Landskapsvård i olika miljöer

Parker och trädgårdar har varit betydligt vanligare förr än vad de är idag. Jämfört med i början av 1900-talet finns idag endast en bråkdel av miljöerna kvar, och de som finns är i regel mindre väl skötta än vad som var tanken när de anlades.

Variationen bland miljöerna var stor, allt från slotts- och herrgårdsparker med engelska parker och lustgårdar till järnvägsparker och allmogeträdgardar. Gemensamt för historiska parker är att de krävde omfattande manuella arbetsinsatser, vilket det generellt inte rådde brist på under 1700- och 1800-talen. Med dagens höga kostnader för arbetskraft handlar mycket av landskapsvården i parker- och trädgårdar om att effektivisera skötseln med hjälp av maskiner och moderna redskap. Aktuella frågor inom landskapsvården i historiska parker och trädgårdar rör bland annat skötsel av grusgångar, av häckar och gräsytor, frukt- och alléträd samt föryngring av historiskt växtmaterial. Läs mer om historiska parker och trädgårdar här.

Nätverket för trädgårdshantverkare är ett nätverk för trädgårdsmästare som arbetar i historiska parker och trädgårdar.

Läs mer om projektet Utvecklande skötsel av kulturhistoriska parker och trädgårdar här.

Landskapsvård i odlingslandskapet

Merparten av alla landskapsvårdsinsatser som sker i Sverige sker i det äldre odlingslandskapet. Variationen av miljöer är stor och därmed också variationen av vårdinsatserna. Grunden i landskapsvården i odlingslandskapet är bete med tamkreatur, slåtter och småskaligt åkerbruk. Utöver dessa finns det många andra åtgärder som krävs för att upprätthålla odlingslandskapets kultur- och naturvärden, som till exempel hamling av lövträd, stubbskottsbruk, underhåll av murar och trädgärdesgårdar, vård av lantbrukets olika ekonomibyggnader och en mängd andra landskapselement som fanns i det äldre agrara landskapet.

Landskapsvårdsinsatserna måste anpassas till lokala och regionala variationer och traditioner och kan innebära allt från bränning av ljunghedar i västra Sverige, skötsel av fäbodmiljöer i norra Sverige till skötsel av alvarmarker på Öland och Gotland. Den arealmässigt viktigaste insatsen är skötsel av olika typer av betesmarker, till exempel ekhagar, betade strandängar och skogsbeten. Även slåtter på ängsmark och i våtmarker med lång kontinuitet är en viktig del av landskapsvården i hela Sverige, även om arealen traditionell slåttermark numera är ytterst liten. Slåtter bedrivs numera nästan uteslutande för att bevara det biologiska kulturarvet och för att upprätthålla landskapsbilden och endast i undantagsfall för att producera höfoder.

Jordbruksverket, som är den centrala myndigheten med huvudansvaret för frågor som rör landskapsvård i odlingslandskapet, har tagit fram en mängd olika publikationer om skötsel av odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Även Naturvårdsverket har publicerat ett antal böcker om skötsel av odlingslandskapets olika naturtyper.

Landskapsvård i fjällen

Fjällvärlden förknippas av många med ord som ursprunglighet och orördhet, där naturens egna krafter får verka ostörda av människan. Idag vet vi att merparten av fjällvärlden bör betecknas som ett kulturlandskap, ett landskap präglad och format av i första hand av renskötsel, men även av bete med nötboskap, får och getter kring fäbodar.

Antalet renar i fjällen varierar från år till år och under 1900-talet har antalet växlat mellan 150 000 och 300 000 djur. Även om antalet renar inte har minskat under det senaste århundradet har själva renskötseln avsevärt förändrats. När betesdriften förändras, lokalt minskar eller till och med upphör, växer de öppna fjällhedarna snabbt igen med buskar och under trädgränsen med sly och träd. Landskapsvård i fjällen handlar därför främst om att förstå och bibehålla de positiva effekterna av renskötseln på landskapet. Läs mer om det samiska kulturlandskapet här.

Fäboddriften, som fram till mitten av 1900-talet präglade stora delar av mellersta och norra Sverige, har minskat kraftigt. Över hela skogslandet har säsongsbosättningar funnits, dit man fört kreaturen på skogsbete om sommaren. Även om fäboddriften främst skedde i skogslandet fanns det också många fjällnära fäbodar som tillsammans med renskötseln påverkat och format kulturlandskapet i fjällen. Landskapsvård i fäbodmiljöer handlar bland annat om att sköta om fäbodvallar med slåtter, bete eller åkerbruk, att vårda bebyggelsen och att släppa djur på utmarksbete. De allra flesta fäbodmiljöerna har helt vuxit igen och även på platser där det fortfarande går djur är det vanligt att träd- och buskskiktet blivit tätare, vilket innebär att landskapsvårdande insatser ofta innefattar avverkning och röjning. Läs mer om fäbodar och biologiskt kulturarv här.

Landskapsvård i skogen

I det äldre bondesamhället, det vill säga fram till mitten av 1900-talet, användes skogen inte bara för uttag av virke och ved utan i minst lika stor utsträckning också för bete. Dessutom pågick en mängd andra verksamheter i skogsmarken, till exempel fanns det många torp, tjärframställningsplatser, kolmilor, slåttermyrar, med mera. I princip hela skogslandskapet ingick i det agrara produktionssystemet och var en del av odlingslandskapet. Dagens skarpa gräns mellan odlingslandskapet och skogen är med andra ord en sentida konstruktion, bland annat till följd av lagstiftning. Idag används merparten av skogsmarken för effektiv virkesproduktion med slutavverkning. Där skogen inte påverkats av det moderna skogsbruket kan landskapsvårdande insatser handla om att stängsla och bedriva skogsbete eller att plockhugga och röja för att upprätthålla varierade bestånd som varit kännetecknande för bondeskogarna. Landskapsvård i skogsmark innebära också att man röjer fram lämningar och spår av de talrika verksamheter som tidigare förkommit för att synliggöra och bevara dem för framtiden. Läs mer om bondeskogar och biologiskt kulturarv här.

Landskapsvård i urbana och industriella miljöer

Även i det urbana landskapet bedrivs landskapsvård på olika sätt, men benämns ofta som skötsel av grönytor eller tätortsnära natur. Det kan till exempel röra sig om vård av stadsparker, alléer, tätortsnära friluftsområden och parker och trädgårdar. Många av de landskapsvårdande insatserna i urbana miljöer syftar till att gynna sociala värden, men de kan samtidigt också bidra till att bevara kultur- och naturvärden i det urbana landskapet.

I miljöer som präglats av äldre industriell verksamhet, till exempel bruksmiljöer, gruv- och stenbrottsmiljöer samt sågverks- och flottningsmiljöer koncentreras landskapsvårdande insatser ofta på att hålla tillbaka den uppväxande vegetationen kring de nedlagda anläggningarna. Genom att hålla platserna öppna är det lättare att synliggöra och förmedla platsens historia och den verksamhet som människorna ägnade sig åt där.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 24 augusti 2017
  • Uppdaterad: 30 november 2017
  • Kategorier: Landskap