”Missriktat angrepp på Riksantikvarieämbetet”

Det stämmer inte att regeringen gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att avveckla sakkunskapen om fornlämningar. Det menar riksantikvarien Lars Amréus i ett svar på den fräna kritik som fyra före detta fornminnesinventerare riktar mot myndigheten.
(Publicerad på SvD Debatt 17 augusti 2018)

Fyra före detta fornminnesinventerare menar i SvD den 15 augusti att Riksantikvarieämbetet måste öka sin kompetens att inventera fornminnen. Man påstår att avvecklingen av sakkompetens har skett på uppdrag av regeringen.

Artikelförfattarna borde veta att det inte är sant. Det har nu gått 24 år sedan Riksantikvarieämbetet år 1994 bestämde sig för att avveckla den nationella fornminnesinventeringen och ansvaret successivt decentraliserades till länsstyrelserna. Då hade största delen av landet under närmare 60 års tid inventerats i två omgångar. En fortsatt nationell fornminnesinventering skulle inte ge ny kunskap som kunde motivera kostnaderna.

Att personer med erfarenhet av en verksamhet som för länge sedan avvecklats nästan inte alls finns kvar på Riksantikvarieämbetet är knappast konstigt. Att skylla på den nuvarande regeringen för detta är däremot märkligt, oavsett politisk uppfattning.

Men även om författarnas angrepp på Riksantikvarieämbetet är missriktat, berör de viktiga frågor om kompetens och kompetensförsörjning i kulturmiljöarbetet. Jag delar oreserverat uppfattningen att sakkompetens är viktig. Den ska finnas i rätt omfattning utifrån respektive aktörs roll i kulturmiljöarbetet.

På 1980- och 90-talen decentraliserades kulturmiljöarbetet. Det är i första hand länsstyrelserna, som har det statliga regionala ansvaret för kulturmiljön, som ska ha tillgång till den kompetens som författarna efterlyser. Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat regeringen på att länsstyrelserna behöver resurser för att klara detta.

Jag vill påstå att Riksantikvarieämbetet under ett antal år efter decentraliseringen av fornminnesinventeringen haft ett överskott av sakkompetens om fornminnesinventering. Ett sådant överskott har vi inte längre och vi arbetar därför med att säkerställa en långsiktigt hållbar kompetensförsörjning, samt med att på olika sätt säkerställa en hög och jämn nivå på de bedömningar som görs av precis de skäl som artikelförfattarna anför.

Jag ser gärna ökade resurser till Riksantikvarieämbetet. I likhet med andra måste vi prioritera mellan många angelägna uppgifter. Men det är viktigt att komma ihåg att behovet av kompetens har förändrats i takt med att kulturmiljöarbetet har decentraliserats och utvecklats.

Om ansvaret för fornminnesinventeringen åter igen ska centraliseras till Stockholm, som artikelförfattarna verkar mena, är det ytterst en politisk fråga.

Lars Amréus, riksantikvarie och f d fornminnesinventerare