Begränsade möjligheter att ta betalt för onlinevisningar

Vilka möjligheter har museer att ta betalt för aktiviteter på nätet? Hur kan till exempel ett offentligt museum ta betalt för en guidad visning? Advokat Lorentz Reige hjälper till att reda ut begreppen.

En fråga som engagerade många deltagare i Riksantikvarieämbetets webbinarieserie Hållbar digital förmedling, som genomfördes tidigare i år, var den om museers möjlighet att ta betalt för onlineaktiviteter, såsom visning av föremål eller guidade turer.

Advokat Lorentz Reige från Setterwalls Advokatbyrå fick i uppdrag att se över frågan. I webbinarieseriens andra del berättade han för Björn Sundberg om sina slutsatser, som också redovisas i det PM som tagits fram åt Riksantikvarieämbetet. Se intervjun ovan.

För Omvärld och insikt fördjupar han sina tankar kring arbetet med frågan om museers möjlighet att ta betalt:

”Möjlighet att ta ut särskilda avgifter är begränsade”, säger du i intervjun med Björn. Och att döma av det PM som ni har tagit fram så finns det inget enkelt svar på frågan om statliga och kommunala museers möjlighet att ta betalt för sina publika online-aktiviteter. Hur har det varit för er att titta på den här frågan ur ett juridiskt perspektiv?
Frågor kring avgifter i offentlig verksamhet är inte sällan komplexa, särskilt när det rör sig om mer specifika frågor som inte har reglerats uttryckligen i detalj eller där lagstiftningen inte ger ett entydigt svar, eller när det rör sig om att utforska nya lösningar och hittills ganska oprövade områden. En utmaning när det gäller offentlig museiverksamhet är också att den kan se ut på så många olika sätt, både när det gäller den juridiska formen och de förutsättningar som gäller för verksamheten. Det är alltså svårt att besvara frågan generellt på ett sätt som ger tillräcklig ledning för det enskilda museet som står inför beslutet att ta betalt för olika typer av onlineaktiviteter, vilket innebär att den promemoria vi har tagit fram bör ses som en utgångspunkt och en bas för vidare utredning i den enskilda situationen.

Så här står det i ert PM:
”Enligt vår uppfattning är det inte otänkbart att tillgängliggörande av olika typer av onlineinnehåll, tillhandahållande av prenumerationstjänster och liknande kan anses utgöra verksamhet som går ut på att ”hålla ett urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt bedriva utställningsverksamhet och annan pedagogisk verksamhet”, vilket är en typ av verksamhet där avgifter vanligtvis är tillåtna. Frågan bör utredas vidare innan alternativa intäktskällor övervägs i det enskilda fallet.

I den utsträckning vissa avgifter inte redan är tillåtna enligt avgiftsförordningen och inte kan hänföras till någon av de särskilda verksamheterna i respektive museums instruktion kan övervägas att begära regeringens bemyndigande att få ta ut avgift och att få besluta om avgiftsnivån.”

Vilken är din bedömning av lagstiftningen här: är det så att den är anpassad till en mer traditionell museiverksamhet? Eller är det museernas instruktion som är ålderdomlig?
– Den övergripande lagstiftningen som styr statliga myndigheter är mer generell, eftersom den tillämpas i förhållande till en mängd olika typer av myndigheter. När det gäller museernas instruktioner har vi inte haft möjlighet att granska de enskilda instruktionsförordningarna inom ramen för utredningen, men även där kan det nog till viss del bero på att de har ett mer övergripande perspektiv och tar sikte på museernas uppgifter och verksamhetsområden snarare än att reglera detaljfrågor kring hur respektive museum bedriver sin verksamhet. Det kan också vara svårt att se framför sig exakt i vilka situationer det finns behov av särskild reglering. I just den här frågan tror jag för egen del att det kan finnas behov av vägledning, både med tanke på situationen i vår omvärld när fysiska besök är svåra eller till och med omöjliga och för att främja den digitala verksamheten överlag. Om det finns behov av att modernisera museernas instruktioner låter jag vara osagt, men det är viktigt att frågan uppmärksammas.

Jag vet att ni specifikt har tittat på statliga och kommunala museer, inte museer som drivs i annan form, till exempel stiftelser. Men när ni tittat på lagtexten, har ni stött på några lagliga hinder för dessa andra att betalt för onlinevisningar?
– Utredningen omfattade bara det regelverk som gäller för de statliga och kommunala museerna och vi har inte gjort någon bedömning när det gäller museer som drivs i annan form. Typiskt sett är privat verksamhet mindre reglerad i det här avseendet, men det kan finnas andra förutsättningar som påverkar. När det gäller exempelvis museum i stiftelseform måste museet utöver tillämplig lagstiftning beakta eventuella föreskrifter i stiftelseförordnandet kring hur verksamheten ska bedrivas.

”Frågan bör utredas vidare”, skriver ni i ert PM. Vad ska museerna göra för att få klarhet i de här frågorna? Vart kan de söka information om de vill gå vidare med den här frågan?
– Som vi noterar i promemorian och som jag också har varit inne på i den här intervjun är det viktigt att möjligheterna utreds närmare i vare enskilt fall, bland annat för att respektive museums särskilda förutsättningar behöver beaktas och för att det ska vara möjligt att göra en bedömning i den konkreta frågan. Om ett museum överväger att genomföra en onlinesatsning, och ta betalt för det, kan det naturligtvis vara ett alternativ att undersöka frågan närmare internt, och där bör vår promemoria kunna vara en bra utgångspunkt beroende på vilken verksamhetsform det rör sig om, men om det inte är möjligt bör övervägas att ta in extern rådgivning, till exempel genom att kontakta en advokatbyrå, för att få ytterligare klarhet i den konkreta frågan och vad som är den bästa vägen framåt. Vidare har Riksantikvarieämbetet en stödjande funktion och jag tror inte att kompetens- och erfarenhetsutbytet i branschen ska underskattas, även om det nog inte går att komma ifrån att många museer står inför samma frågor.

Vill du ta del av det PM som Setterwalls Advokatbyrå tagit fram åt Riksantikvarieämbetet? Skicka ett e-mail till Björn Sundberg.

Kategori


Fredrik Emdén

fredrik.emden@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: