Gårdby kyrka (Mörbylånga kommun)

Endast tre öländska runristare är kända till namnet. En av dessa är Brand, som på 1000-talet ristade den sten som numera står rest på kyrkogården i Gårdby (Öl 28). Där fanns den också 1741 då Carl von Linné under sin öländska resa upptecknade inskriften.

Eftersom stenen inte omnämns i några äldre källor har en forskare förslagit att den ursprungligen skulle ha stått någon annanstans och förts till kyrkogården strax före Linnés besök. Detta är inte mer än en gissning. I mitten av 1700-talet tecknade också Kalmarlektorn Petrus Frigelius av en fragmentarisk runsten på kyrkogården (Öl 29). Detta fragment är sedan länge försvunnet.

Rimstenen Öl 28 på Gårdby kyrkogård. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Inskrift:

harþruþr + raisti + stain + þinsa + aiftiʀ + sun + sin + smiþ + trak + kuþan + halfburin + bruþiʀ ans + sitr + kar|þum | brantr + rit – × iak þu raþa + khn
Hærþruðr ræisti stæin þennsa æftiʀ sun sinn Smið, dræng goðan. Halfborinn, broðiʀ hans, sitr (i) Garðum. Brandr rett [i] hiogg, þy raða kann.
”Härtrud resta denna sten efter sin son Smed, en god man. Halvboren, hans broder, sitter i Gårdarike. Brand högg in (runorna) rätt, därför kan (man) tyda.”

Namnet på modern, Härtrud, saknas för övrigt i runinskrifterna och är inte heller belagt från svensk medeltid. Vi känner dock till några kvinnor från det medeltida Island som burit detta namn. Överhuvudtaget är namnleden –trud, som betyder ’styrka’, ovanlig i vikingatida runinskrifter. Valkyrian Trud är omnämnd i drottkvättstrofen på den Karlevistenen på Öland (Öl 1).

Holmgöt förekommer bara i ytterligare två runinskrifter och är helt okänt i medeltida källor. Både förleden Holm– och efterleden –göt är dock vanliga i personnamn. Att personbenämningar av olika slag som yrken, titlar och släktskapsord kan övergå till att bli egennamn är ingen ovanlig företeelse. Ett tydligt exempel är sonens namn Smed, som förekommer på ytterligare tre svenska runinskrifter. Så är förmodligen också fallet med broderns namn. Ordet halfborinn betyder ’född som halv(bror)’, och det är fullt möjligt att översätta ”hans halvbror sitter i Gårdarike”. Att man ändå valt att uppfatta runföljden som ett sådant beror på att det är mycket ovanligt i inskrifterna att personer nämns utan namn. Dessutom verkar namnet Halvboren även förekomma som namn på en runristare på en sörmländsk runsten (Sö 195). Andra släktskapsord som Broder och Fader förekommer också som egennamn.

Gardaʀ är runinskrifternas benämning på det ryska riket. Det brukar vanligen översättas med ”Gårdarike”, som är det namn som de fornisländska sagorna använder för samma område. Att sitta betyder här vistas, bo. Man kan jämföra uttrycket med Äldre Västgötalagens bestämmelse att ”ingen mans arv tager han medan han sitter i Grekland”. Att runinskriften litet oväntat nämner att Smeds bror ”sitter i Gårdarike” kan ha samband med arvsskiftet efter Smed.

Ett tidigare förslag att Gardaʀ skulle vara ett äldre namn på Gårdby är felaktigt. De medeltida skrivningarna av namnet visar tydligt att förledet i ortnamnet inte är gård utan gorr som betyder ’dy, smuts’. Man kan jämföra med grannsocknen Sandby där jordmånen på den namngivande platsen tydligen varit en annan.

I orden ans hans ”hans” och iak hiogg ”högg” har Brand utelämnat h i början av ordet, medan samma ljud behålls i de båda personnamnen. Från senare tid är bortfall av h i början av ord är känt från flera dialekter runt Östersjön som de i Roslagen, Södertörn, östra Östergötland och på södra Gotland. Vissa tecken tyder på att detta drag haft en större spridning i äldre tid. Om osäkerheten av återgivande av h-ljudet i den här inskriften har sin grund i Brands talspråk eller om han slarvat är dock svårt att ha någon bestämd mening om. Den underliga stavningen khn av ordet kann ’kan’ med h-runa för a är dock säkerligen ett misstag. Ristaren har först ristat en n-runa men när att upptäckt felet ändrat till a. När ristningen målats upp har endast huvudstaven och a-runans bistav färglagts. För oss som läser runristningen idag och utgår från vad som faktiskt är hugget blir det en h-runa.

Rundjurets utformning med svans i båda ändarna och inget huvud förekommer på ytterligare några öländska runstenar liksom på ett fåtal på fastlandet. Det är ganska ovanligt med kors på öländska runstenar.

Läs mer: Runstenen finns beskriven i Ölands runinskrifter, men tolkningen är där (liksom i Fornsök) föråldrad. En mer aktuell tolkning hittar man i Sven B. F. Janssons artikel om stenen i Arkiv för nordisk filologi 1947.

Hitta till stenen.