Runstenen U 375 vid Vidbo kyrka i Uppland. Stenen är rest efter Vinaman, som dog i Boge på Gotland. Foto Magnus Källström.Runstenen U 375 vid Vidbo kyrka i Uppland. Stenen är rest efter Vinaman, som dog i Boge på Gotland. Foto Magnus Källström.

Runor och runstenar

I Sverige finns mer än 4 000 runinskrifter med budskap och meddelanden som sträcker sig från 200-talet och in i nyare tid. De utgör de äldsta bevarade originaldokumenten på det svenska språket och är därför en viktig länk till vår historia.

Totalt känner man omkring 7 000 runinskrifter i världen, varav ungefär hälften utgörs av vikingatida runstenar. De flesta av dessa ristades och restes under 1000-talet det vill säga i vikingatidens slutskede. Runstenarna var inga gravstenar, utan istället minnesmonument. När någon hade gått bort lät de efterlevande resa en sten eller hugga en ristning i en häll till hans eller hennes minne. Ofta finner man dessa runstenar och runhällar intill vägar och andra kommunikationsleder. I Sverige finns cirka 2 500 runstenar helt eller delvis bevarade. Hur många de var från början vet ingen och varje år görs nya fynd.

Rungruppen ”Runverket”

På Riksantikvarieämbetet finns en rungrupp kallad Runverket. Gruppen består av fyra personer med bred, tvärvetenskaplig kompetens. Gruppen arbetar bland annat med:

Gruppen består av enhetschef, arkeolog Christian Runeby, forskare och språkvetare (runolog) Magnus Källström, forskare, arkeolog och 3d-skanningsexpert Laila Kitzler Åhfeldt samt Helen Simonsson, stenkonservator.  Helen är samordnare av frågor kring runstensvård och är fadderansvarig.

Runstensvården under förändring 2017

Organisationen av runstensvården genomgår en del förändringar under 2017. Ansvaret för att beställa och utföra runstensvård och stenkonservering har gått över till länsstyrelserna, från att tidigare ha varit Riksantikvarieämbetets ansvar.

Länsstyrelserna är tillståndsgivande myndighet för runstenar, precis som för övriga typer av fornlämningar. Det innebär att vill man utföra något på eller i närområdet till en runsten, vänder man sig till sin länsstyrelse. Mer om detta finns att läsa här: Samråd med länsstyrelsen om fornlämningar.

Endast länsstyrelsen får beställa och ge i uppdrag åt en extern utförare att iordningställa en fornlämning. (Däremot får personal från både Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna själva vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fornlämning).

För frågor kring skyltning av runstenar och andra fornlämningar, kontakta din länsstyrelse.

Runstensfaddrar

Sedan 1992 har det funnits ett faddersystem för runstenar hos Riksantikvarieämbetet. Det systemet har inneburit att vissa runstenar har haft faddrar som ofta är verksamma eller boende i stenens närområde. Den viktigaste uppgiften för en fadder är att vara våra ögon och öron på plats, regionalt och lokalt.

Många hembygdsföreningar, fornminnesföreningar, skolor eller markägare är faddrar. I samband med förändringarna av runstensvårdens organisation under 2017, håller vi på med en översyn även av faddersystemet.

Fram till och med 2014 fanns det en blankett för runstensfaddrar som skulle skickas in till Riksantikvarieämbetet varje år. Den kallades ”Rapport för tillsyn av runristning”. Dessa blanketter har gamla, inaktuella adress- och kontaktuppgifter och ska därför inte användas mer.

Vill du rapportera hur en runsten mår, behöver du ingen blankett. Det räcker med ett vanligt mejl till Helen Simonsson (bifoga gärna ett enkelt fotografi, ett mobilfoto fungerar i regel bra).

Man behöver inte vara fadder för att göra en insats – alla är välkomna att hjälpa till. Här finns en artikel som beskriver hur: Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

Hitta din runstens beteckning

Om du vill ställa frågor kring en viss runsten går det snabbare om du innan du ringer eller mejlar, har tagit reda på vilken beteckning runstenen eller runinskriften har. Beteckningen står vanligen på en skylt bredvid runstenen. Finns ingen sådan kan du också söka på kategorin ”runstenar” här: Fornsök.

På Wikipedia finns en lista över Sveriges runinskrifter och där kan du söka landskapsvis: Runinskrifter i Sverige.

Runstensvård, praktiska tips

Sten har porer. I dessa får växternas rötter fäste. När man tar bort lav, mossa och annan påväxt, så försvinner därför inte enbart det man vill få bort, utan även en del av stenens yta. Borttagning av påväxt som redan har fastnat, sliter på stenen och dess ristning, och gör stenytan grövre. På en grövre yta växer det lav och mossa lättare. Det kan göra att man lätt hamnar i en ond spiral med mer påväxt och allt tätare rengöringscykler och större slitage på stenen. Därför rekommenderar vi ett varsamt förhållningssätt med lång tid mellan rengöringstillfällena och att man arbetar mer med förebyggande arbete som markvård.

Förebyggande arbete innebär att man tar bort eller minimerar det i stenarnas omgivning som ger påväxt på dem. Ta bort sly och högt gräs som växer intill runstenen. (Tänk på att du inte får ta bort träd eller buskar på någon annans mark). Ta bort gamla löv, fågelspillning och klippt gräs som hamnat på stenytan. Biologiskt material som får ligga kvar på stenytan håller kvar fukt och bidrar till näring – och ger en perfekt grogrund för lav och mossa. Mer om orsakerna till varför det växer på runstenar, kan man läsa här: Varför växer det på run- eller gravstenar?

Det finns också ett Vårda väl-blad med inriktning på runstenar som du kan ladda ner: Runstenar – att bevara en sten med dess ristningar till framtiden

Kontakt:

Dela sidan på