätt blev lerig och smetig byggde de kanske en bro. En runstensbro såg emellertid inte riktigt likadan ut som de flesta broar idag. Det var oftast inte någon bro med luft under som gick över en å eller en väg. Runstensbron var en vägbank. På en sträcka av vägen där det var blött och lerigt fyllde man ut med stockar, ris och stenar så att det blev som en liten fast ås som man kunde färdas på. Ibland står det också att den som har låtit hugga stenen har röjt en ny väg.

Tingsplatser

Om en man som dött hade varit väldigt mäktig och rik kunde hans släktingar placera runstenen på tingsplatsen. På tingsplatsen samlades människorna som bodde i ett område till ting. På tinget bestämdes saker som gällde för alla som bodde i trakten. Och om någon hade begått ett brott, en stöld eller liknande, dömdes han på tinget. Eftersom tingsplatsen var en viktig samlingsplats var det väldigt fint att resa en runsten till minne av sin släkting där.

Varför reste vikingarna runstenar?

Runstenarna är resta efter människor som har dött och även om de ibland kan stå intill ett gravfält är de inga gravstenar. Riktigare är att kalla dem minnesstenar.

Det finns ingen förklaring till varför det var så vanligt under vikingatiden i Sverige att rista och resa runstenar till minne av en död släkting. Ibland kan man se att texten på runristningen fungerar som arvsdokument. Man kan alltså läsa vem som har ärvt den dödes gård och saker.

Runhällen vid Hillersjö på Mälaröarna, som berättar om en lång och komplicerad arvsföljd, där en kvinna vid namn Gerlög blev mycket förmögen och ägare till många gårdar.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Någon gång kan man läsa i texten på en runsten att just där stenen står gick gränsen mellan två personers marker. Stenen markerar alltså en ägogräns. Men ofta verkar det som avsikten främst var att resa ett praktfullt minnesmonument. Den som hade dött begravdes på gravfältet, eller på någon plats långt hemifrån om han dött under en resa. På någon betydelsefull plats reste man en minnessten där man berättade vem som var död och ibland beskrev vad han gjort för stordåd under livstiden.

Vad skrev vikingarna på runstenarna?

Nästan alla runstenarna från vikingatiden har texter med samma grundinnehåll. Runstenarna restes av släktingar till minne av någon som just hade dött. Först får vi veta vem eller vilka som lät resa stenen. Det kan till exempel stå ”Torsten och Frögunn”. Sedan kommer ”lät resa stenen efter”, ”lät hugga hällen efter”, ”lät rista runorna efter” eller något liknande. Därefter står namnet på den som dött, till exempel ”Sven” eller ”Tora”. Slutligen får vi veta hur den som dött var släkt med dem som låtit resa stenen. Vanligast är det att det står ”sin far”, ”sin bror”, ”sin son”, ”sin mor”, ”sin syster” etcetera. Ibland avslutas också texten med en bön. En vanlig runtext blir då, som det står på en runsten i Knivsta söder om Uppsala: ”Halvdan lät resa denna sten efter Joger, sin bror, och Gudfrid efter sin son. Gud hjälpe hans ande”.

Vickebystenen i Knivsta står fortfarande rest på den plats där den en gång restes.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

En del runstenars texter är längre. De kan då berätta om resor som den döde varit ute på, till Grekland eller England till exempel. Ibland står det att de som låtit resa stenen också byggt en bro eller en väg.

Vad använde man för språk på runstenarna?

Människorna som bodde i Sverige på vikingatiden talade svenska. Men deras språk lät ändå inte likadant som vår svenska gör idag. Svenskan har ändrats mycket under nästan tusen år. Uttalet och stavningen har förändrats. Orden har ibland blivit kortare. Slutet av orden, det som kallas ändelser, har ofta försvunnit.

Man brukar kalla det vikingatida språket för runsvenska, eftersom det är det språk som står att läsa på runstenarna. En del ord som står på runstenarna har helt försvunnit ur våra tiders svenska. De kan ha bytts ut mot tyska eller franska ord, som kommit in som lånord i svenskan. Det vikingatida svenska ordet felagi har senare bytts ut mot det tyska lånordet kamrat. Ingen pratar ju idag om sina klasskamrater som felagar! Ordet felagi har däremot lånats in i engelska och där blivit fellow, som bland annat betyder just ’kamrat’. På Island heter det däremot fortfarande félagi och ordet har där också behållit sin ursprungliga betydelse.

Men väldigt många ord är nästan eller alldeles samma. När du läser en runsvensk text tycker du kanske inte att du känner igen några av orden. Men det beror på att orden stavades annorlunda. Om du läser ordet högt hör du nog vad det är för ord som avses med stäin till exempel. Det är ju vårt ord ”sten”. Du känner nog också igen räisa eller broður (brodhur) och många flera. Och ordet bro är ju precis samma.

Var vikingarna som reste runstenarna kristna?

Varin som ristade Rökstenen till minne av sin döde son Vamod (eller Vämod) har på den ena smalsidan av stenen skrivit med lönnrunor: ”Jag säger ett folkminne: Tor!” Han har alltså åkallat guden Tor och har inte varit kristen utan trott på asagudarna. Varin levde i början av vikingatiden, under 800-talet. Missionärer som Ansgar hade visserligen besökt Sverige, men på denna tid det fanns inte så många som var kristna här utom köpmän som kom från andra länder.

Ett ovanligt dekorativt kors från det stora runblocket vid Granby i Orkesta, Uppland.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

De flesta runstenar restes i slutet av vikingatiden, på 1000-talet, och då hade många gått över till kristendomen. Den svenske kungen Olof Skötkonung som levde omkring år 1000 hade till exempel låtit döpa sig. Ett av skälen till att det restes så många runstenar under just 1000-talet tror man beror på att många ville visa att de hade lämnat den hedniska religionen bakom sig. Runstenarna bär ofta det kristna korset och ibland finns också kristna böner som ”Gud hjälpe hans ande”, ”Gud hjälpe hennes själ väl nu” eller ”Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade”. På Sveriges nordligaste runsten, som står på Frösön i Jämtland, kan man läsa om att Östman, Gudfasts son, lät resa stenen och göra en bro, men också att ”han lät kristna Jämtland”. Däremot säger inskriften ingenting om vem stenen är rest efter. Kanske tänkte sig Östman den främst som ett minne över sig själv.