2018 års nätverksträff för kulturreservatshandläggare
Riksantikvarieämbetet genomför årligen nätverksträffar för kulturreservatshandläggare. Årets träff ägde rum den 5-7 september och anordnades i nära samarbete med Länsstyrelsen i Skånes kulturmiljöenhet.
De flesta deltagare var handläggare vid landets länsstyrelser och då främst personer med särskilda ansvar för frågor om skydd och förvaltning av kulturreservat. Även några kommunala tjänstemän med liknande arbetsuppgifter var med.
Tre platser besöktes
Under nätverksträffen besöktes tre olika platser: Kulturens Östarp, Örnanäs och Sporrakulla. De två första områdena är, eller kommer inom kort att bli, kulturreservat. Sporrakulla däremot är avsatt som naturreservat men innehåller ett mycket utpräglat odlingslandskap.
Kulturens Östarp
Kulturens Östarp har sedan 1920-talet en tradition som friluftsmuseum. Det är Kulturen i Lund som äger fastigheten. Landskapet präglas av sandiga åkermarker och ådalar där två grenar av ett vattendrag rinner samman. Det pågående arbetet med att skydda området som kulturreservat pågår fortfarande. Diskussionerna gäller bland annat ersättningen som ska utgå för det intrång som skyddet innebär.
Temat för diskussionerna på Östarp var dels frågan hur man ska formulera syftet med ett kulturreservat, dels hur man bör tänka när man fastlägger vilket, eller vilka, tidsskikt man ska försöka återspegla i kulturreservatets utseende och brukande. Diskussionerna om syftet gick höga och man kunde konstatera att man ska vara mycket noga med dessa formuleringar då det är här man ska beskriva vad skyddet av helhetsmiljön ska gå ut på. Föreskrifterna kan behöva uppdateras med tiden men syftet bör vara mycket långsiktigt och ligga fast.
Den andra frågan om valet av tidsskikt gav också upphov till många funderingar. På Östarp har man valt att spegla två olika tidskikt, men då på helt olika delar av området. Var detta en fördel eller en nackdel? Rörigt eller pedagogiskt? Slutsatsen av diskussionerna var nog att detta grepp hade fler och större fördelar än nackdelar.
Örnanäs
Den andra dagen besöktes kulturreservatet Örnanäs i allra nordligaste delarna av Skåne. Örnanäs är en ensamgård som ligger i en utpräglad skogsbygd i nordöstra Skåne. Reservatet innehåller även gårdens centrala bebyggelse och ett stort projekt har varit att restaurera den gamla mangårdsbyggnaden med äldre metoder.
En av frågorna som är aktuella just här är hur man på ett bra sätt ska klara av ett kommande generationsbyte. Hur ska man lyckas finna yngre krafter som är villiga att ta över en gård i en typisk glesbygd? Något enkelt svar finns nog inte, men man bör vara beredd på detta när brukarna börjar bli gamla. Ofta känner de någon intresserad och kan då komma med goda råd.
Besöket i Örnanäs innehöll ett besök i den betade utmarksskogen. Målet är en olikåldrig, varierad och luckig skog som skapats genom bete och luckhuggning. Här på utmarken har man haft stora problem med att kunna få upp en föryngring av tall, bland annat i de delar som drabbades av stormen Gudrun. En mycket enkel metod verkar fungera till nästan hundra procent. Metoden innebär att man lägger några bitar av ull uppe i de små tallarna grenverk. Mycket enkelt och även ekologiskt .
Besöket avslutades med ett besök vid Trollatorpet, ett av de sju torp som låg under Örnanäs gård. Här tog en livlig diskussion om prioritering av medlen till förvaltningen av kulturreservatet vid. Ska man ta hänsyn till att torpet och dess omgivningar troligen har mycket få besökare? Ska man slå den lilla åkern invid torpet istället för att beta? Det är nämligen svårt att hitta djurhållare som vill beta här numera. Kanske ännu hellre bedriva ett enkelt åkerbruk som man troligen gjorde när torpet var en permanentbostad?
Sporrakulla
Mats Riddesporre och Urban Emanuelsson gav en bakgrund till gården och dess marker. I Sporrakulla finns en av de allra bästa hamlingsängarna i Skåne enligt Urban. Gården är belägen på en höjd i Kullaskogen i Glimåkra, norr om Kristianstad. Sedan 1974 är gården byggnadsminne men i beslutet saknade detta skydd en geografisk avgränsning. Detta kom att ha stor betydelse när det senare avsattes som naturreservat. Byggnaderna kom då inte att som brukligt undantas från reservatsskyddet. Ämnen som togs upp här var bland annat hur samverkan naturvård-kulturmiljövård kan se ut och hur val av skyddsform avgörs.
Föreläsningar och frågor
Under träffen gavs ett antal föreläsningar och det var tid avsatt för diskussioner och frågor.
Urban Emanuelsson, professor på SLU, gjorde en genomgång av de aktuella frågor där både naturvård och kulturmiljövård är viktiga intressenter. Den mest brännande frågan och konflikten mellan naturvård och kulturmiljövård just nu är den som gäller omprövningarna av tillstånden som många vattenverksamheter nu står inför.
Jenny Nord, handläggare på Länsstyrelsen Halland, berättade om de pionjärarbete som pågår i Halland med att börja sköta fornlämningsområden genom återkommande bränningar. Genom noggranna mätningar har de visat att det inte alls finns någon risk för att själva anläggningarna under jord ska ta skada. Själva bränningen är väldigt snabbt avklarad, men det krävs noggranna förberedelser för att säkerheten ska kunna tryggas.
Mattias Schönbeck, utredare på Riksantikvarieämbetet, informerade om sin nya tjänst på Riksantikvarieämbetet där han kommer att arbeta med fornvårdsfrågor. Arbetet planeras att utföras initialt som nätverket för kulturreservat, med länsvisa besök med syfte att kunna stötta länen och de fornvårdande utförarna samt med årliga nätverksträffar.
Lennart Nilsson, utredare på Riksantikvarieämbetet, föreläste om det biologiska kulturarvet som har ett mycket stort användningsområde. Dess nyttor är helt enkelt många, men många gånger svåra att kartlägga och tolka. Nyttan kan också variera mycket. Från att vara till hjälp när beslut om vilken skötsel som bäst gynnar de samlade natur- och kulturmiljövärdena till att vara ett ovärderligt underlag när man ska informera om ett områdes samlade värden, särskilt då dess historia och det äldre brukandet.