Runsvenska skrifttraditioner – och ett supplement till Upplands runinskrifter

Den vikingatida runraden, den så kallade futharken, användes från Grönland i väster till Ryssland i öster. Men den ser inte likadan ut överallt. I ett projekt studerar vi likheter och olikheter i det vikingatida skriftsystemet med utgångspunkt i de uppländska runinskrifterna.

I runskriftens långa historia framstår vikingatiden som ett särskilt händelserikt skede. Den äldre 24-typiga futharken hade redan på 700-talet reducerats till en runrad med endast 16 tecken, som relativt snabbt började användas över hela Norden.

Den nya runraden uppträdde också i olika varianter och genomgick under loppet av vikingatiden flera förändringar som så småningom ledde fram till de medeltida runorna.

Syftet med projektet är att undersöka hur dessa förändringar har gått till och hur den vikingatida runraden användes som skriftsystem på olika platser. Undersökningen utgår från det uppländska runstensmaterialet, men med utblickar mot andra delar av Sverige och det övriga Norden.

Världens runrikaste område

I projektet ingår också att publicera ett supplement till Upplands runinskrifter. Uppland är världens runstensrikaste område och de flesta av landskapets runstenar gavs ut i verket Sveriges runinskrifter mellan åren 1940 och 1958.

Redan innan detta arbete var avslutat hade många nya runfynd gjorts och man planerade för ett supplementband, som tyvärr aldrig blev verklighet. Början till ett sådant supplement har nu publicerats digitalt på Riksantikvarieämbetets webbplats och kommer att fortsätta som en del av Runverkets löpande arbete.

Projektet har genomförts som en postdoktoral tjänst vid Riksantikvarieämbetet med stöd från Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond. Här finns en översiktlig artikel om projektet liksom slutrapporten.

Publikationer från projektet

Projektet Runsvenska skrifttraditioner har förutom artiklar i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter hittills resulterat i nedanstående tryckta publikationer.

Magnus Källström:

2017

2016

2015

2014

2013

2012

  • Binamn på vikingatida runstenar – hur vanliga är de och varför finns de där?, i: Binamn – uppkomst, bildning, terminologi och bruk. Handlingar från NORNA:s 40:e symposium i Älvkarleö, Uppland, 29/9­-1/10 2010. NORNA-rapporter 88. Uppsala: NORNA-förlaget. S. 65–88.
  • Clerical or Lay Literacy in Late Viking Age Uppland? The Evidence of Local Rune Carvers and Their Work, i: K. Zilmer & J. Jesch (red.) Epigraphic Literacy and Christian Identity. Modes of Written Discourse in the Newly Christian European North. Utrecht Studies in Medieval Literacy 4. Turhout: Brepols.  S. 27–62.
  • Den gäckande runstenen i Ljusdal, i: Hälsingerunor 2012. S. 62–71.
  • Finstastenen i Skederid – ett genmäle, i: Futhark. International Journal of Runic Studies 3. S. 135–149. (tryckt 2013)
  • Gotländska bildstenar som källor för runologi och nordiska språk, i: M. Herlin Karnell et al. (red.) Bildstenar. Järnålderns gåtfulla budbärare, Gotländskt arkiv 84. S. 119–128. [Även i engelsk version: Gotlandic Picture Stones as Sources for Runology and the History of Scandinavian Languages, i: Gotland’s Picture Stones. Beares of an Enigmatic Legacy, Visby: Gotlands museum, 2012]
  • Ljusdalsstenen åter i ljuset, i: Museivännen. Medlemsblad för museets vänner, Ljusdalsbygdens museum. 2012:1. S. 4–8.
  • Recension av Zentrale Probleme bei der Erforschung der älteren Runen. Akten einer internationalen Tagung an der Norwegischen Akademie der Wissenschaften (2010), i: Fornvännen 107. S. 296–298
  • Två arkivfunna runstenar från Uppsalatrakten, i: Fornvännen 107.  S. 59–62.
  • Tysken som blev trilsk. Ett runsvenskt namnproblem från Mörkö (Sö 22), i: K. Leibring et al. (red.) Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. S. 129-140.
  • Åkomman och demonen på ”feberbenet” från Professorn 4. Ett bidrag till tolkningen av en besvärlig runinskrift från Sigtuna, i: Situne Dei 2012. S. 37–43.

2011

 2010

  • ”… men jag fulländade den?”. Till tolkningen av ett dunkelt parti på runstenen Ög 66 vid Bjälbo kyrka, i: Arkiv för nordisk filologi 125. S. 51–66.
  • Det 22:a internationella fältrunologmötet 11–13 september 2009 i Sigtuna, i: Fornvännen 105. S. 121–123.
  • Ett par norrländska namnproblem: nom. þrusun (Hs 12) och nom. aunhar (M 8), i: Studia anthroponymica Scandinavica 28. S. 5–26.
  • Forsaringen tillhör 900-talet, i: Fornvännen 105. S. 228–232.
  • Hårds dotter och Gillögs son, i: S. Nyström (red.) Namn – en spegel av samhället förr och nu. Språkvårdssamfundets skrifter 41. Stockholm. S. 115–135.
  • Lost words in personal names in Viking Age runic inscriptions. Obvious problems and some possible solutions, i: L. Elmevik & S. Strandberg (red.) Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 112. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 175–184.
  • Lönnrunorna i Långgränd. En runinskrift och en ordlek från medeltidens Sigtuna, i: Situne Dei 2010. S. 77–83.
  • Recension av M. Hansson & P. Stille (red.), Runor i Kronobergs län, Kronobergsboken 2008, i: Historisk tidskrift 130 (2010): 134–137.
  • Recension av Lydia Klos, Runensteine in Schweden. Studien zu Aufstellungsort und Funktion (2009), i: Fornvännen 105. S. 260–262.
  • Runbruk i förändring. Några tankar om vikingatidens skrifttraditioner, i: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien årsbok 2010. S. 183–194.
  • Runorna norr om Ödmården. Om vikingatida skrifttraditioner och missionsbiskopen som blev norrlänning. I: P. H. Ramqvist (red.) Arkeologi i Norr 12. S. 109–131.
  • Runstenen från Tunnerstad på Visingsö. Ännu en runologisk gåta, i: K. Jóhannesson (red.), Bo65. Festskrift till Bo Ralph. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 39. Göteborg: Meijerbergs institut för etymologisk forskning, Göteborgs universitet.  S. 80–88.
  • Some Thoughts on the Rune-Carver ØpiR. A Revaluation of the Storvreta Stone (U 1022) and Some Related Carvings, i: Futhark. International Journal of Runic Studies 1. S. 143–160.
  • Åsmund, Öpir och Önjut – Om individens betydelse för bilden av vikingatidens språkhistoria, i: E. Magnusson & L. Rogström (red.), Språkhistoria – hur och för vem?, Studier i svensk språkhistoria 10. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 36. Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning, Göteborgs universitet S. 163–174.

2009